Jag är Ragdoll83 s man, f.d tingsfiskal, jur. kand och nuvarande personalchef i en verksamhet med 2700 anställda. Hon har då och då ställt mig frågor från denna tråden och jag har nu valt att ge mina egna synpunkter här nedan:
Lagen om anställningsskydd är en skyddslag till förmån för arbetstagaren.
Det är därmed självklart (som vid all skyddslagstiftning) att bevisbördan åligger motparten till den vars lagssyfte är att skydda. Vid tillämpning av anställningsskyddslagen åläggs bevisbördan därmed arbetsgivaren i frågan om laglig grund för avsked förelegat respektive saklig grund för uppsägning.
Efter väl vedertagen praxis från arbetsdomstolen har det i flertaliga mål därutöver slagits fast att
om brott (mot brottsbalken) är vad som utgör den huvudsakliga skiljegrunden så får i ett sådant mål beviskravet inte ställas lägre än i motsvarande brottsmål. Denna princip har växt fram för att säkerställa samma beviskrav i ett avskeds eller uppsägningsärende som i ett motsvarande brottmål om skiljandegrunden bygger på påstådda brott såsom exempelvis stöld, förskingring eller snatteri. Syftet med principen är att säkerställa att den som påståtts begått ett brott ska ha samma juridiska rättssäkerhet vad gäller bevisbördan som den har i ett motsvarande brottmål.
Vad som i TS fall ska prövas vad gäller den huvudsakliga skiljegrunden är dels huruvida hon tagit
varor eller gods från arbetsgivaren och dels huruvida det varit hennes avsikt att betala för varan
eller godset eller inte.
i detta fall torde det anses ställt bortom rimligt tvivel att TS tagit varor eller gods från butiken.
Hennes påstående om att hon skulle betala sen anses inom arbetsrätten i normalfallet få den
innebörd att rimligt tvivel därvid uppkommit om arbetstagaren åberopar att den hade denna avsikt. Så gäller dock inte om en motsvarande kund eller annan ?utan fast koppling? såsom en traditionell snattare hade åberopat detsamma. Detta är på grund av att en anställd har en lojalitetsplikt mot arbetsgivaren och det rättsliga antagandet är därför inte att det är en stöld som skett utan att det därvid ?måste? bero på något annat. Normen blir därför att om arbetstagaren aktivt åberopar att det berott på exempelvis att denna glömt att betala så får det innebörd i linje med normregel varför det då räcker för att ha skapat rimligt tvivel till om ett brott skett.
Arbetsgivaren har att bevisa dels handlingen och dels att det inte kan föreligga rimlig tvivel om att det är ett brott. Arbetstagaren kan med andra ord med enkla medel skapa rimlig tvivel för sig om denna så önskar. Eftersom att arbetsgivaren har beviskrav som övergår rimlig tvivel så får denna därvid en oerhört svår bevisbörda för att ett brott skett.
Vad gäller TS specifika fall så har hon dessutom frågat två kollegor om det går bra att skriva en lapp om att hon betalar sen samt har båda kollegorna (varav den ena en före detta chef) för henne uppgett att detta är OK. Det som ovan sägs räcker i sig för att skapa rimlig tvivel men i kombination med detta så finns nog i princip ingen chans för henne att förlora målet om det skulle gå i domstol.
Vad gäller stöld av tid så finns motsvarande prejudikat, om tekniken är ny osv så är presumtionen att det är rimligt att anta att misstag kan ha begåtts, sådana är då inte avskedsgrundande.
Vad gäller den olagliga frånvaron så kommer den inte att anses som olovlig eftersom att hon rapporterat frånvaron till sin närmaste chef, detta till trots för att hon rapporterat det genom ett telefonsamtal istället för pr e-post såsom var rutinen vid bolaget.
Det är därför min absoluta uppfattning att uppsåt bortom rimligt tvivel inte kan bevisas och de två övriga påstådda kategorier misskötsamhet är ännu svagare än huvudskiljandegrunden.
Det är med beaktande av detta därför (juridiskt) fullt rimligt att hon får sitt jobb tillbaka eller ett överenskommet vederlag för att frivilligt lämna tjänsten.
