Hur reagerade ni efter MA/MF?

Hujedamej! Men jag vet, jag har också fått höra en del saker jag helst hade sluppit. Jag undrar om folk får någon sorts blackout och blir oförmögna att säga vettiga saker när det handlar om missfall? En vän till mig sa att "jamen om några år så kanske det inte känns så viktigt för dig att få barn längre". Jag tror de orden kommer att göra ont för resten av mitt liv.

Hur många missfall har du haft?

Men vafan! Usch! Att man inte är starkare så att man kan bränna av direkt. Blir så förbannad. Jag tror mig våga lova dig att du kommer att få barn. På ett eller annat sätt! Berätta mer om din resa.

Det är hål i huvudet på många människor. Det är bara så det är. 

Sambon vill absolut inte ha fler barn, jag skulle absolut kunna tänka mig fler då jag mådde superbra när jag var gravid. Dock är rädslan för ma/mf igen stor plus att jag närmar mig 40 med stormsteg (och sambon tycker att han är för gammal med några år plus på mina) samt att jag faktiskt inte vill ha tvillingar igen och eftersom vi fått det en gång så är chansen stor att det kan bli det igen. 

Jag är glad över att ha haft en supergraviditet där jag mådde strålande och har två välmående underbara barn.

Resan började sommaren 2014, när jag hamnade på sjukhus för svåra smärtor som visade sig vara en cysta på ena äggstocken. Ett bra tag svävade jag i ovisshet om jag skulle få behålla äggstocken eller ej, vissa läkare ville ta bort den och andra ville avvakta. Till slut bestämde de sig för att avvakta och jag hade turen att cystan försvann av sig själv (det är möjligt att den sprack sönder när jag låg på sjukhuset full av smärtstillande).

Jag och sambon har varit ihop i tio år men har hittills inte vågat ta steget till att skaffa barn. Visst, en längtan har väl börjat smyga sig på för några år sedan. Men händelsen med cystan gjorde att vi kände att vi inte ville vänta mer, för tänk om det blir för sent?

Jag gjorde dock min sista termin på högskolan efter sommaren, så lite till väntade vi trots allt. När studierna var klara så försökte vi - och fick plus på första försöket. En januaribebis skulle det bli! Det kändes för bra för att vara sant (och det var det ju också skulle det visa sig).

Jag hade väldigt starka symptom. Blev känslig för dofter, mådde illa och kräktes, var väldigt känslomässigt instabil av alla hormoner, var kissnödig hela tiden. Inget konstigt alls.

Sambon ville gärna göra KUB, vilket spelade mindre roll för min del men jag ville hemskt gärna se bebisen så jag såg fram emot ultraljudet. När det närmade sig KUB-veckan hade min mage börjat växa litegrann.

Vi var så himla förväntansfulla och glada den där torsdagsmorgonen när jag lade mig på britsen. Men bara några sekunder senare hade den där totala lyckan bytts mot total sorg. I livmodern var det tomt, bara en tom hinnsäck som avstannat i v.9 syntes. Sedan följde en hemsk helg där jag fick gå omkring medveten om den döda graviditeten i kroppen. Vården ville inte hjälpa till att få ut missfallet. På måndagen satte det dock igång av sig självt och jag fick så svåra värkar att jag fick åka in till akuten där läkaren såg att jag faktiskt behövde cytotec.

Efteråt grät jag varje dag i en och en halv månad. Sedan fick min familj nog och tyckte att jag skulle söka hjälp. Läkaren konstaterade att jag fått en depression som jag nu får både medicin och samtalsstöd för att få bukt med. 

Så nej, jag har inte fått fler missfall än ett, och även om jag kan förstå att det inte behöver betyda att jag inte kommer att kunna genomgå en frisk graviditet i framtiden så kan jag inte hjälpa oron jag känner. Därav allt ältande som jag genomgått och genomgår. Det har inte heller blivit lättare av att typ alla jag känner visste om att jag var gravid och att tre tjejer i mitt umgänge (en av dem är min bästa vän) är gravida just nu samt att alla mina vänner har ett/två/tre barn som de fått utan problem. Så nu känner jag mig liksom som om jag är den som blev utan. Och det har varit svårt att inte ha någon omkring sig som förstår vad det innebär att gå igenom det här.

Det var min första graviditet med ett barn som var efterlängtat. Så himla mycket glädje och drömmar försvann den där dagen i juni, och oavsett vad som händer så kommer livet aldrig att kunna bli riktigt som det var innan. Det känns som om jag åldrades tio år på bara en sommar.

*bamsejättedunderkramar* 

Jag förstår så otroligt väl vad det är du gått igenom med detta att det tar sig fort när man väl försöker och sen går och helvete och alla omkring en blir gravida bara de tittar på en snopp (inte sant men det är så det känns).

När jag fick mitt första missfall fick jag veta att en vän var gravid precis samtidigt. Hon skulle få (och fick) i april och jag skulle ha fått i maj. Jag mådde så pass dåligt att jag slutade höra av mig till henne. Nåt år eller ett par senare skickade jag ett mail där jag förklarade vad som hänt och varför jag slutade höra av mig.

Det är skitbra att du får hjälp med samtalsstöd! Och skriv ner allt du känner och tänker, antingen i en regelrätt dagbok eller prata med andra tex här om det hela, där det finns folk som gått igenom samma sak. Mitt råd är också till er alla att inte dölja hur ni känner. Om folk kommer med idiotkommentarer som att "det är väl dags att gå vidare nu", fräs ifrån och säg att ni tycker att det är sårande att få höra. 

Kramar till er alla!

vaaaa? Så okänsligt! Är ni fortfarande vänner?

jag tycker att det känns som att folk inte vill prata om MF, kanske framförallt de som inte själva upplevt det. Det är så lätt att säga att det var bra att det hände nu och inte senare och nåt var fel och det är så vanligt bla bla bla. DEt är inte bara ett foster som dör, det är drömmar, planer, en längtan, lite av ens självkänsla som också dör  

vill bara ge dig en stor kram! Så skönt att din omgivning kunde uppmärksamma att du behövde stöd och hjälp. Det är nog bra att bearbeta detta ordentligt och jag tvivlar inte på att du kommer få barn och att du kommer känna dig redo en dag. Det är som du skriver, det är så mycket glädje och drömmar som försvinner den beskedet kommer. Som att få en spark i magen eller smäll på käften. Att känna sig dum för att en trodde att det skulle gå bra... Och ibland även känna sig förnedrar av sjukvården. Tycker det är hemskt att du inte fick hjälp på sjukhuset direkt <3
Jag fick gå med mitt döda foster 3 veckor, fast jag visste "bara" om det i 6 dagar innan jag fick hjälp på sjukhuset att starta MF. Det var en en så hemsk och vidrig känsla, ovärdigt. Kunde inte jobba under tiden för det kändes...ja vet inte...oetiskt? Som att jag inte respekterade den som låg död i min mage.

Jag försöker skriva ner mina tankar varje dag om MF, det är nog väldigt vettigt. Jag jobbade första gången igår sen MF, det var på nåt vis hemskt att gå omkring och låtsas som att allt var bra, ville inte berätta det för alla heller för jag vill inte höra fler klyschor... Känns som en privat sorg, ändå vill jag inte dölja för alla att jag mår skit... Gråtit flera ggr idag. Jobbar på sjukhuset där aborten skedde, fick nästan ångest bara jag såg sjukhuset. 
Det känns bra att läsa om andras erfarenheter och prata här <3 har även beställt en bok om missfall där det finns kapitel som är skrivna av vårdpersonal. Ser framemot den. 
Även fått tid hos kurator nästa vecka. 

Bra att du tar hjälp av kurator. Det ska nog jag också göra efter att allt är över! Tror att det är bra att prata med någon. Många varma kramar!