Någon som fått MA som vill prata om det? Jag fick nyligen MA i vecka 14, fostret dog efter 11 fulla veckor. Känns som om chocken släppt nu, jag bara gråter. Hur reagerade ni andra efter avbrytandet? Jag gjorde en medicinsk abort i onsdags, var då väldigt samlad, sen har jag gråtit sen i torsdags. Vetat om det sen en vecka tillbaka dock, varit ledsen men inte alls så nedstämd som nu efteråt när det är över...
Jag har också fått ett MA som konstaterades i v 11. Vi hade varit på VUL i v 9 och sett ett fint litet foster där hjärtat slog och allt var som det skulle. Risken för MF skulle tydligen vara väldigt låg efter det. Sedan kom en pytteliten blödning. Vi fick åka in för att kolla efter, och mest var det ju för att konstatera att allt var okej för en lite blödning är tydligen inget att oroa sig för enligt BM. Men det visade sig att fostret hade dött och det var väl ganska nyligen antar jag, de sa aldrig någon speciell dag eller vecka för när det skulle ha hänt, men vi vet ju att den levde och att det verkligen fanns ett riktigt foster. Det var fruktansvärt att se bebisen på skärmen men utan hjärtslag. Både jag och min sambo fattade ju långt innan BM sa något. Genast skulle vi tydligen bestämma oss för om vi skulle genomgå en medicinsk eller kirurgisk abort. Det var helt fruktansvärt, jag kunde bara inte bestämma vilken metod vi skulle använda för att ta ut våran bebis och undrade om vi kunde vänta med att bestämma. Men det kunde vi tydligen inte, enligt sjukvården, så min sambo valde kirurgisk abort och vi fick tid veckan därpå. (De sa att vi också kunde vänta på att kroppen tog hand om det, men det kunde ta flera veckor så det rekommenderade de inte.) Samtidigt som jag inte hade kunnat välja hur bebisen skulle tas bort så var det också fruktansvärt hemskt att gå med vetskapen om att jag skulle gå omkring med min döda bebis i magen.
Hur som helst fick vi vänta på skrapningen. Sedan började allt komma ut av sig självt dagen innan skrapningen var bokad. Jag blödde och blödde och blödde. Det var så hemskt, jag kunde ju se att det var fosterhinnor och inte "bara" blod. De gick inte sönder när jag var på toa och jag fick dra sönder dem själv. Jag blödde ner ALLT hemma, soffan, golvet, allt. Fick ha dubbla bindor och byta mer än varje halvtimme. Vid det laget trodde jag att fostret redan hade kommit ut och i sorgen var jag ändå glad att jag inte hade så ont. Men så var det förstås inte. På natten, innan skrapningen skulle vara, började värkarna att komma. Jag förstod först inte att det var värkar utan tänkte att det bara var lite smärta, tog Alvedon och försökte somna om. Men smärtorna blev starkare och starkare och kom mer tätt. Till slut på morgonen kändes det som att jag höll på att dö (vilket jag förstås visste att jag inte gjorde). Jag kunde inte röra mig utan låg dubbelvikt i sängen. Min sambo ringa BM som sa att jag får komma in med en gång istället för att vänta tills tiden vi hade fått, och då hade jag haft så ont i timmar. Väl där hade värkarna avtagit. När läkaren väl gjorde en undersökning visade det sig att fostret hade fastnat i livmoderhalsen och läkaren fick ta lite verktyg och dra ut den. Jag förstår ju i efterhand att värkarna kom ju när kroppen skulle stöta ut fostret och att det slutade när kroppen trodde att fostret inte var kvar i livmodern (eftersom den var på väg ut). Och ett foster i den veckan är inte bara en blödning utan det är faktiskt en lit minibebis. Jag slapp skrapning men fick cytotec för ev rester som kunde finnas kvar. Kroppen hade skött sig så bra ändå att det mesta var ute och jag kände inget av medicinerna. Faktiskt har jag hört mycket negativt om cytotec, men jag tror inte att det är själva medicinen som skapar smärtorna utan det är när kroppen stöter ut det som finns (och eftersom min kropp redan hade gjort det så kom smärtorna då).
Jag känner mig också lite dåligt bemött av sjukvården. Alltså samtidigt som några var gulliga och förstående så var en del också väldigt oförstående. De levererade standardfras efter standardfras som jag inte alls var intresserad av att höra just då och som absolut inte var till någon tröst. Alltså när man sitter och storgråter hos läkaren vill man inte höra att "ja, 25% av alla graviditeter slutar i missfall", "troligtvis beror det på ett kromosomfel på fostret" eller "ja, det är ju inom de 12 kritiska veckorna". Alltså det hjälpte INTE och tröstade INTE någonstans. (Och 25% av alla graviditeter som har nått v 11 slutar för den del absolut inte i MF, speciellt inte när man har sett normal graviditetsutveckling och hjärtslag på VUL, det kan jag verkligen tycka att sjukvården borde veta.) Det enda man kanske hade velat höra i den situationen kanske hade varit att "jag förstår hur fruktansvärt detta måste vara för er, alla förväntningar som går i kras, allt som raseras, att kastas från den enorma glädjen till den djupaste förtvivlan och sorgen" eller något liknande. Jag var sjukskriven en vecka på eget bevåg och kände efter den veckan att jag inte fixade att jobba heltid så jag ringde läkaren som nästan inte ville skriva ett sjukintyg till mig. "Menar du att du mår dåligt?" frågade läkaren. Det var tur att det var ett telefonsamtal för jag tror att jag hade slagit till läkaren om jag hade suttit där på ett besök. "Försäkringskassan kanske inte kommer att godkänna det." Ja, nu är det ju arbetsgivaren som betalar de två första veckorna och det kanske är jag som ska oroa mig för Försäkringskassan, tyckte jag. Fick i alla fall till slut tjatat till mig ett sjukintyg, storgråtandes, medan läkaren tyckte att jag skulle lugna ner mig. Det är ju inte som att man skapar ett MF för att slippa jobba precis, jag hade med glädje jobbat dubbelt om jag bara fick behålla min bebis.
Detta skedde för snart 4 månader sedan, men jag känner mig fortfarande inte hel. Jag hade känt hur våran bebis växte inom mig och det känns lite som att en del av mig dog där och då och jag vet inte hur jag ska bli hel igen. Det var ett sådant trauma, både psykiskt och fysiskt. Egentligen blev jag ju fysiskt hel väldigt snabbt igen, men psykiskt är det tärande. Jag tänker hela tiden på att nu skulle jag ha varit i den och den veckan, magen skulle säkert ha varit si och så stor, nu skulle både jag och sambon kunnat känna sparkar, vi hade kanske vetat vilket kön det var, osv osv. Ibland ser jag kvinnor som är gravida och det är extra jobbigt när de ser ut som att de är ungefär i den veckan jag själv skulle ha varit i. Inte för att jag missunnar dem det, men för att jag blir så otroligt påmind om den stora förlusten och traumat vi fick gå igenom. Min kropp känner också en fysisk saknad efter graviditeten. Det är svårt att förklara, men kroppen längtar efter en graviditet så att det nästan gör fysiskt ont.
Det känns som att det inte är någon som förstår. Jag tror inte ens att min sambo förstår fullt ut, även om det var otroligt jobbigt för honom också.
Det är intressant att ni skriver om era män. Jag kan känna att förhållande har tagit lite stryk av detta. Först var vi gravida och lyckligast i världen, det kändes som att man fick en djupare relation eftersom vi hade skapat något tillsammans. Vi fick ett band som höll ihop oss som vi inte hade innan. Sedan var det bara helt plötsligt borta. Det djupare bandet bara försvann och vi var plötsligt inte alls sammanknutna på ett sådant sätt längre och vi kastades från att vara så innerligt lyckliga till att vara fasligt olyckliga och behöva gå igenom allt det där. Och jag är ledsen inombords och försöker att inte agera ut sorg, men det har ju skapats en bitterhet som gör att jag kanske är lite mer sur och grinig än innan. Och det känns som att man bara väntar på nästa graviditet och att det ska "laga" allt som är trasigt inom mig, även om jag vet att det kanske inte alls blir så. Och oron för hur det ska bli den gången, tänk om samma sak händer igen liksom? Eller oron för vad som händer om vi inte någonsin blir gravida igen, tänk om det var vår enda chans och det blir inget mer? Och jag har sörjt mycket mer än vad min sambo har gjort, eller åtminstone på ett annat sätt. Nu har det ju inte skapat så mycket störning i relationen att det kommer att ta slut, men jag tycker att det har varit tärande. Jag vet inte riktigt hur min sambo känner om det, för han är en sådan som försöker att inte tänka på saker så det är därför svårt att få höra hans känslor om det. Och det är inte alltid så lätt att ta upp med sin partner att man tycker att förhållandet har knakat lite, även om det sakta men säkert läks tillbaka.
Jag har också fått ett MA som konstaterades i v 11. Vi hade varit på VUL i v 9 och sett ett fint litet foster där hjärtat slog och allt var som det skulle. Risken för MF skulle tydligen vara väldigt låg efter det. Sedan kom en pytteliten blödning. Vi fick åka in för att kolla efter, och mest var det ju för att konstatera att allt var okej för en lite blödning är tydligen inget att oroa sig för enligt BM. Men det visade sig att fostret hade dött och det var väl ganska nyligen antar jag, de sa aldrig någon speciell dag eller vecka för när det skulle ha hänt, men vi vet ju att den levde och att det verkligen fanns ett riktigt foster. Det var fruktansvärt att se bebisen på skärmen men utan hjärtslag. Både jag och min sambo fattade ju långt innan BM sa något. Genast skulle vi tydligen bestämma oss för om vi skulle genomgå en medicinsk eller kirurgisk abort. Det var helt fruktansvärt, jag kunde bara inte bestämma vilken metod vi skulle använda för att ta ut våran bebis och undrade om vi kunde vänta med att bestämma. Men det kunde vi tydligen inte, enligt sjukvården, så min sambo valde kirurgisk abort och vi fick tid veckan därpå. (De sa att vi också kunde vänta på att kroppen tog hand om det, men det kunde ta flera veckor så det rekommenderade de inte.) Samtidigt som jag inte hade kunnat välja hur bebisen skulle tas bort så var det också fruktansvärt hemskt att gå med vetskapen om att jag skulle gå omkring med min döda bebis i magen.
Hur som helst fick vi vänta på skrapningen. Sedan började allt komma ut av sig självt dagen innan skrapningen var bokad. Jag blödde och blödde och blödde. Det var så hemskt, jag kunde ju se att det var fosterhinnor och inte "bara" blod. De gick inte sönder när jag var på toa och jag fick dra sönder dem själv. Jag blödde ner ALLT hemma, soffan, golvet, allt. Fick ha dubbla bindor och byta mer än varje halvtimme. Vid det laget trodde jag att fostret redan hade kommit ut och i sorgen var jag ändå glad att jag inte hade så ont. Men så var det förstås inte. På natten, innan skrapningen skulle vara, började värkarna att komma. Jag förstod först inte att det var värkar utan tänkte att det bara var lite smärta, tog Alvedon och försökte somna om. Men smärtorna blev starkare och starkare och kom mer tätt. Till slut på morgonen kändes det som att jag höll på att dö (vilket jag förstås visste att jag inte gjorde). Jag kunde inte röra mig utan låg dubbelvikt i sängen. Min sambo ringa BM som sa att jag får komma in med en gång istället för att vänta tills tiden vi hade fått, och då hade jag haft så ont i timmar. Väl där hade värkarna avtagit. När läkaren väl gjorde en undersökning visade det sig att fostret hade fastnat i livmoderhalsen och läkaren fick ta lite verktyg och dra ut den. Jag förstår ju i efterhand att värkarna kom ju när kroppen skulle stöta ut fostret och att det slutade när kroppen trodde att fostret inte var kvar i livmodern (eftersom den var på väg ut). Och ett foster i den veckan är inte bara en blödning utan det är faktiskt en lit minibebis. Jag slapp skrapning men fick cytotec för ev rester som kunde finnas kvar. Kroppen hade skött sig så bra ändå att det mesta var ute och jag kände inget av medicinerna. Faktiskt har jag hört mycket negativt om cytotec, men jag tror inte att det är själva medicinen som skapar smärtorna utan det är när kroppen stöter ut det som finns (och eftersom min kropp redan hade gjort det så kom smärtorna då).
Jag känner mig också lite dåligt bemött av sjukvården. Alltså samtidigt som några var gulliga och förstående så var en del också väldigt oförstående. De levererade standardfras efter standardfras som jag inte alls var intresserad av att höra just då och som absolut inte var till någon tröst. Alltså när man sitter och storgråter hos läkaren vill man inte höra att "ja, 25% av alla graviditeter slutar i missfall", "troligtvis beror det på ett kromosomfel på fostret" eller "ja, det är ju inom de 12 kritiska veckorna". Alltså det hjälpte INTE och tröstade INTE någonstans. (Och 25% av alla graviditeter som har nått v 11 slutar för den del absolut inte i MF, speciellt inte när man har sett normal graviditetsutveckling och hjärtslag på VUL, det kan jag verkligen tycka att sjukvården borde veta.) Det enda man kanske hade velat höra i den situationen kanske hade varit att "jag förstår hur fruktansvärt detta måste vara för er, alla förväntningar som går i kras, allt som raseras, att kastas från den enorma glädjen till den djupaste förtvivlan och sorgen" eller något liknande. Jag var sjukskriven en vecka på eget bevåg och kände efter den veckan att jag inte fixade att jobba heltid så jag ringde läkaren som nästan inte ville skriva ett sjukintyg till mig. "Menar du att du mår dåligt?" frågade läkaren. Det var tur att det var ett telefonsamtal för jag tror att jag hade slagit till läkaren om jag hade suttit där på ett besök. "Försäkringskassan kanske inte kommer att godkänna det." Ja, nu är det ju arbetsgivaren som betalar de två första veckorna och det kanske är jag som ska oroa mig för Försäkringskassan, tyckte jag. Fick i alla fall till slut tjatat till mig ett sjukintyg, storgråtandes, medan läkaren tyckte att jag skulle lugna ner mig. Det är ju inte som att man skapar ett MF för att slippa jobba precis, jag hade med glädje jobbat dubbelt om jag bara fick behålla min bebis.
Detta skedde för snart 4 månader sedan, men jag känner mig fortfarande inte hel. Jag hade känt hur våran bebis växte inom mig och det känns lite som att en del av mig dog där och då och jag vet inte hur jag ska bli hel igen. Det var ett sådant trauma, både psykiskt och fysiskt. Egentligen blev jag ju fysiskt hel väldigt snabbt igen, men psykiskt är det tärande. Jag tänker hela tiden på att nu skulle jag ha varit i den och den veckan, magen skulle säkert ha varit si och så stor, nu skulle både jag och sambon kunnat känna sparkar, vi hade kanske vetat vilket kön det var, osv osv. Ibland ser jag kvinnor som är gravida och det är extra jobbigt när de ser ut som att de är ungefär i den veckan jag själv skulle ha varit i. Inte för att jag missunnar dem det, men för att jag blir så otroligt påmind om den stora förlusten och traumat vi fick gå igenom. Min kropp känner också en fysisk saknad efter graviditeten. Det är svårt att förklara, men kroppen längtar efter en graviditet så att det nästan gör fysiskt ont.
Det känns som att det inte är någon som förstår. Jag tror inte ens att min sambo förstår fullt ut, även om det var otroligt jobbigt för honom också.
Jag har hunnit med att vara gravid 15 gånger under en sjuårsperiod. Har idag 3 barn på 4,5år, 3år och 18mån.
De flesta av missfallen har skett tidigt mellan v.5-8. Jag har inte reflekterat så mycket över dessa, mest bara konstaterat att det var något som gått fel och sedan sett framåt.
Men två av missfallen står ut från mängden. Det gäller vårt andra missfall, en ofosterlig graviditet som upptäcktes i v.14. Jag började blöda mitt under vänninans möhippa... minns så väl hur jag skärrad ringde hem till maken och sedan bet ihop och låtsades som ingenting inför vännerna. Iallafall så ville inte kroppen få igång en spontan abort denna gång så jag fick vända mig till sjukvården. 14 dagar efter att jag började blöda fick jag till sist träffa en läkare som skickade hem mig med cytotec. Dessa gav inte den effekt jag väntat så jag ringde sjukhuset och fick fler cytotec. Ett par dagar senare pratade jag med en bm på sjukhuset som proppsade på att allt nu var klart och att jag nu kunde vila och återhämta mig, trots att jag var nästan helt säker på att allt inte var ute. Jag fick inte komma på en kontroll. Punkt. Men för att göra en lång historia kort så tog det iallafall 8 veckor från det att jag började blöda tills jag fick träffa en läkare som kunde konstatera att "ojdå, allt var inte alls ute och herregud, det är ett under att du inte fått en allvarlig infektion." Fick göra en skrapning typ omedelbart. Ett väldigt långdraget och smärtsamt missfall som tog hårt på både kropp och själ.
Det andra missfallet som gett mig stor sorg är min yngste sons tvilling. Även om det var ett väldigt tidigt missfall så är vetskapen om att de skulle ha varit 2 oerhört tung att bära. Känner liksom än idag att det är något som saknas...
För tillfället är jag gravid igen i v.18, men jag vågar inte hoppas alltför mycket innan rul är gjort.
Kan knappt föreställa mig sorgen vid den ofostriga, besvikelsen över att det inte funnits ett foster. Jag känner mig djupt sviken av min kropp som först inte klarade av att skrapa ett livsdugligt barn och sen inte fattade att fostret dött...
Jag har också fått ett MA som konstaterades i v 11. Vi hade varit på VUL i v 9 och sett ett fint litet foster där hjärtat slog och allt var som det skulle. Risken för MF skulle tydligen vara väldigt låg efter det. Sedan kom en pytteliten blödning. Vi fick åka in för att kolla efter, och mest var det ju för att konstatera att allt var okej för en lite blödning är tydligen inget att oroa sig för enligt BM. Men det visade sig att fostret hade dött och det var väl ganska nyligen antar jag, de sa aldrig någon speciell dag eller vecka för när det skulle ha hänt, men vi vet ju att den levde och att det verkligen fanns ett riktigt foster. Det var fruktansvärt att se bebisen på skärmen men utan hjärtslag. Både jag och min sambo fattade ju långt innan BM sa något. Genast skulle vi tydligen bestämma oss för om vi skulle genomgå en medicinsk eller kirurgisk abort. Det var helt fruktansvärt, jag kunde bara inte bestämma vilken metod vi skulle använda för att ta ut våran bebis och undrade om vi kunde vänta med att bestämma. Men det kunde vi tydligen inte, enligt sjukvården, så min sambo valde kirurgisk abort och vi fick tid veckan därpå. (De sa att vi också kunde vänta på att kroppen tog hand om det, men det kunde ta flera veckor så det rekommenderade de inte.) Samtidigt som jag inte hade kunnat välja hur bebisen skulle tas bort så var det också fruktansvärt hemskt att gå med vetskapen om att jag skulle gå omkring med min döda bebis i magen.
Hur som helst fick vi vänta på skrapningen. Sedan började allt komma ut av sig självt dagen innan skrapningen var bokad. Jag blödde och blödde och blödde. Det var så hemskt, jag kunde ju se att det var fosterhinnor och inte "bara" blod. De gick inte sönder när jag var på toa och jag fick dra sönder dem själv. Jag blödde ner ALLT hemma, soffan, golvet, allt. Fick ha dubbla bindor och byta mer än varje halvtimme. Vid det laget trodde jag att fostret redan hade kommit ut och i sorgen var jag ändå glad att jag inte hade så ont. Men så var det förstås inte. På natten, innan skrapningen skulle vara, började värkarna att komma. Jag förstod först inte att det var värkar utan tänkte att det bara var lite smärta, tog Alvedon och försökte somna om. Men smärtorna blev starkare och starkare och kom mer tätt. Till slut på morgonen kändes det som att jag höll på att dö (vilket jag förstås visste att jag inte gjorde). Jag kunde inte röra mig utan låg dubbelvikt i sängen. Min sambo ringa BM som sa att jag får komma in med en gång istället för att vänta tills tiden vi hade fått, och då hade jag haft så ont i timmar. Väl där hade värkarna avtagit. När läkaren väl gjorde en undersökning visade det sig att fostret hade fastnat i livmoderhalsen och läkaren fick ta lite verktyg och dra ut den. Jag förstår ju i efterhand att värkarna kom ju när kroppen skulle stöta ut fostret och att det slutade när kroppen trodde att fostret inte var kvar i livmodern (eftersom den var på väg ut). Och ett foster i den veckan är inte bara en blödning utan det är faktiskt en lit minibebis. Jag slapp skrapning men fick cytotec för ev rester som kunde finnas kvar. Kroppen hade skött sig så bra ändå att det mesta var ute och jag kände inget av medicinerna. Faktiskt har jag hört mycket negativt om cytotec, men jag tror inte att det är själva medicinen som skapar smärtorna utan det är när kroppen stöter ut det som finns (och eftersom min kropp redan hade gjort det så kom smärtorna då).
Jag känner mig också lite dåligt bemött av sjukvården. Alltså samtidigt som några var gulliga och förstående så var en del också väldigt oförstående. De levererade standardfras efter standardfras som jag inte alls var intresserad av att höra just då och som absolut inte var till någon tröst. Alltså när man sitter och storgråter hos läkaren vill man inte höra att "ja, 25% av alla graviditeter slutar i missfall", "troligtvis beror det på ett kromosomfel på fostret" eller "ja, det är ju inom de 12 kritiska veckorna". Alltså det hjälpte INTE och tröstade INTE någonstans. (Och 25% av alla graviditeter som har nått v 11 slutar för den del absolut inte i MF, speciellt inte när man har sett normal graviditetsutveckling och hjärtslag på VUL, det kan jag verkligen tycka att sjukvården borde veta.) Det enda man kanske hade velat höra i den situationen kanske hade varit att "jag förstår hur fruktansvärt detta måste vara för er, alla förväntningar som går i kras, allt som raseras, att kastas från den enorma glädjen till den djupaste förtvivlan och sorgen" eller något liknande. Jag var sjukskriven en vecka på eget bevåg och kände efter den veckan att jag inte fixade att jobba heltid så jag ringde läkaren som nästan inte ville skriva ett sjukintyg till mig. "Menar du att du mår dåligt?" frågade läkaren. Det var tur att det var ett telefonsamtal för jag tror att jag hade slagit till läkaren om jag hade suttit där på ett besök. "Försäkringskassan kanske inte kommer att godkänna det." Ja, nu är det ju arbetsgivaren som betalar de två första veckorna och det kanske är jag som ska oroa mig för Försäkringskassan, tyckte jag. Fick i alla fall till slut tjatat till mig ett sjukintyg, storgråtandes, medan läkaren tyckte att jag skulle lugna ner mig. Det är ju inte som att man skapar ett MF för att slippa jobba precis, jag hade med glädje jobbat dubbelt om jag bara fick behålla min bebis.
Detta skedde för snart 4 månader sedan, men jag känner mig fortfarande inte hel. Jag hade känt hur våran bebis växte inom mig och det känns lite som att en del av mig dog där och då och jag vet inte hur jag ska bli hel igen. Det var ett sådant trauma, både psykiskt och fysiskt. Egentligen blev jag ju fysiskt hel väldigt snabbt igen, men psykiskt är det tärande. Jag tänker hela tiden på att nu skulle jag ha varit i den och den veckan, magen skulle säkert ha varit si och så stor, nu skulle både jag och sambon kunnat känna sparkar, vi hade kanske vetat vilket kön det var, osv osv. Ibland ser jag kvinnor som är gravida och det är extra jobbigt när de ser ut som att de är ungefär i den veckan jag själv skulle ha varit i. Inte för att jag missunnar dem det, men för att jag blir så otroligt påmind om den stora förlusten och traumat vi fick gå igenom. Min kropp känner också en fysisk saknad efter graviditeten. Det är svårt att förklara, men kroppen längtar efter en graviditet så att det nästan gör fysiskt ont.
Det känns som att det inte är någon som förstår. Jag tror inte ens att min sambo förstår fullt ut, även om det var otroligt jobbigt för honom också.
Jag fick ett MA 2006 och jag skrapades.
Det var en stor sorg och jag sjönk ner i en depression.
Åtta månader senare blev jag gravid igen med hjälp av äggdonation och den gången gick det vägen.
Jag konstaterade bara för mig själv att min kropp fungerar och stöter ut det som inte är friskt. Inte sörjt eller mått dåligt av dem.
Det är intressant att ni skriver om era män. Jag kan känna att förhållande har tagit lite stryk av detta. Först var vi gravida och lyckligast i världen, det kändes som att man fick en djupare relation eftersom vi hade skapat något tillsammans. Vi fick ett band som höll ihop oss som vi inte hade innan. Sedan var det bara helt plötsligt borta. Det djupare bandet bara försvann och vi var plötsligt inte alls sammanknutna på ett sådant sätt längre och vi kastades från att vara så innerligt lyckliga till att vara fasligt olyckliga och behöva gå igenom allt det där. Och jag är ledsen inombords och försöker att inte agera ut sorg, men det har ju skapats en bitterhet som gör att jag kanske är lite mer sur och grinig än innan. Och det känns som att man bara väntar på nästa graviditet och att det ska "laga" allt som är trasigt inom mig, även om jag vet att det kanske inte alls blir så. Och oron för hur det ska bli den gången, tänk om samma sak händer igen liksom? Eller oron för vad som händer om vi inte någonsin blir gravida igen, tänk om det var vår enda chans och det blir inget mer? Och jag har sörjt mycket mer än vad min sambo har gjort, eller åtminstone på ett annat sätt. Nu har det ju inte skapat så mycket störning i relationen att det kommer att ta slut, men jag tycker att det har varit tärande. Jag vet inte riktigt hur min sambo känner om det, för han är en sådan som försöker att inte tänka på saker så det är därför svårt att få höra hans känslor om det. Och det är inte alltid så lätt att ta upp med sin partner att man tycker att förhållandet har knakat lite, även om det sakta men säkert läks tillbaka.
Jag fick ett MA 2006 och jag skrapades.
Det var en stor sorg och jag sjönk ner i en depression.
Åtta månader senare blev jag gravid igen med hjälp av äggdonation och den gången gick det vägen.
men skönt att det har gått vägen nu!