Hur reagerade ni efter MA/MF?

Jag har också fått ett MA som konstaterades i v 11. Vi hade varit på VUL i v 9 och sett ett fint litet foster där hjärtat slog och allt var som det skulle. Risken för MF skulle tydligen vara väldigt låg efter det. Sedan kom en pytteliten blödning. Vi fick åka in för att kolla efter, och mest var det ju för att konstatera att allt var okej för en lite blödning är tydligen inget att oroa sig för enligt BM. Men det visade sig att fostret hade dött och det var väl ganska nyligen antar jag, de sa aldrig någon speciell dag eller vecka för när det skulle ha hänt, men vi vet ju att den levde och att det verkligen fanns ett riktigt foster. Det var fruktansvärt att se bebisen på skärmen men utan hjärtslag. Både jag och min sambo fattade ju långt innan BM sa något. Genast skulle vi tydligen bestämma oss för om vi skulle genomgå en medicinsk eller kirurgisk abort. Det var helt fruktansvärt, jag kunde bara inte bestämma vilken metod vi skulle använda för att ta ut våran bebis och undrade om vi kunde vänta med att bestämma. Men det kunde vi tydligen inte, enligt sjukvården, så min sambo valde kirurgisk abort och vi fick tid veckan därpå. (De sa att vi också kunde vänta på att kroppen tog hand om det, men det kunde ta flera veckor så det rekommenderade de inte.) Samtidigt som jag inte hade kunnat välja hur bebisen skulle tas bort så var det också fruktansvärt hemskt att gå med vetskapen om att jag skulle gå omkring med min döda bebis i magen.

Hur som helst fick vi vänta på skrapningen. Sedan började allt komma ut av sig självt dagen innan skrapningen var bokad. Jag blödde och blödde och blödde. Det var så hemskt, jag kunde ju se att det var fosterhinnor och inte "bara" blod. De gick inte sönder när jag var på toa och jag fick dra sönder dem själv. Jag blödde ner ALLT hemma, soffan, golvet, allt. Fick ha dubbla bindor och byta mer än varje halvtimme. Vid det laget trodde jag att fostret redan hade kommit ut och i sorgen var jag ändå glad att jag inte hade så ont. Men så var det förstås inte. På natten, innan skrapningen skulle vara, började värkarna att komma. Jag förstod först inte att det var värkar utan tänkte att det bara var lite smärta, tog Alvedon och försökte somna om. Men smärtorna blev starkare och starkare och kom mer tätt. Till slut på morgonen kändes det som att jag höll på att dö (vilket jag förstås visste att jag inte gjorde). Jag kunde inte röra mig utan låg dubbelvikt i sängen. Min sambo ringa BM som sa att jag får komma in med en gång istället för att vänta tills tiden vi hade fått, och då hade jag haft så ont i timmar. Väl där hade värkarna avtagit. När läkaren väl gjorde en undersökning visade det sig att fostret hade fastnat i livmoderhalsen och läkaren fick ta lite verktyg och dra ut den. Jag förstår ju i efterhand att värkarna kom ju när kroppen skulle stöta ut fostret och att det slutade när kroppen trodde att fostret inte var kvar i livmodern (eftersom den var på väg ut). Och ett foster i den veckan är inte bara en blödning utan det är faktiskt en lit minibebis. Jag slapp skrapning men fick cytotec för ev rester som kunde finnas kvar. Kroppen hade skött sig så bra ändå att det mesta var ute och jag kände inget av medicinerna. Faktiskt har jag hört mycket negativt om cytotec, men jag tror inte att det är själva medicinen som skapar smärtorna utan det är när kroppen stöter ut det som finns (och eftersom min kropp redan hade gjort det så kom smärtorna då).

Jag känner mig också lite dåligt bemött av sjukvården. Alltså samtidigt som några var gulliga och förstående så var en del också väldigt oförstående. De levererade standardfras efter standardfras som jag inte alls var intresserad av att höra just då och som absolut inte var till någon tröst. Alltså när man sitter och storgråter hos läkaren vill man inte höra att "ja, 25% av alla graviditeter slutar i missfall", "troligtvis beror det på ett kromosomfel på fostret" eller "ja, det är ju inom de 12 kritiska veckorna". Alltså det hjälpte INTE och tröstade INTE någonstans. (Och 25% av alla graviditeter som har nått v 11 slutar för den del absolut inte i MF, speciellt inte när man har sett normal graviditetsutveckling och hjärtslag på VUL, det kan jag verkligen tycka att sjukvården borde veta.) Det enda man kanske hade velat höra i den situationen kanske hade varit att "jag förstår hur fruktansvärt detta måste vara för er, alla förväntningar som går i kras, allt som raseras, att kastas från den enorma glädjen till den djupaste förtvivlan och sorgen" eller något liknande. Jag var sjukskriven en vecka på eget bevåg och kände efter den veckan att jag inte fixade att jobba heltid så jag ringde läkaren som nästan inte ville skriva ett sjukintyg till mig. "Menar du att du mår dåligt?" frågade läkaren. Det var tur att det var ett telefonsamtal för jag tror att jag hade slagit till läkaren om jag hade suttit där på ett besök. "Försäkringskassan kanske inte kommer att godkänna det." Ja, nu är det ju arbetsgivaren som betalar de två första veckorna och det kanske är jag som ska oroa mig för Försäkringskassan, tyckte jag. Fick i alla fall till slut tjatat till mig ett sjukintyg, storgråtandes, medan läkaren tyckte att jag skulle lugna ner mig. Det är ju inte som att man skapar ett MF för att slippa jobba precis, jag hade med glädje jobbat dubbelt om jag bara fick behålla min bebis.

Detta skedde för snart 4 månader sedan, men jag känner mig fortfarande inte hel. Jag hade känt hur våran bebis växte inom mig och det känns lite som att en del av mig dog där och då och jag vet inte hur jag ska bli hel igen. Det var ett sådant trauma, både psykiskt och fysiskt. Egentligen blev jag ju fysiskt hel väldigt snabbt igen, men psykiskt är det tärande. Jag tänker hela tiden på att nu skulle jag ha varit i den och den veckan, magen skulle säkert ha varit si och så stor, nu skulle både jag och sambon kunnat känna sparkar, vi hade kanske vetat vilket kön det var, osv osv. Ibland ser jag kvinnor som är gravida och det är extra jobbigt när de ser ut som att de är ungefär i den veckan jag själv skulle ha varit i. Inte för att jag missunnar dem det, men för att jag blir så otroligt påmind om den stora förlusten och traumat vi fick gå igenom. Min kropp känner också en fysisk saknad efter graviditeten. Det är svårt att förklara, men kroppen längtar efter en graviditet så att det nästan gör fysiskt ont.

Det känns som att det inte är någon som förstår. Jag tror inte ens att min sambo förstår fullt ut, även om det var otroligt jobbigt för honom också.

Det är intressant att ni skriver om era män. Jag kan känna att förhållande har tagit lite stryk av detta. Först var vi gravida och lyckligast i världen, det kändes som att man fick en djupare relation eftersom vi hade skapat något tillsammans. Vi fick ett band som höll ihop oss som vi inte hade innan. Sedan var det bara helt plötsligt borta. Det djupare bandet bara försvann och vi var plötsligt inte alls sammanknutna på ett sådant sätt längre och vi kastades från att vara så innerligt lyckliga till att vara fasligt olyckliga och behöva gå igenom allt det där. Och jag är ledsen inombords och försöker att inte agera ut sorg, men det har ju skapats en bitterhet som gör att jag kanske är lite mer sur och grinig än innan. Och det känns som att man bara väntar på nästa graviditet och att det ska "laga" allt som är trasigt inom mig, även om jag vet att det kanske inte alls blir så. Och oron för hur det ska bli den gången, tänk om samma sak händer igen liksom? Eller oron för vad som händer om vi inte någonsin blir gravida igen, tänk om det var vår enda chans och det blir inget mer? Och jag har sörjt mycket mer än vad min sambo har gjort, eller åtminstone på ett annat sätt. Nu har det ju inte skapat så mycket störning i relationen att det kommer att ta slut, men jag tycker att det har varit tärande. Jag vet inte riktigt hur min sambo känner om det, för han är en sådan som försöker att inte tänka på saker så det är därför svårt att få höra hans känslor om det. Och det är inte alltid så lätt att ta upp med sin partner att man tycker att förhållandet har knakat lite, även om det sakta men säkert läks tillbaka.

Ja att sjukvården klumpade ihop med MF med "alla andra" MF innan v 12 kändes också väldigt kränkande för mig. Jag som har läst på alldeles för mycket om MF vet att typ 80% av alla MF sker innan v 8 och man säger v 12 eftersom det i regel tar några veckor för kroppen att stöta ut graviditeten. Och då finns det alltså oftast inget foster för kroppen att stöta ut eftersom den helt enkelt inte har hunnit utvecklas så mycket eller kan ha tillbakabildats. Har man sett normal graviditetsutveckling och att hjärtat slår är det ingen vecka som är mer kritisk än någon annan, men det finns givetvis en liten risk genom hela graviditeten. Det kändes som att sjukvården förringade vår smärta och sorg genom att förmedla att "jaja, det är sånt som händer", eftersom det är vardag för DEM. Det skulle vara som att säga till en person som fått amputera ett ben efter en olycka att "jaja, för personer med denna typ av skador så är det faktiskt bara 20% som får behålla benet". Typ. Och så skulle ju aldrig en läkare säga till en person i den typen av kris (hoppas jag).

Jag är förresten också väldigt glad att fostret inte kom ut hemma. Sjukvården hade från början försökt att få mig att välja medicinsk abort och sa att jag "inte kommer att märka någonting, det kommer bara klumpar". Men bullshit! Ett foster i den veckan går inte obemärkt förbi och jag kan bara inte föreställa mig hur det skulle ha varit att få ut den i toaletten hemma och bara få spola ner den, eller något annat liknande. Det skulle jag aldrig vilja vara med om, och om det händer någon mer gång så kommer jag att så akut som möjligt åka in och kräva en skrapning alternativt att de tar in mig tills de kan ordna skrapning, då kan man åtminstone få smärtlindring om det behövs och man slipper gå igenom en medicinsk kris själv i hemmet. Samtidigt är det inte kul att veta att de trasar sönder min bebis. Usch, allt i situationen är som att välja mellan pest eller kolera.

Apropå att gå vidare snabbt eller inte. Faktum är att jag förra veckan hade ett mycket tidigt MF. Men det var så tidigt att blödningen kom precis ungefär då mensen skulle ha kommit. Det kändes ledsamt den dagen eftersom man hade hoppats, men det var ju så tidigt att jag knappt räknar det som en graviditet. Denna gång var det bara att gå vidare och det är mycket lättare att tänka att ägget antagligen inte delade sig som den skulle, det var ju fortfarande bara någon pytteliten cellklump. Men det första MF:et var annorlunda. Min kropp stötte inte heller ut en oduglig graviditet. Precis som för dig dog fostret i magen och det var en liten liten bebis som jag fick föda ut. Det går inte ens att jämföra, det skulle vara som att jämföra sin guldfisks död med sin mammas död.

Vi hann förresten också vara på inskrivning på MVC innan detta hände. Vi skulle ha varit där veckan därpå och det kändes så otroligt förnedrande att behöva ringa och säga att jag har fått MF och därför behöver avboka. Jag kunde inte ringa på telefontiden eftersom jag inte hade fixat att prata med dem och få motfrågor eller så. Jag ringde och talade in ett meddelande så samlat jag kunde. Jag känner mig dubbel inför nästa graviditet. Dels vill jag vänta så länge jag bara kan innan jag kontaktar MVC, för jag vill slippa den förnedringen igen, men dels tänker jag att de kanske skulle kunna hjälpa med att lugna genom kanske fler tidiga VUL/UL så att jag slipper oroa mig genom hela halva graviditeten. Jag vet inte hur jag kommer att göra, men mest troligt är nog att vänta så länge som möjligt om inget speciellt händer.

Jag har ingen samtalskontakt, jag har inte pratat med någon professionell. Jag pratar så klart med min sambo och jag har pratat med andra i min omgivning. Jag upplever inte att jag har fastnat i sorgen, bearbetningen måste ju få ta sin tid och det blir ju ett mer avlägset minne för varje dag som går även om jag aldrig kommer att glömma det. Men det blir väl lättare att leva med det. Min sambo försöker vara förstående och liksom tröstar mig och säger att han förstår att jag bar på barnet och att sorgen sitter på ett annat sätt hos mig. Och jag tror ju att han förstår det, så klart. Men han FÖRSTÅR-förstår inte på riktigt. Och med det menar jag att han inte kan känna exakt samma ofantliga sorg eftersom hans erfarenhet är från en annan vinkel. Och att han inte känner samma som jag gör att jag tycker att det känns som att han inte förstår mig, även om jag logiskt vet att det inte är så, men det är ju svårt att bestämma över känslor. Jag tycker nog att din sambo är otroligt okänslig som tycker att du ska gå vidare efter fem dagar redan. Jag menar, du blöder ju fortfarande efter hela händelsen. Alltså om jag kände att jag ville smälla till läkaren som inte fattade någonting om att jag mådde dåligt efter endast en vecka, så vet jag inte ens vad jag skulle göra om min sa på det viset. :(

Var det någon som såg Charlotte Perelli på Nyhetsmorgonen imorse? Jag tyckte det var väldigt skönt att höra att hon hade exakt samma tankar som jag, typ "kommer vi någonsin att få barn, tänk om det inte funkar" och så där.