Någon som fått MA som vill prata om det? Jag fick nyligen MA i vecka 14, fostret dog efter 11 fulla veckor. Känns som om chocken släppt nu, jag bara gråter. Hur reagerade ni andra efter avbrytandet? Jag gjorde en medicinsk abort i onsdags, var då väldigt samlad, sen har jag gråtit sen i torsdags. Vetat om det sen en vecka tillbaka dock, varit ledsen men inte alls så nedstämd som nu efteråt när det är över...
Jag har haft MA i oktober 2014, MF i maj 2015 och har nu antagligen MA igen.
Jag gjorde skrapning efter mitt MA. Och kände en lättnad när allt var över, men det tog lång tid för mig att bli gravid igen. Och det kom spontant med en blödning efter 5 dagar. Då var jag också lättad över att slippa gå igen ett MA igen. Nu när jag tror att jag har MA igen så är jag så livrädd. Vill verkligen inte gå igenom allt igen. Hur gick din medicinska abort? Hur var det?
fy, 3 ggr på så kort tid? 
lider med dig! Vilka veckor har det skett i? Varför tror du att du har MA igen? Blöder du?
Har du barn sen tidigare? Jag har två och de är en liten tröst iaf...
Jag var så fruktansvärt rädd för den medicinska aborten, att det skulle göra helvetetiskt ont och att jag skulle spy och bajsa ner mig. Det fanns inga tider för kirurgisk abort förrän efter en vecka och därför fick det bli med. Hade redan vetat om det i fem dagar och fostret hade varit dött i tre veckor. Fick en mifegyn som förberedelse på måndagen efter den slutgiltiga diagnosen. På onsdagen kom jag tillbaka för aborten. Hade en jättemysig barnmorska och blev väl omhändertagen dock. Fick primperan mot illamående, hade tagit alvedon och ipren hemma, fick en ketogan-tablett att ta när jag ville plus 4 cytotec att föra upp i slidan. Blev dåsig av tabletterna och vilade, sen var jag uppe och gick lite för att få igång det men inget hände. Fick två cytotec att svälja vid 11, efter cirka 1 timme började jag få mer och mer molvärk. Fick värmedyna och en ketogan till vid halv ett. Vilade och kände efter kl 1 att det klickade till i magen och började rinna. Vågade inte gå upp. Låg i 10 minuter sen gick jag till toan och pottan. När jag satte mig ramlade det ur en massa blod och koagler men gjorde inte ont. Efter en stund kom fostret och mer koagler. Sen lugnade det sig, jag ringde dit BM som kollade och sa att moderkakan inte kommit ut. Jag fick sitta och krysta och vänta i 20 minuter till, kom mest vätska och blod och koagler. Var yr och lite illamående, hade ont och fick ketogan intravenöst. Moderkakan kom inte, BM letade upp en gynkekolog eftersom hon tyckte att jag blödde för mycket och efter en halvtimme fick jag klättra upp i gynstolen och så skulle de se vart moderkakan var och om de kunde dra ut den. Jag var livrädd att det skulle göra jätteont, har negativa erfarenheter av en spiralinsättning i unga år som präglat mig. Moderkakan satt för öppningen och de kunde dra ut den med tång medan jag krystade några ggr. Den hade inte slutat växa när fostret dog så den motsvarade närmare 13 veckor. Gynekologen sa till mig att inte klandra mig själv för detta, berättade att hon hade haft MF och att det oftast är nåt fel på fostret. Det var enda gången jag höll på att börja gråta, hon var så gullig utan att jag ens sagt nåt eller frågat nåt.
Blev hemskickad efter två timmar. Fick vila lite först och BM kom in med fostret och moderkakan så vi fick titta. Jag var fastande tills vi blev helt frisläppta. DEt gick bättre än jag förväntade mig, men blev väldigt väl omhändertagen och fick all smärtlindring jag bad om. Fick en oxynorm mot eftervärkarna innan jag åkte hem. Var trött och illamående resten av kvällen.
Nästa dag kom sorgen. Känner att det gått för fort, känner mig tom och har frågor. Fick inget återbesök, ingen information och inget nummer till nån kurator. Känns som om jag var en vara på löpande band... Haft ont i underlivet efteråt, blött som en riklig mens.
fy, 3 ggr på så kort tid? lider med dig! Vilka veckor har det skett i? Varför tror du att du har MA igen? Blöder du?
Har du barn sen tidigare? Jag har två och de är en liten tröst iaf...
Jag var så fruktansvärt rädd för den medicinska aborten, att det skulle göra helvetetiskt ont och att jag skulle spy och bajsa ner mig. Det fanns inga tider för kirurgisk abort förrän efter en vecka och därför fick det bli med. Hade redan vetat om det i fem dagar och fostret hade varit dött i tre veckor. Fick en mifegyn som förberedelse på måndagen efter den slutgiltiga diagnosen. På onsdagen kom jag tillbaka för aborten. Hade en jättemysig barnmorska och blev väl omhändertagen dock. Fick primperan mot illamående, hade tagit alvedon och ipren hemma, fick en ketogan-tablett att ta när jag ville plus 4 cytotec att föra upp i slidan. Blev dåsig av tabletterna och vilade, sen var jag uppe och gick lite för att få igång det men inget hände. Fick två cytotec att svälja vid 11, efter cirka 1 timme började jag få mer och mer molvärk. Fick värmedyna och en ketogan till vid halv ett. Vilade och kände efter kl 1 att det klickade till i magen och började rinna. Vågade inte gå upp. Låg i 10 minuter sen gick jag till toan och pottan. När jag satte mig ramlade det ur en massa blod och koagler men gjorde inte ont. Efter en stund kom fostret och mer koagler. Sen lugnade det sig, jag ringde dit BM som kollade och sa att moderkakan inte kommit ut. Jag fick sitta och krysta och vänta i 20 minuter till, kom mest vätska och blod och koagler. Var yr och lite illamående, hade ont och fick ketogan intravenöst. Moderkakan kom inte, BM letade upp en gynkekolog eftersom hon tyckte att jag blödde för mycket och efter en halvtimme fick jag klättra upp i gynstolen och så skulle de se vart moderkakan var och om de kunde dra ut den. Jag var livrädd att det skulle göra jätteont, har negativa erfarenheter av en spiralinsättning i unga år som präglat mig. Moderkakan satt för öppningen och de kunde dra ut den med tång medan jag krystade några ggr. Den hade inte slutat växa när fostret dog så den motsvarade närmare 13 veckor. Gynekologen sa till mig att inte klandra mig själv för detta, berättade att hon hade haft MF och att det oftast är nåt fel på fostret. Det var enda gången jag höll på att börja gråta, hon var så gullig utan att jag ens sagt nåt eller frågat nåt.
Blev hemskickad efter två timmar. Fick vila lite först och BM kom in med fostret och moderkakan så vi fick titta. Jag var fastande tills vi blev helt frisläppta. DEt gick bättre än jag förväntade mig, men blev väldigt väl omhändertagen och fick all smärtlindring jag bad om. Fick en oxynorm mot eftervärkarna innan jag åkte hem. Var trött och illamående resten av kvällen.
Nästa dag kom sorgen. Känner att det gått för fort, känner mig tom och har frågor. Fick inget återbesök, ingen information och inget nummer till nån kurator. Känns som om jag var en vara på löpande band... Haft ont i underlivet efteråt, blött som en riklig mens.
Måste på ett sätt säga att det där låter mycket värre än att genomgå en skrapning. Dock tog det lång tid för mig att läka efter skrapningen. Inte konstigt att du är ledsen. Låter helt förfärligt! Hur känns din kropp nu?
Vid min första graviditet (det var mer än 10 år sedan nu) upptäcktes det också i vecka 14 att fostret varit dött sedan vecka 10, och jag skrapades bara ett par dagar efter att jag fick veta det. Det tog nästan två veckor innan jag kände mig "stabil", och under den tiden kunde jag börja gråta precis när som helst. Jag kände inte att jag ville vara på jobbet när jag var så känslig så efter den veckan jag kunde vara hemma utan läkarintyg ringde jag till läkaren som upptäckt mitt MA och bad att få bli sjukskriven tre dagar till, så jag var hemma totalt 12 dagar och det var precis vad jag behövde. Sen kände jag att jag klarade av att vara bland folk igen.
Tre månader senare fick jag ett tidigt MF (i vecka 6), men det kändes inte alls lika jobbigt. Däremot var jag efter det rätt less på graviditeter så vi tog en paus på några månader, och när vi sen försökte igen så gick allt bra :)
Jag har hunnit med att vara gravid 15 gånger under en sjuårsperiod. Har idag 3 barn på 4,5år, 3år och 18mån.
De flesta av missfallen har skett tidigt mellan v.5-8. Jag har inte reflekterat så mycket över dessa, mest bara konstaterat att det var något som gått fel och sedan sett framåt.
Men två av missfallen står ut från mängden. Det gäller vårt andra missfall, en ofosterlig graviditet som upptäcktes i v.14. Jag började blöda mitt under vänninans möhippa... minns så väl hur jag skärrad ringde hem till maken och sedan bet ihop och låtsades som ingenting inför vännerna. Iallafall så ville inte kroppen få igång en spontan abort denna gång så jag fick vända mig till sjukvården. 14 dagar efter att jag började blöda fick jag till sist träffa en läkare som skickade hem mig med cytotec. Dessa gav inte den effekt jag väntat så jag ringde sjukhuset och fick fler cytotec. Ett par dagar senare pratade jag med en bm på sjukhuset som proppsade på att allt nu var klart och att jag nu kunde vila och återhämta mig, trots att jag var nästan helt säker på att allt inte var ute. Jag fick inte komma på en kontroll. Punkt. Men för att göra en lång historia kort så tog det iallafall 8 veckor från det att jag började blöda tills jag fick träffa en läkare som kunde konstatera att "ojdå, allt var inte alls ute och herregud, det är ett under att du inte fått en allvarlig infektion." Fick göra en skrapning typ omedelbart. Ett väldigt långdraget och smärtsamt missfall som tog hårt på både kropp och själ.
Det andra missfallet som gett mig stor sorg är min yngste sons tvilling. Även om det var ett väldigt tidigt missfall så är vetskapen om att de skulle ha varit 2 oerhört tung att bära. Känner liksom än idag att det är något som saknas...
För tillfället är jag gravid igen i v.18, men jag vågar inte hoppas alltför mycket innan rul är gjort.
Håller verkligen tummarna för att det ser bra ut på nästa UL! <3 Vilket datum ska du dit?
Förstår att du inte orkar...MF och MA tär på en. Mina symptom försvann faktiskt helt innan MA upptäcktes, det var därför jag misstänkte att det inte levde. Plus att jag inte hörde några hjärtljud längre, hade lyssnat en gång i veckan efter vecka 7 och hört tydligt direkt varje gång. Var på VUL i v 10+5 för att kolla om det var tvillingar och då slog hjärtat och fostret sparkade. Efter det VUL hörde jag aldrig några hjärtljud igen och ytterligare 2,5 vecka senare försvann symptomen helt över en helg.
Vet inte ens om vi ska bli gravida igen, detta var inte planerat. Dock ville vi ju behålla. Jag vill ha en till och suget blev inte mindre nu. Kommer nog vara fullkomligt livrädd nästa graviditet, trodde vi hade klarat oss förbi de första tolv veckorna. Jag hade ett MF innan första barnet, en vecka efter att vi plussade. Det tog inte lika hårt, vi hade nyss träffats och visste inte vad vi skulle göra.
Skulle jag få tidigt MF efter detta eller MA skulle det krossa mig tror jag...
Ska ringa till gyn på måndag, räcker säkert med ett besök hos kurator bara för att sortera upp mina känslor.
Jag känner att det nog var bra att genomgå en medicinsk abort, jag fick en upplevelse och jag fick se och bekräfta fostret och efteråt kom sorgen ordentligt. Det var visserligen jobbigt eftersom det är en så intim och privat situation som en ska dela med en okänd människa. Kanske hade jag mått bättre efteråt om jag blivit nedsövd och omhändertagen? Jag vet inte
Fick du några komplikationer efter ditt MA?
Jag är säker på att det blir ett lillasyskon! <3 Förstår din smärta.
Jag har hört att det kan ta tid för kroppen att komma igång efter just MA. Kanske är det så att hormonerna kommer mer i obalans eftersom kroppen inte förstått att graviditeten är avstannad?
Det verkar som att det kan bli lite blödningstrassel efter MF/MA... Jag fick ut ett stort blodkoagel igår, som halva min hand. Jag undrar lite hur den kunde komma ut ens? Är livmodertappen fortfarande öppen? Undrar hur stor infektionsrisken är isf?
Jag tror inte alls det är kört för dig men förstår verkligen dina känslor! <3 Håller alla tummar och tår för dig. Jag fick också göra mina VUL själv under denna graviditet, det gjorde att vi hamnade på olika nivåer. Sambon påstod att det var en klump celler som jag skulle föda ut nu medan jag tydligt hade sett på de två senaste VUL:en att det var ett litet foster med tydliga mänskliga delar och drag.
OM sambon går med på att försöka igen (inte diskuterat det ännu, tror dock jag går under om jag inte får en chans till, det kan inte sluta såhär) så kommer jag inte skriva in mig på MVC förrän jag har sett på privat UL i vecka 14 att bebisen lever. Tycker det var hemskt att behöva ringa till MVC och förklara på telefonsvararen att jag fått MF. Genant på nåt sätt också, som att jag slösat deras tid...