Hur reagerade ni efter MA/MF?

Jag har hunnit med att vara gravid 15 gånger under en sjuårsperiod. Har idag 3 barn på 4,5år, 3år och 18mån.

De flesta av missfallen har skett tidigt mellan v.5-8. Jag har inte reflekterat så mycket över dessa, mest bara konstaterat att det var något som gått fel och sedan sett framåt.

Men två av missfallen står ut från mängden. Det gäller vårt andra missfall, en ofosterlig graviditet som upptäcktes i v.14. Jag började blöda mitt under vänninans möhippa... minns så väl hur jag skärrad ringde hem till maken och sedan bet ihop och låtsades som ingenting inför vännerna. Iallafall så ville inte kroppen få igång en spontan abort denna gång så jag fick vända mig till sjukvården. 14 dagar efter att jag började blöda fick jag till sist träffa en läkare som skickade hem mig med cytotec. Dessa gav inte den effekt jag väntat så jag ringde sjukhuset och fick fler cytotec. Ett par dagar senare pratade jag med en bm på sjukhuset som proppsade på att allt nu var klart och att jag nu kunde vila och återhämta mig, trots att jag var nästan helt säker på att allt inte var ute. Jag fick inte komma på en kontroll. Punkt. Men för att göra en lång historia kort så tog det iallafall 8 veckor från det att jag började blöda tills jag fick träffa en läkare som kunde konstatera att "ojdå, allt var inte alls ute och herregud, det är ett under att du inte fått en allvarlig infektion." Fick göra en skrapning typ omedelbart. Ett väldigt långdraget och smärtsamt missfall som tog hårt på både kropp och själ.

Det andra missfallet som gett mig stor sorg är min yngste sons tvilling. Även om det var ett väldigt tidigt missfall så är vetskapen om att de skulle ha varit 2 oerhört tung att bära. Känner liksom än idag att det är något som saknas...

För tillfället är jag gravid igen i v.18, men jag vågar inte hoppas alltför mycket innan rul är gjort.