Jag har haft MA i oktober 2014, MF i maj 2015 och har nu antagligen MA igen.
Jag gjorde skrapning efter mitt MA. Och kände en lättnad när allt var över, men det tog lång tid för mig att bli gravid igen. Och det kom spontant med en blödning efter 5 dagar. Då var jag också lättad över att slippa gå igen ett MA igen. Nu när jag tror att jag har MA igen så är jag så livrädd. Vill verkligen inte gå igenom allt igen. Hur gick din medicinska abort? Hur var det?
fy, 3 ggr på så kort tid? lider med dig! Vilka veckor har det skett i? Varför tror du att du har MA igen? Blöder du?
Har du barn sen tidigare? Jag har två och de är en liten tröst iaf...
Jag var så fruktansvärt rädd för den medicinska aborten, att det skulle göra helvetetiskt ont och att jag skulle spy och bajsa ner mig. Det fanns inga tider för kirurgisk abort förrän efter en vecka och därför fick det bli med. Hade redan vetat om det i fem dagar och fostret hade varit dött i tre veckor. Fick en mifegyn som förberedelse på måndagen efter den slutgiltiga diagnosen. På onsdagen kom jag tillbaka för aborten. Hade en jättemysig barnmorska och blev väl omhändertagen dock. Fick primperan mot illamående, hade tagit alvedon och ipren hemma, fick en ketogan-tablett att ta när jag ville plus 4 cytotec att föra upp i slidan. Blev dåsig av tabletterna och vilade, sen var jag uppe och gick lite för att få igång det men inget hände. Fick två cytotec att svälja vid 11, efter cirka 1 timme började jag få mer och mer molvärk. Fick värmedyna och en ketogan till vid halv ett. Vilade och kände efter kl 1 att det klickade till i magen och började rinna. Vågade inte gå upp. Låg i 10 minuter sen gick jag till toan och pottan. När jag satte mig ramlade det ur en massa blod och koagler men gjorde inte ont. Efter en stund kom fostret och mer koagler. Sen lugnade det sig, jag ringde dit BM som kollade och sa att moderkakan inte kommit ut. Jag fick sitta och krysta och vänta i 20 minuter till, kom mest vätska och blod och koagler. Var yr och lite illamående, hade ont och fick ketogan intravenöst. Moderkakan kom inte, BM letade upp en gynkekolog eftersom hon tyckte att jag blödde för mycket och efter en halvtimme fick jag klättra upp i gynstolen och så skulle de se vart moderkakan var och om de kunde dra ut den. Jag var livrädd att det skulle göra jätteont, har negativa erfarenheter av en spiralinsättning i unga år som präglat mig. Moderkakan satt för öppningen och de kunde dra ut den med tång medan jag krystade några ggr. Den hade inte slutat växa när fostret dog så den motsvarade närmare 13 veckor. Gynekologen sa till mig att inte klandra mig själv för detta, berättade att hon hade haft MF och att det oftast är nåt fel på fostret. Det var enda gången jag höll på att börja gråta, hon var så gullig utan att jag ens sagt nåt eller frågat nåt.
Blev hemskickad efter två timmar. Fick vila lite först och BM kom in med fostret och moderkakan så vi fick titta. Jag var fastande tills vi blev helt frisläppta. DEt gick bättre än jag förväntade mig, men blev väldigt väl omhändertagen och fick all smärtlindring jag bad om. Fick en oxynorm mot eftervärkarna innan jag åkte hem. Var trött och illamående resten av kvällen.
Nästa dag kom sorgen. Känner att det gått för fort, känner mig tom och har frågor. Fick inget återbesök, ingen information och inget nummer till nån kurator. Känns som om jag var en vara på löpande band... Haft ont i underlivet efteråt, blött som en riklig mens.
Måste på ett sätt säga att det där låter mycket värre än att genomgå en skrapning. Dock tog det lång tid för mig att läka efter skrapningen. Inte konstigt att du är ledsen. Låter helt förfärligt! Hur känns din kropp nu?
Håller verkligen tummarna för att det ser bra ut på nästa UL! <3 Vilket datum ska du dit?
Förstår att du inte orkar...MF och MA tär på en. Mina symptom försvann faktiskt helt innan MA upptäcktes, det var därför jag misstänkte att det inte levde. Plus att jag inte hörde några hjärtljud längre, hade lyssnat en gång i veckan efter vecka 7 och hört tydligt direkt varje gång. Var på VUL i v 10+5 för att kolla om det var tvillingar och då slog hjärtat och fostret sparkade. Efter det VUL hörde jag aldrig några hjärtljud igen och ytterligare 2,5 vecka senare försvann symptomen helt över en helg.
Vet inte ens om vi ska bli gravida igen, detta var inte planerat. Dock ville vi ju behålla. Jag vill ha en till och suget blev inte mindre nu. Kommer nog vara fullkomligt livrädd nästa graviditet, trodde vi hade klarat oss förbi de första tolv veckorna. Jag hade ett MF innan första barnet, en vecka efter att vi plussade. Det tog inte lika hårt, vi hade nyss träffats och visste inte vad vi skulle göra.
Skulle jag få tidigt MF efter detta eller MA skulle det krossa mig tror jag...
Ska ringa till gyn på måndag, räcker säkert med ett besök hos kurator bara för att sortera upp mina känslor.
Jag känner att det nog var bra att genomgå en medicinsk abort, jag fick en upplevelse och jag fick se och bekräfta fostret och efteråt kom sorgen ordentligt. Det var visserligen jobbigt eftersom det är en så intim och privat situation som en ska dela med en okänd människa. Kanske hade jag mått bättre efteråt om jag blivit nedsövd och omhändertagen? Jag vet inte
Fick du några komplikationer efter ditt MA?
Jag är säker på att det blir ett lillasyskon! <3 Förstår din smärta.
Jag har hört att det kan ta tid för kroppen att komma igång efter just MA. Kanske är det så att hormonerna kommer mer i obalans eftersom kroppen inte förstått att graviditeten är avstannad?
Det verkar som att det kan bli lite blödningstrassel efter MF/MA... Jag fick ut ett stort blodkoagel igår, som halva min hand. Jag undrar lite hur den kunde komma ut ens? Är livmodertappen fortfarande öppen? Undrar hur stor infektionsrisken är isf?
Jag tror inte alls det är kört för dig men förstår verkligen dina känslor! <3 Håller alla tummar och tår för dig. Jag fick också göra mina VUL själv under denna graviditet, det gjorde att vi hamnade på olika nivåer. Sambon påstod att det var en klump celler som jag skulle föda ut nu medan jag tydligt hade sett på de två senaste VUL:en att det var ett litet foster med tydliga mänskliga delar och drag.
OM sambon går med på att försöka igen (inte diskuterat det ännu, tror dock jag går under om jag inte får en chans till, det kan inte sluta såhär) så kommer jag inte skriva in mig på MVC förrän jag har sett på privat UL i vecka 14 att bebisen lever. Tycker det var hemskt att behöva ringa till MVC och förklara på telefonsvararen att jag fått MF. Genant på nåt sätt också, som att jag slösat deras tid...
Det där med okänsliga vänner fick jag också stöta på efter mitt MA. En sa: Jag har själv gjort en abort en gång. Tyckte inte att det var så farligt. En annan sa: Jag kom över mitt missfall på en vecka. De vännerna är inte nära knutna till mig längre. Det går inte att jämföra känslor eller äpplen och päron. Ens sorg är ens egen. Går inte att förringa! Den här gången har vi inte berättat alls vad vi går igenom. Min mamma vet, men ingen annan. Jag ville bara ha en kram och att någon sa: Jag förstår att det måste vara skit.
Så sorgligt :( Jag hoppas att din sambo känner sig vilja ha ett nytt barn, så att den här ledsamma upplevelsen inte blir sista graviditetsminnet för dig. Kan ni prata med varandra eller är det för jobbigt just nu?
För mig var det min första graviditet, så min rädsla och oro handlar mycket om att bli barnlös. Det har jag ältat och ältat och ältat och sörjt och sörjt och sörjt de här senaste månaderna. Faktiskt har jag ältat och sörjt så mycket att jag just nu inte vill tänka på eventuella kommande barn och graviditeter alls. Är liksom känslomässigt utmattad, känns det som.
Hujedamej! Men jag vet, jag har också fått höra en del saker jag helst hade sluppit. Jag undrar om folk får någon sorts blackout och blir oförmögna att säga vettiga saker när det handlar om missfall? En vän till mig sa att "jamen om några år så kanske det inte känns så viktigt för dig att få barn längre". Jag tror de orden kommer att göra ont för resten av mitt liv.
Jag försöker skriva ner mina tankar varje dag om MF, det är nog väldigt vettigt. Jag jobbade första gången igår sen MF, det var på nåt vis hemskt att gå omkring och låtsas som att allt var bra, ville inte berätta det för alla heller för jag vill inte höra fler klyschor... Känns som en privat sorg, ändå vill jag inte dölja för alla att jag mår skit... Gråtit flera ggr idag. Jobbar på sjukhuset där aborten skedde, fick nästan ångest bara jag såg sjukhuset.
Det känns bra att läsa om andras erfarenheter och prata här <3 har även beställt en bok om missfall där det finns kapitel som är skrivna av vårdpersonal. Ser framemot den.
Även fått tid hos kurator nästa vecka.
Tack för kramarna. Hur går det för dig? Har du gjort nytt UL? Stor kram!