Hur reagerade ni efter MA/MF?

Tack för kramarna. Hur går det för dig? Har du gjort nytt UL? Stor kram!

Ja igår. Det såg tyvärr inte bättre ut. Inget foster kunde ses. Så nu väntar jag på tid på sjukhuset för vidare resa mot slutet på denna graviditet. Gråtit hela dagen idag! Helt matt!

Efter 2 vanliga graviditeter med friska barn så förlorade vi vår efterlängtade lillebror. Han föddes i vecka 18, men hade kanske dött redan i vecka 14. En total chock.

Vi fick veta det på rul på måndag eftermiddag. Just då kunde jag inte ta in någon information alls, utan fick en tid på tisdagen för att prata, göra ett vul och få första tabletterna. På torsdagen föddes han, hur fin som helst.

Dagarna mellan må -to kunde jag nästan bara fokusera på att föda fram honom, jag är nämligen paniskt rädd för förlossningar och är snittad med de andra barnen. Så den stora sorgen började efteråt.

Alla planer, alla drömmar, hela strukturen på hur vår familj skulle se ut med ålder mellan syskonen osv... Känslan att min kropp kunde svika mig på det sättet, att den inte hade signalerat något alls. Tankar att jag själv hade orsakat att han dog, det var kanske den där vattenrutschbanan? Något jag ätit/gjort? Febern jag hade? Cellprovet, svampmedicinen. Jag var väldigt kreativ i min självförebråelse.

Vi försökte genast att bli gravida igen, men det ville sig inte. Och så här i backspegeln rörde det sig bara om några månader, men när jag var mitt i det så kändes det som år. Som att jag aldrig kom vidare. Jag blev bara mer och mer deppig faktiskt.

Till slut blev jag gravid igen, men det var som att inte kroppen kändes vid det. Inget illamående, som 3 första graviditeterna, inga andra känningar heller. Det var som att kroppen inte orkade ta in signalerna eller något. Rätt behagligt på något sätt. Jag gick hos en kurator hela graviditeten.

Så föddes så äntligen vår lillebror, efterlängtad som få. Och livet kunde fortsätta igen, så kändes det. För mig var det som att allt vände från en dag till den andra. Sorgen försvann inte, men den där förlamande deppigheten som gjorde att inget kändes värt. Jag fortsatte att gå till minneslunden i flera år, jag fortsatte gråta när jag pratade om bebisen vi inte fick behålla. Men sorgen fanns mer vid sidan om, den upptog inte hela livet.

Jag tror att de flesta tar sig genom mf/ma smidigare än jag gjorde. Jag vet inte vad det är som avgör hur djupt man sjunker ner i sorgen. Kanske vilket stöd man har omkring sig? Eller kanske det handlar om ens personlighet? För mig var det i alla fall väldigt tufft.

Skickar ett gäng kramar till er som är mitt uppe i sorgen just nu!

Men åhhh så sorgligt... Igen. Förstår om du har gråtit. 

Får du skrapas eller med tabletter?
Lider med dig, hoppas du tar hand om dig och att du har stöd. 
Massa massa kramar

Fy, ledsamt att läsa. Fick ni reda på varför lillebror dog?
För mig började sorgen först efteråt också. 
Det här med att ta på sig skulden... Mina tankar cirkulerar konstant kring mitt nattjobb och stress bland annat. Har liksom tagit på mig skulden och sagt att det var min kropp som sa ifrån, att den inte orkade mer, därför dog fostret. 
Hur gamla är dina barn nu?
Jag har varit hos kuratorn en gång, ska dit igen om två veckor. Utåt sett mår jag bra nu, men jag har mycket tankar och ältar konstant, mycket gammalt som kommer upp till ytan. Vad pratade du och kuratorn om när ni sågs? Det känns som att jag har behov av att prata om mycket, inte bara MF....
Stor kram till dig!

Nu är barnen 13, 11,5 och snart 9 år. Nej, vi fick aldrig veta varför, han bara dog.

Första kuratorn, som jag pratade med när det just hade hänt, pratade vi nog bara runt känslor runt mf. Att ta på sig skulden, hur man hanterar kommentarer, hur relationen till pappan påverkades.

När jag blev gravid igen så remitterade min bm mig till en ny kurator, eftersom hon tyckte att jag skulle få verktyg att hantera all oro som följde med graviditeten. Kuratorn å sin sida sa att hon inte alls jobbade så, att jag inte behövde verktyg utan behövde få prata igenom vad som hände förra graviditeten, förlossningen osv. Så vi drog allt igen, det var bra med en ny kurator så kändes det inte som att jag bara tjatade om samma saker igen. Vi pratade om saknad, hur man hanterar att livet fortsätter obemärkt för alla andra, hur man ska kunna glädjas åt ett nytt liv när man fortfarande sörjer den förra bebisen.

Till slut. nästan ett år efter att han dog och när jag var höggravid med nästa barn, tog jag mod till mig att åka till gravplatsen. Det fortsatte jag göra på minnesdagar (när han skulle ha fötts, när han dog) i flera år. Jag stoppade ner blomsterlökar där, som skulle blomma när han skulle fötts, en lök för varje år han skulle fyllt. Till allhelgona byggde jag en snölykta där i flera år. Det har varit skönt.

Tack för ditt svar!
Jag känner också ett behov av att prata prata prata om det men tror ingen är intresserad av att lyssna... Vill gärna prata om själva upplevelsen på sjukhuset och hur jag blev bemött osv, även tidigare upplevelser som jag tror påverkat just denna upplevelsen. Är dock rädd att kuratorn tycker att det är tjatigt, känns som att jag borde gå vidare nu. 
Tror jag har ÄL nu och tycker det är jobbigt, hru kan min kropp redan vara redo för en ny graviditet när min hjärna sörjer fortfarande? 

Usch så hemskt för er alla... Jag blev oplanerat gravid men fick mf för ett par veckor sedan i v.7-8 Vi har två barn 8 och 3 år och jag har alltid velat haft fler barn. Har lätta graviditeter och förlossningar (senaste på 20min hemma ) samt att båda har fasta välbetalda jobb och allt tryggat. Sambon vill dock inte ha fler så det blev en liten chock när jag plötsligt blev gravid. Vi har inte något skydd så vi vet ju att chansen funnits hela tiden men ändå chockas man.

Jag sjukskrev mig när mf var på gång vilket var så skönt. Fick springa på toa hela tiden sen har jag gråtit nästan varje dag och jag tänker på det hela tiden. Det barn som kunde ha varit...

Att sambon inte ens vill försöka igen gör det hela ännu jobbigare. Nu vill jag än mer ha ett barn till... Sambon har svårt att förstå då vi pratat om det innan och beslutat att inte skaffa fler barn men han lät ändå som att han skulle acceptera om det blev så. Sorgen efter det som inte var meningen...och ingen mer vet så jag har ingen att dela sorgen med...hur känner era sambos?

Beklagar ditt MF Förstår att det är en hemsk känsla, att sambon inte vill försöka igen. 
Vi blev oplanerat gravida med trean, sambon ville inte ha fler men accepterade läget. Fick MF. Nu har vi pratat och han förstår att jag gärna vill ha ett till, dock ska vi vänta ett halvår för att vi ska få läka ordentligt. Han säger att han kan tänka sig en trea för min skull, inte för sin egen... Jag hoppas och tror att han kommer glädja sig lika mycket som jag åt ett tredje barn och graviditet.