Hur reagerade ni efter MA/MF?

Efter 2 vanliga graviditeter med friska barn så förlorade vi vår efterlängtade lillebror. Han föddes i vecka 18, men hade kanske dött redan i vecka 14. En total chock.

Vi fick veta det på rul på måndag eftermiddag. Just då kunde jag inte ta in någon information alls, utan fick en tid på tisdagen för att prata, göra ett vul och få första tabletterna. På torsdagen föddes han, hur fin som helst.

Dagarna mellan må -to kunde jag nästan bara fokusera på att föda fram honom, jag är nämligen paniskt rädd för förlossningar och är snittad med de andra barnen. Så den stora sorgen började efteråt.

Alla planer, alla drömmar, hela strukturen på hur vår familj skulle se ut med ålder mellan syskonen osv... Känslan att min kropp kunde svika mig på det sättet, att den inte hade signalerat något alls. Tankar att jag själv hade orsakat att han dog, det var kanske den där vattenrutschbanan? Något jag ätit/gjort? Febern jag hade? Cellprovet, svampmedicinen. Jag var väldigt kreativ i min självförebråelse.

Vi försökte genast att bli gravida igen, men det ville sig inte. Och så här i backspegeln rörde det sig bara om några månader, men när jag var mitt i det så kändes det som år. Som att jag aldrig kom vidare. Jag blev bara mer och mer deppig faktiskt.

Till slut blev jag gravid igen, men det var som att inte kroppen kändes vid det. Inget illamående, som 3 första graviditeterna, inga andra känningar heller. Det var som att kroppen inte orkade ta in signalerna eller något. Rätt behagligt på något sätt. Jag gick hos en kurator hela graviditeten.

Så föddes så äntligen vår lillebror, efterlängtad som få. Och livet kunde fortsätta igen, så kändes det. För mig var det som att allt vände från en dag till den andra. Sorgen försvann inte, men den där förlamande deppigheten som gjorde att inget kändes värt. Jag fortsatte att gå till minneslunden i flera år, jag fortsatte gråta när jag pratade om bebisen vi inte fick behålla. Men sorgen fanns mer vid sidan om, den upptog inte hela livet.

Jag tror att de flesta tar sig genom mf/ma smidigare än jag gjorde. Jag vet inte vad det är som avgör hur djupt man sjunker ner i sorgen. Kanske vilket stöd man har omkring sig? Eller kanske det handlar om ens personlighet? För mig var det i alla fall väldigt tufft.

Skickar ett gäng kramar till er som är mitt uppe i sorgen just nu!

Nu är barnen 13, 11,5 och snart 9 år. Nej, vi fick aldrig veta varför, han bara dog.

Första kuratorn, som jag pratade med när det just hade hänt, pratade vi nog bara runt känslor runt mf. Att ta på sig skulden, hur man hanterar kommentarer, hur relationen till pappan påverkades.

När jag blev gravid igen så remitterade min bm mig till en ny kurator, eftersom hon tyckte att jag skulle få verktyg att hantera all oro som följde med graviditeten. Kuratorn å sin sida sa att hon inte alls jobbade så, att jag inte behövde verktyg utan behövde få prata igenom vad som hände förra graviditeten, förlossningen osv. Så vi drog allt igen, det var bra med en ny kurator så kändes det inte som att jag bara tjatade om samma saker igen. Vi pratade om saknad, hur man hanterar att livet fortsätter obemärkt för alla andra, hur man ska kunna glädjas åt ett nytt liv när man fortfarande sörjer den förra bebisen.

Till slut. nästan ett år efter att han dog och när jag var höggravid med nästa barn, tog jag mod till mig att åka till gravplatsen. Det fortsatte jag göra på minnesdagar (när han skulle ha fötts, när han dog) i flera år. Jag stoppade ner blomsterlökar där, som skulle blomma när han skulle fötts, en lök för varje år han skulle fyllt. Till allhelgona byggde jag en snölykta där i flera år. Det har varit skönt.