Någon som fått MA som vill prata om det? Jag fick nyligen MA i vecka 14, fostret dog efter 11 fulla veckor. Känns som om chocken släppt nu, jag bara gråter. Hur reagerade ni andra efter avbrytandet? Jag gjorde en medicinsk abort i onsdags, var då väldigt samlad, sen har jag gråtit sen i torsdags. Vetat om det sen en vecka tillbaka dock, varit ledsen men inte alls så nedstämd som nu efteråt när det är över...
Jag konstaterade bara för mig själv att min kropp fungerar och stöter ut det som inte är friskt. Inte sörjt eller mått dåligt av dem.
Ja att sjukvården klumpade ihop med MF med "alla andra" MF innan v 12 kändes också väldigt kränkande för mig. Jag som har läst på alldeles för mycket om MF vet att typ 80% av alla MF sker innan v 8 och man säger v 12 eftersom det i regel tar några veckor för kroppen att stöta ut graviditeten. Och då finns det alltså oftast inget foster för kroppen att stöta ut eftersom den helt enkelt inte har hunnit utvecklas så mycket eller kan ha tillbakabildats. Har man sett normal graviditetsutveckling och att hjärtat slår är det ingen vecka som är mer kritisk än någon annan, men det finns givetvis en liten risk genom hela graviditeten. Det kändes som att sjukvården förringade vår smärta och sorg genom att förmedla att "jaja, det är sånt som händer", eftersom det är vardag för DEM. Det skulle vara som att säga till en person som fått amputera ett ben efter en olycka att "jaja, för personer med denna typ av skador så är det faktiskt bara 20% som får behålla benet". Typ. Och så skulle ju aldrig en läkare säga till en person i den typen av kris (hoppas jag).
Jag är förresten också väldigt glad att fostret inte kom ut hemma. Sjukvården hade från början försökt att få mig att välja medicinsk abort och sa att jag "inte kommer att märka någonting, det kommer bara klumpar". Men bullshit! Ett foster i den veckan går inte obemärkt förbi och jag kan bara inte föreställa mig hur det skulle ha varit att få ut den i toaletten hemma och bara få spola ner den, eller något annat liknande. Det skulle jag aldrig vilja vara med om, och om det händer någon mer gång så kommer jag att så akut som möjligt åka in och kräva en skrapning alternativt att de tar in mig tills de kan ordna skrapning, då kan man åtminstone få smärtlindring om det behövs och man slipper gå igenom en medicinsk kris själv i hemmet. Samtidigt är det inte kul att veta att de trasar sönder min bebis. Usch, allt i situationen är som att välja mellan pest eller kolera.
Apropå att gå vidare snabbt eller inte. Faktum är att jag förra veckan hade ett mycket tidigt MF. Men det var så tidigt att blödningen kom precis ungefär då mensen skulle ha kommit. Det kändes ledsamt den dagen eftersom man hade hoppats, men det var ju så tidigt att jag knappt räknar det som en graviditet. Denna gång var det bara att gå vidare och det är mycket lättare att tänka att ägget antagligen inte delade sig som den skulle, det var ju fortfarande bara någon pytteliten cellklump. Men det första MF:et var annorlunda. Min kropp stötte inte heller ut en oduglig graviditet. Precis som för dig dog fostret i magen och det var en liten liten bebis som jag fick föda ut. Det går inte ens att jämföra, det skulle vara som att jämföra sin guldfisks död med sin mammas död.
Vi hann förresten också vara på inskrivning på MVC innan detta hände. Vi skulle ha varit där veckan därpå och det kändes så otroligt förnedrande att behöva ringa och säga att jag har fått MF och därför behöver avboka. Jag kunde inte ringa på telefontiden eftersom jag inte hade fixat att prata med dem och få motfrågor eller så. Jag ringde och talade in ett meddelande så samlat jag kunde. Jag känner mig dubbel inför nästa graviditet. Dels vill jag vänta så länge jag bara kan innan jag kontaktar MVC, för jag vill slippa den förnedringen igen, men dels tänker jag att de kanske skulle kunna hjälpa med att lugna genom kanske fler tidiga VUL/UL så att jag slipper oroa mig genom hela halva graviditeten. Jag vet inte hur jag kommer att göra, men mest troligt är nog att vänta så länge som möjligt om inget speciellt händer.
Jag har ingen samtalskontakt, jag har inte pratat med någon professionell. Jag pratar så klart med min sambo och jag har pratat med andra i min omgivning. Jag upplever inte att jag har fastnat i sorgen, bearbetningen måste ju få ta sin tid och det blir ju ett mer avlägset minne för varje dag som går även om jag aldrig kommer att glömma det. Men det blir väl lättare att leva med det. Min sambo försöker vara förstående och liksom tröstar mig och säger att han förstår att jag bar på barnet och att sorgen sitter på ett annat sätt hos mig. Och jag tror ju att han förstår det, så klart. Men han FÖRSTÅR-förstår inte på riktigt. Och med det menar jag att han inte kan känna exakt samma ofantliga sorg eftersom hans erfarenhet är från en annan vinkel. Och att han inte känner samma som jag gör att jag tycker att det känns som att han inte förstår mig, även om jag logiskt vet att det inte är så, men det är ju svårt att bestämma över känslor. Jag tycker nog att din sambo är otroligt okänslig som tycker att du ska gå vidare efter fem dagar redan. Jag menar, du blöder ju fortfarande efter hela händelsen. Alltså om jag kände att jag ville smälla till läkaren som inte fattade någonting om att jag mådde dåligt efter endast en vecka, så vet jag inte ens vad jag skulle göra om min sa på det viset. :(
Var det någon som såg Charlotte Perelli på Nyhetsmorgonen imorse? Jag tyckte det var väldigt skönt att höra att hon hade exakt samma tankar som jag, typ "kommer vi någonsin att få barn, tänk om det inte funkar" och så där.
Ja att sjukvården klumpade ihop med MF med "alla andra" MF innan v 12 kändes också väldigt kränkande för mig. Jag som har läst på alldeles för mycket om MF vet att typ 80% av alla MF sker innan v 8 och man säger v 12 eftersom det i regel tar några veckor för kroppen att stöta ut graviditeten. Och då finns det alltså oftast inget foster för kroppen att stöta ut eftersom den helt enkelt inte har hunnit utvecklas så mycket eller kan ha tillbakabildats. Har man sett normal graviditetsutveckling och att hjärtat slår är det ingen vecka som är mer kritisk än någon annan, men det finns givetvis en liten risk genom hela graviditeten. Det kändes som att sjukvården förringade vår smärta och sorg genom att förmedla att "jaja, det är sånt som händer", eftersom det är vardag för DEM. Det skulle vara som att säga till en person som fått amputera ett ben efter en olycka att "jaja, för personer med denna typ av skador så är det faktiskt bara 20% som får behålla benet". Typ. Och så skulle ju aldrig en läkare säga till en person i den typen av kris (hoppas jag).
Jag är förresten också väldigt glad att fostret inte kom ut hemma. Sjukvården hade från början försökt att få mig att välja medicinsk abort och sa att jag "inte kommer att märka någonting, det kommer bara klumpar". Men bullshit! Ett foster i den veckan går inte obemärkt förbi och jag kan bara inte föreställa mig hur det skulle ha varit att få ut den i toaletten hemma och bara få spola ner den, eller något annat liknande. Det skulle jag aldrig vilja vara med om, och om det händer någon mer gång så kommer jag att så akut som möjligt åka in och kräva en skrapning alternativt att de tar in mig tills de kan ordna skrapning, då kan man åtminstone få smärtlindring om det behövs och man slipper gå igenom en medicinsk kris själv i hemmet. Samtidigt är det inte kul att veta att de trasar sönder min bebis. Usch, allt i situationen är som att välja mellan pest eller kolera.
Apropå att gå vidare snabbt eller inte. Faktum är att jag förra veckan hade ett mycket tidigt MF. Men det var så tidigt att blödningen kom precis ungefär då mensen skulle ha kommit. Det kändes ledsamt den dagen eftersom man hade hoppats, men det var ju så tidigt att jag knappt räknar det som en graviditet. Denna gång var det bara att gå vidare och det är mycket lättare att tänka att ägget antagligen inte delade sig som den skulle, det var ju fortfarande bara någon pytteliten cellklump. Men det första MF:et var annorlunda. Min kropp stötte inte heller ut en oduglig graviditet. Precis som för dig dog fostret i magen och det var en liten liten bebis som jag fick föda ut. Det går inte ens att jämföra, det skulle vara som att jämföra sin guldfisks död med sin mammas död.
Vi hann förresten också vara på inskrivning på MVC innan detta hände. Vi skulle ha varit där veckan därpå och det kändes så otroligt förnedrande att behöva ringa och säga att jag har fått MF och därför behöver avboka. Jag kunde inte ringa på telefontiden eftersom jag inte hade fixat att prata med dem och få motfrågor eller så. Jag ringde och talade in ett meddelande så samlat jag kunde. Jag känner mig dubbel inför nästa graviditet. Dels vill jag vänta så länge jag bara kan innan jag kontaktar MVC, för jag vill slippa den förnedringen igen, men dels tänker jag att de kanske skulle kunna hjälpa med att lugna genom kanske fler tidiga VUL/UL så att jag slipper oroa mig genom hela halva graviditeten. Jag vet inte hur jag kommer att göra, men mest troligt är nog att vänta så länge som möjligt om inget speciellt händer.
Jag har ingen samtalskontakt, jag har inte pratat med någon professionell. Jag pratar så klart med min sambo och jag har pratat med andra i min omgivning. Jag upplever inte att jag har fastnat i sorgen, bearbetningen måste ju få ta sin tid och det blir ju ett mer avlägset minne för varje dag som går även om jag aldrig kommer att glömma det. Men det blir väl lättare att leva med det. Min sambo försöker vara förstående och liksom tröstar mig och säger att han förstår att jag bar på barnet och att sorgen sitter på ett annat sätt hos mig. Och jag tror ju att han förstår det, så klart. Men han FÖRSTÅR-förstår inte på riktigt. Och med det menar jag att han inte kan känna exakt samma ofantliga sorg eftersom hans erfarenhet är från en annan vinkel. Och att han inte känner samma som jag gör att jag tycker att det känns som att han inte förstår mig, även om jag logiskt vet att det inte är så, men det är ju svårt att bestämma över känslor. Jag tycker nog att din sambo är otroligt okänslig som tycker att du ska gå vidare efter fem dagar redan. Jag menar, du blöder ju fortfarande efter hela händelsen. Alltså om jag kände att jag ville smälla till läkaren som inte fattade någonting om att jag mådde dåligt efter endast en vecka, så vet jag inte ens vad jag skulle göra om min sa på det viset. :(
Var det någon som såg Charlotte Perelli på Nyhetsmorgonen imorse? Jag tyckte det var väldigt skönt att höra att hon hade exakt samma tankar som jag, typ "kommer vi någonsin att få barn, tänk om det inte funkar" och så där.
Beklagar era förluster TS och alla andra!
Jag hade MA i v.13 för tre månader sedan. Har inte hanterat det så bra. Hamnade i depression som jag nu medicinerar för. Mår visserligen bättre nu än i juli/augusti men jag undviker konsekvent att tänka på allt som har med barn och graviditeter att göra och jag umgås inte längre med gravida vänner. Och de dagar som mensen kommer är väldigt jobbiga tycker jag.
Visst, jag har inte återhämtat mig än men jag försöker att vara förlåtande mot mig själv och låta det ta den tid det tar utan att stressa. Det här var ju liksom en av de värsta grejerna som jag har varit med om under livet så egentligen är det väl inte så konstigt att jag reagerade så starkt.
Hoppas att ni alla finner vägar att ta er igenom sorgen!
Fick mitt första mf i oktober 2008 i samma veva som jag fyllde år. Hade just hunnit berätta för pappa (mamma visste sen plusset) och mina morföräldrar. Trodde vi var i v12, därav att vi berättade, och "spökveckorna" men det var att grynet dött som gjorde att symtomen hade upphört nån vecka tidigare. Åkte in till gynakuten som först tvivlade på att jag ens varit gravid då jag på egen hand hade rensat så bra (åkte in för att bekräfta att jag rensat på egen hand och så att inget fanns kvar och skrotade). Hcg-provet var däremot väldigt högt vilket fick dem att misstänka både utomkveds och druvbörd men inget sådant. Däremot ett myom i livmorderväggen på 10x10cm. Läkaren som undersökte mig var enormt känslokall när jag frågade om det gick att ta bort myomet på en gång. "Nej, då får vi ta bort hela paketet", var hennes svar.
Pga väntetid för att operera bort myomet dröjde det ca 1,5 år tills det var borta och jag läkt ordentligt och vi kunde börja försöka igen.
Senvåren 2011 plussade vi igen. Det skulle bli en februaribebis då. I juli gjorde vi KUB-ul och då fick vi veta att liten dött i v9-10, trodde vi var i v13. Det var det värsta, att se detta perfekta lilla ansikte och direkt känna att något var fel. När vi gick ut kände jag att något klickade till inom mig och sa till sambon att inom 24h skulle jag börja blöda. Det gjorde jag. Blödde som en stucken gris med enorm smärta nattetid i 4-5 dagar och i princip ingenting dagtid. Hade semester då så jag slapp spela teater inför jobbet.
Efter det sista misslyckandet var jag hos gynekologen några gånger på hösten 2011 och våren 2012 då jag tyckte att mensen strulade. Berättade även om min historik och gynekologen sa att nästa gång jag plussade så skulle jag höra av mig och vi skulle kolla upp hur det såg ut.
Plussade igen i början av 2013, ringde gyn som kollade upp det hela och det var två som låg där inne. Vågade inte tro på att det skulle gå vägen förrän efter RUL, så halva graviditeten spenderades med oro. Men ut kom de sötaste små tvillingarna till slut.
Våra två misslyckanden har tärt på vår relation men det dröjde till en jädra urladdning innan det framgick hur hårt även sambon tagit på detta. Jag har känt att han inte velat prata om det samtidigt som jag känt mig misslyckad och okvinnlig. Detta var strax innan det sista plusset. Det skulle behövas mer samtalsvård för de som genomgått mf/ma, för både män och kvinnorna. Samma efter förlossningen, allt fokus låg på mig men även sambon var ju med om något jobbigt och traumatiskt som fick spendera första dygnet ensam med barnen då jag låg på IVA (hamnade i chock). Det är det ingen instans som tagit upp alls.
Det där med okänsliga vänner fick jag också stöta på efter mitt MA. En sa: Jag har själv gjort en abort en gång. Tyckte inte att det var så farligt. En annan sa: Jag kom över mitt missfall på en vecka. De vännerna är inte nära knutna till mig längre. Det går inte att jämföra känslor eller äpplen och päron. Ens sorg är ens egen. Går inte att förringa! Den här gången har vi inte berättat alls vad vi går igenom. Min mamma vet, men ingen annan. Jag ville bara ha en kram och att någon sa: Jag förstår att det måste vara skit.
Beklagar era förluster TS och alla andra!
Jag hade MA i v.13 för tre månader sedan. Har inte hanterat det så bra. Hamnade i depression som jag nu medicinerar för. Mår visserligen bättre nu än i juli/augusti men jag undviker konsekvent att tänka på allt som har med barn och graviditeter att göra och jag umgås inte längre med gravida vänner. Och de dagar som mensen kommer är väldigt jobbiga tycker jag.
Visst, jag har inte återhämtat mig än men jag försöker att vara förlåtande mot mig själv och låta det ta den tid det tar utan att stressa. Det här var ju liksom en av de värsta grejerna som jag har varit med om under livet så egentligen är det väl inte så konstigt att jag reagerade så starkt.
Hoppas att ni alla finner vägar att ta er igenom sorgen!
Det kommer vara en ännu större sorg som jag inte kommer kunna hantera.
Det där med okänsliga vänner fick jag också stöta på efter mitt MA. En sa: Jag har själv gjort en abort en gång. Tyckte inte att det var så farligt. En annan sa: Jag kom över mitt missfall på en vecka. De vännerna är inte nära knutna till mig längre. Det går inte att jämföra känslor eller äpplen och päron. Ens sorg är ens egen. Går inte att förringa! Den här gången har vi inte berättat alls vad vi går igenom. Min mamma vet, men ingen annan. Jag ville bara ha en kram och att någon sa: Jag förstår att det måste vara skit.
Fick mitt första mf i oktober 2008 i samma veva som jag fyllde år. Hade just hunnit berätta för pappa (mamma visste sen plusset) och mina morföräldrar. Trodde vi var i v12, därav att vi berättade, och "spökveckorna" men det var att grynet dött som gjorde att symtomen hade upphört nån vecka tidigare. Åkte in till gynakuten som först tvivlade på att jag ens varit gravid då jag på egen hand hade rensat så bra (åkte in för att bekräfta att jag rensat på egen hand och så att inget fanns kvar och skrotade). Hcg-provet var däremot väldigt högt vilket fick dem att misstänka både utomkveds och druvbörd men inget sådant. Däremot ett myom i livmorderväggen på 10x10cm. Läkaren som undersökte mig var enormt känslokall när jag frågade om det gick att ta bort myomet på en gång. "Nej, då får vi ta bort hela paketet", var hennes svar.
Pga väntetid för att operera bort myomet dröjde det ca 1,5 år tills det var borta och jag läkt ordentligt och vi kunde börja försöka igen.
Senvåren 2011 plussade vi igen. Det skulle bli en februaribebis då. I juli gjorde vi KUB-ul och då fick vi veta att liten dött i v9-10, trodde vi var i v13. Det var det värsta, att se detta perfekta lilla ansikte och direkt känna att något var fel. När vi gick ut kände jag att något klickade till inom mig och sa till sambon att inom 24h skulle jag börja blöda. Det gjorde jag. Blödde som en stucken gris med enorm smärta nattetid i 4-5 dagar och i princip ingenting dagtid. Hade semester då så jag slapp spela teater inför jobbet.
Efter det sista misslyckandet var jag hos gynekologen några gånger på hösten 2011 och våren 2012 då jag tyckte att mensen strulade. Berättade även om min historik och gynekologen sa att nästa gång jag plussade så skulle jag höra av mig och vi skulle kolla upp hur det såg ut.
Plussade igen i början av 2013, ringde gyn som kollade upp det hela och det var två som låg där inne. Vågade inte tro på att det skulle gå vägen förrän efter RUL, så halva graviditeten spenderades med oro. Men ut kom de sötaste små tvillingarna till slut.
Våra två misslyckanden har tärt på vår relation men det dröjde till en jädra urladdning innan det framgick hur hårt även sambon tagit på detta. Jag har känt att han inte velat prata om det samtidigt som jag känt mig misslyckad och okvinnlig. Detta var strax innan det sista plusset. Det skulle behövas mer samtalsvård för de som genomgått mf/ma, för både män och kvinnorna. Samma efter förlossningen, allt fokus låg på mig men även sambon var ju med om något jobbigt och traumatiskt som fick spendera första dygnet ensam med barnen då jag låg på IVA (hamnade i chock). Det är det ingen instans som tagit upp alls.
Och grattis till tvillingarna 
Det kommer vara en ännu större sorg som jag inte kommer kunna hantera.