Hur reagerade ni efter MA/MF?
Fick mitt första mf i oktober 2008 i samma veva som jag fyllde år. Hade just hunnit berätta för pappa (mamma visste sen plusset) och mina morföräldrar. Trodde vi var i v12, därav att vi berättade, och "spökveckorna" men det var att grynet dött som gjorde att symtomen hade upphört nån vecka tidigare. Åkte in till gynakuten som först tvivlade på att jag ens varit gravid då jag på egen hand hade rensat så bra (åkte in för att bekräfta att jag rensat på egen hand och så att inget fanns kvar och skrotade). Hcg-provet var däremot väldigt högt vilket fick dem att misstänka både utomkveds och druvbörd men inget sådant. Däremot ett myom i livmorderväggen på 10x10cm. Läkaren som undersökte mig var enormt känslokall när jag frågade om det gick att ta bort myomet på en gång. "Nej, då får vi ta bort hela paketet", var hennes svar.
Pga väntetid för att operera bort myomet dröjde det ca 1,5 år tills det var borta och jag läkt ordentligt och vi kunde börja försöka igen.
Senvåren 2011 plussade vi igen. Det skulle bli en februaribebis då. I juli gjorde vi KUB-ul och då fick vi veta att liten dött i v9-10, trodde vi var i v13. Det var det värsta, att se detta perfekta lilla ansikte och direkt känna att något var fel. När vi gick ut kände jag att något klickade till inom mig och sa till sambon att inom 24h skulle jag börja blöda. Det gjorde jag. Blödde som en stucken gris med enorm smärta nattetid i 4-5 dagar och i princip ingenting dagtid. Hade semester då så jag slapp spela teater inför jobbet.
Efter det sista misslyckandet var jag hos gynekologen några gånger på hösten 2011 och våren 2012 då jag tyckte att mensen strulade. Berättade även om min historik och gynekologen sa att nästa gång jag plussade så skulle jag höra av mig och vi skulle kolla upp hur det såg ut.
Plussade igen i början av 2013, ringde gyn som kollade upp det hela och det var två som låg där inne. Vågade inte tro på att det skulle gå vägen förrän efter RUL, så halva graviditeten spenderades med oro. Men ut kom de sötaste små tvillingarna till slut.
Våra två misslyckanden har tärt på vår relation men det dröjde till en jädra urladdning innan det framgick hur hårt även sambon tagit på detta. Jag har känt att han inte velat prata om det samtidigt som jag känt mig misslyckad och okvinnlig. Detta var strax innan det sista plusset. Det skulle behövas mer samtalsvård för de som genomgått mf/ma, för både män och kvinnorna. Samma efter förlossningen, allt fokus låg på mig men även sambon var ju med om något jobbigt och traumatiskt som fick spendera första dygnet ensam med barnen då jag låg på IVA (hamnade i chock). Det är det ingen instans som tagit upp alls.