Emsoff skrev 2015-09-29 06:30:14 följande:
Men vafan! Usch! Att man inte är starkare så att man kan bränna av direkt. Blir så förbannad. Jag tror mig våga lova dig att du kommer att få barn. På ett eller annat sätt! Berätta mer om din resa.
Resan började sommaren 2014, när jag hamnade på sjukhus för svåra smärtor som visade sig vara en cysta på ena äggstocken. Ett bra tag svävade jag i ovisshet om jag skulle få behålla äggstocken eller ej, vissa läkare ville ta bort den och andra ville avvakta. Till slut bestämde de sig för att avvakta och jag hade turen att cystan försvann av sig själv (det är möjligt att den sprack sönder när jag låg på sjukhuset full av smärtstillande).
Jag och sambon har varit ihop i tio år men har hittills inte vågat ta steget till att skaffa barn. Visst, en längtan har väl börjat smyga sig på för några år sedan. Men händelsen med cystan gjorde att vi kände att vi inte ville vänta mer, för tänk om det blir för sent?
Jag gjorde dock min sista termin på högskolan efter sommaren, så lite till väntade vi trots allt. När studierna var klara så försökte vi - och fick plus på första försöket. En januaribebis skulle det bli! Det kändes för bra för att vara sant (och det var det ju också skulle det visa sig).
Jag hade väldigt starka symptom. Blev känslig för dofter, mådde illa och kräktes, var väldigt känslomässigt instabil av alla hormoner, var kissnödig hela tiden. Inget konstigt alls.
Sambon ville gärna göra KUB, vilket spelade mindre roll för min del men jag ville hemskt gärna se bebisen så jag såg fram emot ultraljudet. När det närmade sig KUB-veckan hade min mage börjat växa litegrann.
Vi var så himla förväntansfulla och glada den där torsdagsmorgonen när jag lade mig på britsen. Men bara några sekunder senare hade den där totala lyckan bytts mot total sorg. I livmodern var det tomt, bara en tom hinnsäck som avstannat i v.9 syntes. Sedan följde en hemsk helg där jag fick gå omkring medveten om den döda graviditeten i kroppen. Vården ville inte hjälpa till att få ut missfallet. På måndagen satte det dock igång av sig självt och jag fick så svåra värkar att jag fick åka in till akuten där läkaren såg att jag faktiskt behövde cytotec.
Efteråt grät jag varje dag i en och en halv månad. Sedan fick min familj nog och tyckte att jag skulle söka hjälp. Läkaren konstaterade att jag fått en depression som jag nu får både medicin och samtalsstöd för att få bukt med.
Så nej, jag har inte fått fler missfall än ett, och även om jag kan förstå att det inte behöver betyda att jag inte kommer att kunna genomgå en frisk graviditet i framtiden så kan jag inte hjälpa oron jag känner. Därav allt ältande som jag genomgått och genomgår. Det har inte heller blivit lättare av att typ alla jag känner visste om att jag var gravid och att tre tjejer i mitt umgänge (en av dem är min bästa vän) är gravida just nu samt att alla mina vänner har ett/två/tre barn som de fått utan problem. Så nu känner jag mig liksom som om jag är den som blev utan. Och det har varit svårt att inte ha någon omkring sig som förstår vad det innebär att gå igenom det här.
Det var min första graviditet med ett barn som var efterlängtat. Så himla mycket glädje och drömmar försvann den där dagen i juni, och oavsett vad som händer så kommer livet aldrig att kunna bli riktigt som det var innan. Det känns som om jag åldrades tio år på bara en sommar.
