Gravid efter IVF hösten 15

Är det någon mer än mig som tänker på framtiden..som förstföderska så känner iallafall jag mig otroligt nervös inför vad som eventuellt komma skall. Jag har ingen aning om hur man tar hand om ett barn! Hur relationen till min man kommer bli osv. Mycket sånna tankar går runt i min skalle ju längre gången jag blir..

Är såå otroligt trött! Dygnet runt, men värst på kvällarna. Då blir jag också illamående av tröttheten...

Alltså kommer inte mina inlägg upp eller blir jag bara otroligt ignorerad då jag gör ett inlägg? Tycker att alla hoppar över det jag skriver och skriver nytt eller svarar på andras inlägg..tråkigt.

Jag svarade inte på sitt tidigare inlägg om att vara förstföderska dör att jsg väntar nr4 och har svårt att relatera mig till det du undrar =) Min mans första men jag kan inte svara för hur han känner sig =)

Jag svarade dig på en annan sak längre upp. Ditt senaste har jag som hoppsan...barn sen innan, men sambons första.

Normalt tänka så som du gör...vore konstigt annars! Största som sker i ens liv. När vi åkte hem från bb med min 1a, så tänkre jag "låter dem oss bara gå iväg med bebisen" vi kan ju inget.

Jodå, de kommer upp. Jag brukar mest svara på det som jag kan relatera till. För mig är det samma som de andra två, jag har redan ett barn innan så jag tycker inte det är så läskigt denna gång. Jag minns att innan mitt första barn så var jag bara fokuserad på graviditeten och glömde liksom förbereda mig på att det kommer en bebis också, eller det var svårare än jag hade förberett mig på, jag fick lite av en chock. Nu är det i och för sig 4 år sedan sist, så jag läser nog på mer nu än jag gjorde innan första barnet. Jag tänkte köpa lite gravid- och barntidningar för att få lite tips som man kanske inte visste eller har glömt bort.

Jag svarade inte bara för att jag inte riktigt kände igen mig. Jag är mera orolig för hur graviditeten framskrider.. Jag känner mig ganska lugn i att bli mamma, visst blir det stora förändringar i vardag och förhållande men jag oroar mig inte så mycket för det, känns spännande! :)

Jag har en del såna tankar, även om det mest är oro för själva graviditeten än så länge (v 10+4). Jag är inte jättevan med barn, och jag har mycket att lära mig, men jag tänker att jag har tid på mig att lära, och att det är med barn som med människor i allmänhet - man måste lära känna dem. Min man är mycket mer naturlig med barn, och han har småsyskon, så jag tror att jag kommer ha hjälp av honom. Däremot vet jag inte hur mycket hjälp jag får av honom med hushållet. Han har antagligen adhd, och är urusel på att få saker gjorda, så just nu oroar jag mig mer för hur vi ska lösa markservicen.

Näe, jag kan inte säga att jag känner igen mig. Varken jag eller min man oroar oss för såna grejer. Vi oroar oss "bara" för om fostret lever... Där i sitter vår oro.

Är säker på att vi kommer att klara uppgiften att vara föräldrar hur bra som helst, så det känns lugnt.  :) 

Däremot har jag läst att det inte är ovanligt att få såna känslor som du har! Även vår barnmorska har pratat en del om det och nästan varnat om att man lätt kan börja tänka på saker och knappt känna igen sig själv i sina tankar och så.. Så jag tror du kan vara helt lugn, du är nog helt normal :)

Går in i v.11 idag, skönt men tiden går så sakta. Finns det snabbspolning??