Marsbebis 2016

Haha, raka besked, tack! Precis så jag tänker, att försöka göra saker så smidiga som möjligt för oss själva och barnen.. Vår 2,5-åring åker ännu gärna vagn emellanåt och jag kan därtill inte riktigt se mig själv ensam manövrera en potentiellt skrikande bebis och en snabb och extremt nyfiken treåring på en singelvagn med ståbräda ombord bussar och tunnelbana... Satsar på att sälja sulkyn, beställa en syskonvagn och sälja den så snart den inte längre behövs helt enkelt?

Mountain buggy ska ju också vara jättebra ? enda minuset just gentemot Donkey är väl att den är i tvåbarnsläge hela tiden, dvs kanske jobbigt att dra runt på om dagarna om man bara har bebisen med sig.. Inte så stort problem om man alltid har båda med såklart. Jag har tittat mycket på Blocket efter beg syskonvagnar och tycker man hittar en massa Bugaboo också, men de har ju ett extremt högt andrahandsvärde så jag tänker att det kan ändå vara värt som en "investering" om man kan lägga ut.. Om man beställer från England eller Holland betalar man omkring 13 000 (i Sverige närmare 16') och andrahandsvärdet snittar på 10 000 på Blocket, menar jag.. Men vilken djungel och vetenskap vagnvärlden är.. :)

Alla tre Klart oron finns där att de ska hitta ngt fel. Ska bli lite skönt när det är över faktiskt. Har ju gjort NIPT så vet redan att det är en liten kille

Hur känner du?

Vi talade ju lite tidigare i forumet om det här med att berätta. Vi har dragit ut lite på att berätta, mycket på grund av att jag mentalt inte landat i det och fattat det ens själv - så det skulle kännas som att jag satt och hittade på och drog ett skämt, typ. Nu börjar det så sakteliga sjunka in (har t.o.m. vågat köpa ett litet plagg nu för att göra det lite mer konkret och verkligt, SÅ kul ) och vi började känna oss redo att berätta - nu var det dags, så här sent har vi aldrig "kommit ut" tidigare! Så i helgen berättade vi för barnen först, i lördags kväll, och sedan våra föräldrar på söndagen - iiiihh så spännande det var, kändes så nervöst! För barnen läste vi en barnbok om en mamma o pappa som väntar barn o vad som händer under en graviditet, och sedan berättade vi vår lilla hemlis. De blev SÅ överraskade och glada! Kändes så härligt att se deras miner, visste inte alls hur/om de skulle reagera. De pussade på magen och pratade med bebisen, min yngsta sa "jag älskar dig bebis". En jättefin stund blev det. Min lille son vill ha en lillebror o min store en lillasyster, så en av dem kommer bli nöjd...

Bjöd sedan våra föräldrar på tårta o kanelbullar på Kanelbullens dag på söndagen, och berättade att vi har en bulle i ugnen! Har som en liten kul grej tryckt upp två T-shirtar som mina killar hade på sig när de kom, där det på framsidan står "Storebror" på min äldstas och "Lillebror" på min yngstas - och på baksidan på min yngstas står det "...och storebror!" Så var kul o se när våra föräldrar upptäckte det efter att de tagit av sig munkjackorna de hade över i början, när de hajade och hur de reagerade... vilket faktiskt var väldigt positivt, alla blev förvånade men så glada! (fast min pappa blev nog lite orolig samtidigt, även om han fick glädjetårar) Ååååhh, och jag som varit så nervös, puh nu är det gjort! Kollegor och chef får vänta ett tag till innan jag släpper bomben, tills efter vi avslöjat nyheten för syskon, övrig familj och vänner!

Ha en trevlig måndag allihop! <3

Jag är livrädd. Kub gick ju inte så bra. Och nu i veckan har vi fått ett tragiskt dödsfall i vår närhet som förlamar mig. Det känns som en höst när inget går mig väl.

Minns nu att ni gjorde nipt, ja! Det bådar gott inför RUL; att det gick bra då!

Förstår hur du känner Jag hade ju dåliga kubsiffror förra gången så vet hur jobbigt det kan vara (även om dina siffror var sämre).

Usch, beklagar dödsfallet.

Så nu räcker det med jobbigheter för din del. Kram

Jo, vår dotter började på förskola när hon var 2 och hade då gått ett år innan lillebror kom. Men hon var väldigt tydlig med att hon inte var särskilt sugen på att fortsätta när jag ändå var hemma. Första månaden var hon helt hemma, sen testade vi med förskola på deltid en månad till, men hon tyckte väl att det var sådär. I samma veva blev det klart att vi skulle flytta, och då lät vi henne sluta helt och sen började hon inte igen förrän hon var 4 år och 9 månader, bara tre månader innan lillebror skulle börja också. Då hade hon - och jag - känt att det var dags igen i ett par månader. Att hon var hemma gjorde ju att jag hade två barn hemma på heltid och då blev syskonvagn nästan ett måste, särskilt som jag för hennes skulle behövde fylla dagarna med lite aktiviteter. Våra veckor såg ut ungefär såhär:
Måndag: Syskonrytmik I kyrkan (5 km promenad dit och sen hem igen)
Tisdag: Öppna förskolan (3 km promenad dit och sen hem igen)
Onsdag: Hemmapysseldag (baka, fingerfärg, pärla, dega etc.)
Torsdag: Utflyktsdag till något museum eller t.ex. Rum för Barn i stan
Fredag: Dotterns barndans (5 km promenad dit och sen hem igen)
Så du kanske förstår att vi inte hade klarat oss utan syskonvagnen.. :)

Jag har ganska mycket sammandragningar, så pass att min BM ville ta lite extra prover och kolla att jag inte hade en uvi eller nåt annat som påverkade, men det visade sig vara ok och bara helt enkelt mycket sammandragningar. Är helt ofarligt så länge det inte gör ont.

Haha, ja, jag som var jätteanti syskonvagn blev klart omvänd. En anledning till att jag var så anti det då var att det inte fanns någon bra då som var bakåtvänd för ena eller båda barnen, men nu med Donkeyn skulle jag inte tveka. Tror absolut på att göra det så lätt som möjligt för sig, i ALLT! (det är jobbigt nog som det är ändå...) Iom att andrahandsmarknaden är som den är känns det inte heller som en oöverkomlig investering, om man nu inte hittar en begagnad till att börja med.

Vi ska göra vårt RUL om två veckor och då är jag i 18+4 (enligt KUB-dateringen). 19+3 borde vara helt ok om jag förstått rätt.

Känner också mig klart orolig i dessa spökveckor, är inget roligt alls. Flera ganger slås jag av tanken "tänk om jag bara är tjock??!!??". Tycker mig dock ibland känna några konstiga små rörelser och hoppas att det är bebisen... Är nog mer hoppfull nu än för några veckor sen, men har fortfarande ett fett tvivel. Och den där konstiga känslan av att jag nästan skäms över att berätta för folk, mycket märkligt...