När alla andra blir gravida

Varit gravid tre gånger, Ett missfall, Två Utomhavandeskap, fick operera bort mina äggledare. 3 IVF försök utan resultat.

Äktenskapet sprack.

3 år senare med en ny man , Gör ett IVF försök, plussade direkt. Har nu 1 månad kvar tills mitt efterlängtade barn ska komma.

Önskar dig/er all lycka.

Det sociala har varit upp och ner för oss.

Vi har försökt i ca 7 år med inseminationer och IVF.

Det har stundtals varit skitjobbigt när alla runt omkring glädjestrålande berättar att de väntar barn, sedan att de väntar nummer två och ibland nummer tre. Värdt var det nog när svågern deklarerade att de väntade ytterligare ett barn och betedde sig som om det var värsta presenten för oss också och att det skulle vara en ära för oss att få stå på standby som barnvakt fram till förlossningen. Jag lämnade familjeträffen i tårar och jag ställde inte upp som den barnvakt de räknat med.

Även om man typ blir glad för de som ska ha barn så är det sjukt jobbigt att hantera. Jag har tyvärr ingen bra lösning på det annat än att bita ihop.

En annan tråkig följd är ju dock tyvärr också att man glider ifrån de vänner som får barn eftersom man trots allt ändå lever helt annat liv som barnlös. Folk vi varit nära vän med träffar vi numera väldigt sällan helt enkelt för att de inte tar med oss utan bara andra vänner med småbarn i planeringen.

Nu är jag gravid efter det sista IVF-försöket och det verkar hålla i sig (v 18 nu) men har en vän som nu börjat inse att även hon och hennes man nog inte kommer att bli föräldrar utan assistans så att säga. Jag förstår att min graviditet är skitjobbig att hantera för dem, de hör tex inte av sig lika ofta längre och om de gör det är det mannen som ringer min man. Tråkigt men fullt förståeligt.

Min och min mans förhållande har nog faktiskt stärkts genom hela resan, det har dalar ibland men inget allvarligt. Tänk på att våga prata om saker, även om en känsla kanske är irrationell eller konstig: ut med det! Det är jätteviktigt. Och lika viktigt är att lyssna och att inte avfärda den andra med saker som: "ja men jag då...." Detta är även en svår resa för mannen även om han slipper alla fysiska ingrepp och prover (eller i allafall de flesta) eller känna skräcken över att börja blöda igen...

Kram och lycka till med bröllop och barn!

Vi försöker göra så mycket roligt som möjligt tillsammans, för att inte glömma bort varandra i det hela. Min fästmans äldste bror ringde igår och berättade att han och hans fru väntar barn. Det brast direkt för mig även om det är roligt att de äntligen har lyckats då de också har kämpat (de kämpade i 2 år och vi i 3). Jag har en sjukdom som gör att jag har svårt att bli gravid, så varje gång någon ger oss beskedet så känner jag sådan skam och får dåligt samvete för min fästmans skull som ska behöva leva med någon som har problem med fertiliteten. Han är dock förstående, men jag kan ändå inte hjälpa att det känns som att hjärtat rivs i tusen bitar varje gång någon annan får uppleva det jag har drömt om i så många år.

Jag klarar inte längre av barn, gravida eller annat som påminner om barn. Jag isolerar mig. Min sambo är inte lika känslig, men även han blir ledsen emellanåt. Runt om oss blir andra gravida och sprider sin glädje på facebook - jag har tagit bort dem för jag orkar inte se. Nu har några vänner precis fått barn och jag klarar inte av att träffa dom och kommer heller inte att göra det. Kanske om ett år eller när jag själv är gravid - om jag någonsin blir det. Men nu? Nej.

Det är fruktansvärt tärande tycker jag både på mitt psyke och på vår relation. Vi har försökt och försöker fortfarande, men ingenting händer och varje gång mensen kommer faller jag ner i ett becksvart mörker. Men innan det försöker vi leva som vanligt, hitta på saker och hålla oss borta från gravida och spädbarn. Vi försöker hitta det fina i andra saker, men barnlängtan finns ju alltid där...

Trots er och min sorg känns det lite bättre att någon mer har de mörka känslor och tankar som jag också har. För hur det än är så känner jag iaf även skam över att det är så här man känner trots att jag inte kan hjälpa det.
När vi till slut började försöka( har en sambo som är yngre än mig och inte har samma barnlängtan som jag har), då har två av mina bästa vänner redan en varsin liten tjej på några år. Efter nån månad av försök blir en utav mina vänner gravid av att bara titta på sin sambo. Nio månader senare kommer deras underbara son till världen och själv har vi inte kommit nånstans utan istället börjat fundera på vad som är fel. Nu har vi hållt på i 3 1/2 år och vän nummer två är gravid efter några månaders försök. Min tredje vän har precis flyttat(den enda som inte har barn) och kvar finns den där tråkiga barnlösa vännen som nästan aldrig är glad och som bara drar ner stämningen.

Som ni säger börjar det sociala bli jobbigt i perioder och helst skulle man bara vilja stänga in sig och sluta existera tills, om någonsin, det där efterlängtade barnet är på väg.

Det enda som håller en uppe är ju längtan efter att nån gång få det där själv....

Jag måste bara börja med att säga grattis till graviditeten!!! Det är ju så mycket lättare att känna glädje när några kämpat så som ni har. Och tack för dina ord, jag behövde verkligen känna att jag inte var ensam även om jag givetvis vet om det så är det lätt att glömma när ingen annan i min närhet befinner sig i samma situation. 

Jag kan förstå att relationen stärks, jag känner också att vi kommer kunna klara det mesta här i livet för med honom mår jag bra. Vi är ju i det här tillsammans och fixar vi det här, vare sig det blir via IVF eller adoption eller fosterföräldrar så tror jag att vi klarar det mesta. 

Tack och lycka till!!!

Inte ska du känna skuld! Han vill ju vara med dig och utan dig blir det ju inte heller något barn om man säger så ;) Vi försöker också göra så mycket vi kan tillsammans och det är ju på ett sätt bra att man får anstränga sig för att verkligen arbeta med sin relation. Jag tänker att många andra inte tar sig den tiden. Kram till dig och stort lycka till!

Jag förstår precis hur du menar. Andras lycka påminner bara mig om min olycka. Så länge jag inte behöver höra om den, se gravidmagar eller barn så kan jag låta bli att tänka på det men det är ju så svårt att leva så. Och hur mycket jag än försöker så klarar jag inte av att känna glädje för de andra. Jag har till och med önskat att någon ska få ett missfall så att de fattar hur det är när saker inte blir som önskar/vill. Och det känns verkligen elakt!

Jag håller verkligen på att bli bitter men jag vet ju att det är sorg som ligger bakom. Men jag är rädd att folk inte ska stå ut med mig, att de tycker att jag får rycka upp och glädjas för andra. Men jag är lite för långt nere just nu.

Ja längtan finns ju alltid där. Jag har funderat på hur det skulle vara att inse att man aldrig kommer att få barn. Jag fattar inte hur det ska gå till. Hoppet är ju det sista som lämnar en men tänk om det en dag inte längre finns något hopp. Vad sjutton gör man då?! Vem blir man då?

För mig är det knepigaste att de som är gravida/har barn förväntar sig att vi som inte har barn ska anpassa oss efter dem - tjejkvällar är nu vid lunchtid vid lekparken för det passar föräldrarna bäst. Det är inte så kul för dem som inte vill ha barn heller, men blir ju extra jobbigt för oss som kämpar. Det känns så konstigt att när de med barn är som lyckligast, och jag som olyckligast, så förväntas jag vara den som visar mest hänsyn. Om nån av mina gravida/föräldravänner nån gång sa "nu kör vi en tjejkväll utan barnsnack" skulle jag bli överlycklig. Men istället får jag antingen lyssna på förlossningsberättelser och graviditetsgnäll ("buhu jag får inte dricka vin") eller inte träffa vänner alls.