veraicon

Äldre 5 Jul 14:32

49 svar

När alla andra blir gravida

Just nu känner jag mig ensam och övergiven. Isolerad. Vi har försökt få barn i snart tre år och när vi började var det inte så många av våra vänner som hade barn. Men på tre år hinner mycket hända.

Vi har gjort 3 IVF:er och har betalat för att göra tre omgångar till. Vi har också planerat ett bröllop till hösten för att komma ett steg närmare adoption. Jag hade tänkt att en av mina närmaste vänner skulle vara toastmadame, men så blev hon gravid för tre månader sedan. Då valde jag mentalt bort henne. Igår provade vi våra bröllopskläder framför spegeln, precis då ringer vännen som istället ska få vara toastmadame och berättar att hon är gravid. Det blev ett brudpar i tårar. Just nu känns inte ens bröllopet kul.

Nu har jag bara en vän kvar som inte har eller ska ha barn. Alla andra lever det livet nu. Det som vi har velat leva så länge. Jag vet inte var jag ska göra av min sorg och frustration. Mitt utanförskap. Jag och min sambo pratar mycket och vi har träffat en terapeut kring detta men alltså helvete så kämpigt det börjar bli.

Berätta, hur klarar ni andra av det sociala? Vi har det ju bra ihop men det här tär på oss, hur klarar ni av att leva ett gott liv tillsammans?

Anonym (A)

Äldre 10 Jul 15:57

#11

EssieS skrev 2015-07-10 10:58:16 följande:

För mig är det knepigaste att de som är gravida/har barn förväntar sig att vi som inte har barn ska anpassa oss efter dem - tjejkvällar är nu vid lunchtid vid lekparken för det passar föräldrarna bäst. Det är inte så kul för dem som inte vill ha barn heller, men blir ju extra jobbigt för oss som kämpar. Det känns så konstigt att när de med barn är som lyckligast, och jag som olyckligast, så förväntas jag vara den som visar mest hänsyn. Om nån av mina gravida/föräldravänner nån gång sa "nu kör vi en tjejkväll utan barnsnack" skulle jag bli överlycklig. Men istället får jag antingen lyssna på förlossningsberättelser och graviditetsgnäll ("buhu jag får inte dricka vin") eller inte träffa vänner alls.

Jag känner igen mig! Det är samma sak med mina vänner som har barn. De pratar enbart om sina barn och vill precis som du skriver att man ska träffas på ett sådant sätt som är mest bekvämt för dem. Oftast blir det jag som får komma hem till dem så barnen kan leka med sina leksaker samtidigt som det lagas mat, tvättas eller dammsugs. Jag hamnar liksom mitt i någons familjeliv trots att jag itne alls vill det. Jag vill bara kunna umgås med mina vänner, utan att det pratas barn och utan att barnen är med. Jag har inte med mina hundar överallt och jag pratar absolut inte om dem på det sättet som folk med barn gör, trots att jag älskar mina hundar minst lika mycket som folk med barn älskar sina barn.

Thotis90

Äldre 10 Jul 20:15

#12

EssieS skrev 2015-07-10 10:58:16 följande:

För mig är det knepigaste att de som är gravida/har barn förväntar sig att vi som inte har barn ska anpassa oss efter dem - tjejkvällar är nu vid lunchtid vid lekparken för det passar föräldrarna bäst. Det är inte så kul för dem som inte vill ha barn heller, men blir ju extra jobbigt för oss som kämpar. Det känns så konstigt att när de med barn är som lyckligast, och jag som olyckligast, så förväntas jag vara den som visar mest hänsyn. Om nån av mina gravida/föräldravänner nån gång sa "nu kör vi en tjejkväll utan barnsnack" skulle jag bli överlycklig. Men istället får jag antingen lyssna på förlossningsberättelser och graviditetsgnäll ("buhu jag får inte dricka vin") eller inte träffa vänner alls.

Jag känner igenom mig i det där... Jag hade en vän som jag bröt med för att hon vägrade förstå hur jobbig barnlösheten är för mig. Hon förväntade sig att jag skulle fråga henne hur det var med hennes son och jag kände att psyket inte klarade det eftersom jag då påmindes om hur långt ifrån barn jag själv är. Jag har försökt förklara för henne, men hon vägrar förstå så jag bröt med henne.

Ofrivilligt barnlös med endometrios - fuckendo.blogg.se

nicole8

Äldre 10 Jul 21:09

#13

Isolerar mig jag med eller inte isolerar kanske, men håller mig undan och undviker att träffa kompisar med barn och gravida som bara behövt titta på sin man o vipps bli gravid.
Speciellt dom som inte verka bry sig ett skvatt o ens fråga hur det går för oss, o allt kretsar bara kring dom o deras graviditet och barn! Har 2 sjukdomar som gör det svårare för oss att bli gravid :/ blir så trött på dessa vänner som inte stöttar alls utan allt handlar bara om dom.
Man har rätt att få vara nere och ledsen så vet precis hur du känner. Men försöka hitta på en massa kul för att ha tankarna på annat ibland.

Tanja88

Äldre 15 Jul 23:37

#14

Jag förstår mycket av det du känner ! Det är hemskt att inte ens kunna planera sitt liv för man blir ständigt påmind om alla andra som lyckas bli gravida hit & dit. Jag &

Min sambo har försökt i 2 år , 2 missfall . Vi börjar vår ivf behandling i höst & håller tummarna att det går vägen.

Jag önskar dig all lycka . Mitt tips till att försöka leva så normalt som möjligt är att göra saker tillsammans , ta hand om varandra , skratta & ha kul ! Slappna av & njut av varandra ????

Anonym (Godis)

Äldre 16 Jul 00:48

#15

Förstår er sorg men hoppas ni förstår att när ni väl blir gravida så finns inte dom människorna ni har ignorerat för er heller och livet blir väldigt tomt när ni står där stolta och vill visa upp eran bäbis så skiter era gamla vänner fullständigt i det.

Allmänt känt att alla tror det fyller ett tomrum att bli förälder - Javist men livet kan fortfarande ibland rastlöst och tomt, speciellt utan vänner. Lycka till

Anonym (A)

Äldre 19 Jul 12:31

#16

Anonym (Godis) skrev 2015-07-16 00:48:47 följande:

Förstår er sorg men hoppas ni förstår att när ni väl blir gravida så finns inte dom människorna ni har ignorerat för er heller och livet blir väldigt tomt när ni står där stolta och vill visa upp eran bäbis så skiter era gamla vänner fullständigt i det.

Allmänt känt att alla tror det fyller ett tomrum att bli förälder - Javist men livet kan fortfarande ibland rastlöst och tomt, speciellt utan vänner. Lycka till

I mitt fall så är de jag tagit avstånd ifrån inte jättenära vänner så ärligt talat gör det mig ingenting om de väljer att skita i mig om jag någonsin blir gravid. De ingår i ett gäng på 10 pers som brukar träffas, så det är inte så att jag aldrig mer kommer se dem. Får vi barn och de undrar varför jag varit så frånvarande när de fick sitt, så kommer jag berätta men just nu i sorgen och barnlösheten så har vi valt att enbart berätta för de allra närmaste.

Anonym (Tweet)

Äldre 19 Jul 12:46

#17

Anonym (Godis) skrev 2015-07-16 00:48:47 följande:

Förstår er sorg men hoppas ni förstår att när ni väl blir gravida så finns inte dom människorna ni har ignorerat för er heller och livet blir väldigt tomt när ni står där stolta och vill visa upp eran bäbis så skiter era gamla vänner fullständigt i det.

Allmänt känt att alla tror det fyller ett tomrum att bli förälder - Javist men livet kan fortfarande ibland rastlöst och tomt, speciellt utan vänner. Lycka till

Jag vet inte riktigt vad du vill med detta inlägg men jag hoppas att du är medveten om att du uppfattas som jäkligt arrogant. Det du skriver om är en jättestor del av sorgen att vara ofrivilligt barnlös, man ser nära och kära bli gravida och få barn men det känns fysiskt och psykiskt omöjligt att träffa dem under denna period och man riskerar därmed att glida ifrån sina bästa vänner och tappa kontakten med dem. Det ökar ju bra på sorgen.

Så tänk gärna ett extra varv innan du skriver ett raljerande inlägg i en tråd som handlar om ett så pass känsligt ämne.

Men mest troligt är väl att du bara ville känna dig ball i 15 sekunder i anonymiteten bakom din skärm och frestelsen att få den känslan på bekostnad av människor som genomgår en tung process blev bara för stor för dig att stå emot. Grattis.

Anonym (PCO)

Äldre 19 Jul 23:50

#18

Thotis90 skrev 2015-07-05 16:45:19 följande:

Vi försöker göra så mycket roligt som möjligt tillsammans, för att inte glömma bort varandra i det hela. Min fästmans äldste bror ringde igår och berättade att han och hans fru väntar barn. Det brast direkt för mig även om det är roligt att de äntligen har lyckats då de också har kämpat (de kämpade i 2 år och vi i 3). Jag har en sjukdom som gör att jag har svårt att bli gravid, så varje gång någon ger oss beskedet så känner jag sådan skam och får dåligt samvete för min fästmans skull som ska behöva leva med någon som har problem med fertiliteten. Han är dock förstående, men jag kan ändå inte hjälpa att det känns som att hjärtat rivs i tusen bitar varje gång någon annan får uppleva det jag har drömt om i så många år.

Wow du satte precis ord på mina känslor angående det med fästmannen. Oroar mig hela tiden för att han ska tröttna och hitta något som faktiskt kan ge honom det han vill p en gång.

Jag drar mig inte bort från mina vänner med barn eller som är gravida, men det gör så jävla ont i kroppen av att veta det är en sån utmaning att få barn. Jag försöker få mina vänner att inte skämmas för att prata med mig om gradiviteten och barnen, ställer frågor och ringer så att de känner sig bekväma. Jag skäms ju för min PCO. Och alla frågor hela tiden från de som inte vet "när är det er tur?" Vill slå dom i ansiktet på en gång och börja gråta av ilska och frustration.

Anonym (A)

Äldre 20 Jul 14:15

#19

Anonym (Tweet) skrev 2015-07-19 12:46:03 följande:

Jag vet inte riktigt vad du vill med detta inlägg men jag hoppas att du är medveten om att du uppfattas som jäkligt arrogant. Det du skriver om är en jättestor del av sorgen att vara ofrivilligt barnlös, man ser nära och kära bli gravida och få barn men det känns fysiskt och psykiskt omöjligt att träffa dem under denna period och man riskerar därmed att glida ifrån sina bästa vänner och tappa kontakten med dem. Det ökar ju bra på sorgen.

Så tänk gärna ett extra varv innan du skriver ett raljerande inlägg i en tråd som handlar om ett så pass känsligt ämne.

Men mest troligt är väl att du bara ville känna dig ball i 15 sekunder i anonymiteten bakom din skärm och frestelsen att få den känslan på bekostnad av människor som genomgår en tung process blev bara för stor för dig att stå emot. Grattis.

Tack!! Du satte verkligen ord på det jag kände, men inte fick fram i mitt svar till den anonyma personen.

Anonym (Godis)

Äldre 23 Jul 01:14

#20

Kanske låter arrogant men det gör det inte mindre sant! Och jag kan säga så för att jag befinner mig i exakt den situationen!

Att längta är hopplöst.... Att inte få veta är hopplöst.. Men att få barn sedan när man tappat alla sina vänner är jäkligt ensamt .. Så hur arrogant det än lät så var det mest en uppmaning att vara rädd om personer man bryr sig om ,

dom skaffar inte barn för att såra någon även om det sårar att inte kunna dela glädjen just då.

Livet fortsätter att gå upp och ner precis som innan och man behöver sina riktiga vänner!

Anonym (Tweet) skrev 2015-07-19 12:46:03 följande:

Jag vet inte riktigt vad du vill med detta inlägg men jag hoppas att du är medveten om att du uppfattas som jäkligt arrogant. Det du skriver om är en jättestor del av sorgen att vara ofrivilligt barnlös, man ser nära och kära bli gravida och få barn men det känns fysiskt och psykiskt omöjligt att träffa dem under denna period och man riskerar därmed att glida ifrån sina bästa vänner och tappa kontakten med dem. Det ökar ju bra på sorgen.

Så tänk gärna ett extra varv innan du skriver ett raljerande inlägg i en tråd som handlar om ett så pass känsligt ämne.

Men mest troligt är väl att du bara ville känna dig ball i 15 sekunder i anonymiteten bakom din skärm och frestelsen att få den känslan på bekostnad av människor som genomgår en tung process blev bara för stor för dig att stå emot. Grattis.

När alla andra blir gravida

INNEHÅLL