När alla andra blir gravida

Det handlar inte om att önska livet ur andras barn! Det handlar om sorg och besvikelse och vad det gör med en. Det handlar om tankar och inte om verkliga önskningar. Det handlar inte om försök till mord, utan om hopplöshet. Jag tror inte det finns någon i denna tråd som vill att andras barn ska dö, utan det handlar om en sådan bottenlös sorg som gång på gång rivs upp så fort någonting som påminner om barn dyker upp och givetvis är det en jättetuff situation när någon annan, nära som man inte kan gömma sig ifrån är gravid. Så, det handlar INTE om att man VILL att någons barn ska dö.

Jasså, tycker du?

Så trevligt.

Jag trodde detta skulle bli en tråd att uttrycka sina känslor i och där alla kunde pusha varandra till att inte ge upp hoppet. Men detta TJAFFS är otroligt jobbigt att se och få notiser om.

Kan vi inte bara stötta varandra i att det är jävligt jobbigt att se alla andra få barn medan en själv kämpar? Och stötta i att det en dag blir vår tur?

Utan bråk och olycksönskningar och där en blir påhoppad för sina inre mörkaste tankar som en inte vågat uttrycka någonstans.

Jag hoppas alla ni som vill och kan ge kärlek till ett barn blir gravida, adopterat eller hur det än blir. Och är glada.

Jag håller med..

Väl talat! Jag ber om ursäkt för min del i tjafset men viss saker är svåra att inte säga emot.

Det behövs trådar som denna där man kan få ventilera sina mörkaste tankar och få stöd i sorgen.

Och här kommer hon som skrev att hon ibland önskade att någon vän skulle känna på hur det kändes när livet inte blev som man tänkt... Att jag kunde tänka att jag ville att någon skulle få missfall. Oj vad de skapade stor uppståndelse! Precis som någon skrivit här så var det ett uttryck för sorg, frustration och utanförskap. Och en tanke. Inte något jag verkligen önskar någon.

Jag tycker att sådana känslor kan passa sig att ta upp här för det gör det ju som sagt inte bland ens vänner jämt. Och känslor och tankar är inte alltid vackra.

De vänner som står mig nära umgås jag med trots barn och gravidmagar. Vi vet ju liksom var vi har varandra. Men mer ytligt bekanta väljer jag för närvarande bort. Jag gissar att det är rätt lätt att missförstå och tolka in saker i sådant som skrivs i ett forum men något monster tror jag knappast att jag är.

Vi är/har varit i samma sits. Jag blev spontant gravid efter nio månaders försök men det slutade i ett utomkveds och min högra äggledare opererades bort. Blev gravid direkt igen och slutade i ett utomkveds och min vänstra äggledare opererades bort.
Detta är och kommer nog alltid vara en sorg i sig, att inte kunna på barn på "naturlig" väg. Jag gick hos kurator en längre period, tror att det är bra att gå var för sig. Vi pratade heller inte så mycket om det hemma, då vi inte ville att vårt förhållande bara skulle handla om hur jobbigt det var. Har däremot ältat det mycket med vänner istället för med mannen. 

IVF blev ju vårt enda alternativ och vi förlikade oss med tanken att det är vårt sätt att skaffa barn, alla har sina egna sätt liksom. 
Jag har varit öppen mot mina vänner och våra familjer. Och för mig gällde det att vara tydlig, säga till att jag orkar inte ses, om man har svårt att ta sig igenom vardagen så orkar man inte så mycket mer. Förklarade vår historia och som tur är har merparten av mina vänner lyssnat och förstått hur jobbigt vi haft det. 

Barn har jag aldrig haft problem med, men däremot att se alla gravidmagar. Det är ju det målet som varit närmst för mig. 

På 5:e IVF-försöket tog det sig och jag är nu i vecka 30. Så mitt råd är att vara tydliga mot omvärlden med vad du/ni tycker är jobbigt, vad ni inte orkar och sen är det upp till övriga att acceptera det. 

Fortsätt att kämpa och stort lycka till!!!! 

Stort tack för ditt svar!

Så fint att höra att er jobbiga historia fick ett bra slut. Grattis!

Och jag håller med, det är magarna som är jobbiga, inte bebisarna. Konstigt egentligen men så är det.

Vi gör nu vårt 4:e försök som olyckligtvis blev lite fördröjt och jag befarar en blödning på vårt bröllop ????. Men man blir ju rätt luttrad så det får väl gå ändå.

Mannen har jag inte varit speciellt trevlig mot på sistone (långa protokollet) men jag får försöka bättra mig nu så att jag blir gift iallafall! ????.

Ja det är en hemsk känsla när man vill ha barn, men det inte går vägen, medan andra verkar bli gravida och föda barn utan minsta kamp.

Träffade mitt livs kärlek ganska sent, så det spelar väl in, men hade skapligt lätt att bli gravid. Dock utan att få behålla något barn. Hade en kompis som var gravid samtidigt (också 35+) och som utan minsta problem fick två friska barn. Och känslorna som dyker upp... Man skäms så över sin avund, sin missunnsamhet. De förbjudna tankarna som det skrivits om förr i tråden. Varför ska jag drabbas och inte hon? För även om jag bara ville lyckönska min kompis gjorde det så ont att se hennes lycka i skarp kontrast till min olycka, så tyvärr gled vi ifrån varann en del där. Och man blir ensam. Man orkar inte träffa vänner med barn och vänner som frivilligt är utan barn är i en helt annan livssituation också.

Och sedan känslan av att vara en belastning för sin livskamrat. Efter varje missfall hade jag nästan lust att be maken hitta en kvinna som kunde ge honom barn. Varför skulle han behöva dras med mig?

Nej, ingen som inte varit i en liknande situation förstår hur det är att vara ofrivilligt barnlös. All sorg, all frustration, den ständiga pressen varje månad, folk som frågar och klappar en på magen "när ska det bli något här då?" Skönt på så sätt att det finns fler med samma känslor, men så ledsamt att vi är så många som får gå igenom detta.

Fick vår älskade dotter till sist, men efter allt som varit drabbades jag av förlossningsdepression, så ta hand om er även den dag det går vägen. Det var som min mödravårdspsykolog sa, "Det är som att leva under hot i flera års tid". Och lite så känns det.

Hoppas det löser sig för er alla!

Kram!

Vilket fint inlägg.
Jag skulle gärna läsa om hur människor som kämpat länge upplever tiden efter förlossningen. De få exemplen i min närhet tyder på att det inte är ovanligt att det kan bli jobbigt. Jag hade vägrat förstå att jag var gravid och ännu mer att det kunde gå vägen. När barnet väl kom kändes det overkligt. Är det dessutom jobbigt att ställa om, om föräldraskapet känns obekvämt inledningsvis, så... Ja det tog lång tid för mig att anknyta och jag kände periodvis "men vad är det jag har längtat efter? Detta är ju hemskt." Men det blir bara bättre och bättre. De första månaderna var tunga. Det är något problematiskt i just det där, att inte våga föreställa sig att det faktiskt kan komma ett friskt barn och att därför bli chockad.

Påbörjade utredning idag med min man. Han har två barn sedan tidigare och gjorde en vasektomi när det tog slut med barnens mamma. Flera år senare träffades vi, jag är 30+, barnlös och längtar efter barn.

Han gjorde en "återställande" operation för att vi ska kunna få barn tillsammans, men trots ett års försök har vi inte lyckats och tiden rinner ifrån oss. Vi ska nu försöka IVF men måste bekosta allt själva eftersom makens vasektomi diskvalificerar oss från Landstingsbehandlingar. Det kommer bli tufft ekonomiskt. 

Alla mina vänner har barn. Flera av dem fick alldeles nyligen sitt första, alla blev gravida på andra eller tredje försöket och är jätteglada att "det gick så lätt, det blir ju inte enklare med åldern så de är sååååå lättade". Jag förstår att de är lyckliga och lättade, men det skär ändå i mig när de i sin lättnad pratar om hur svårt det är efter 30 och i stort sett OMÖJLIGT efter 35, och risken för att det ska bli nåt fel på barnet är SÅ STOR om man är över 35 och så vidare och så vidare. Jag har slutat umgås med flera av dem för att det gör så ont att lyssna på dem. Har försökt få dem att prata om nåt annat och varit öppen med min och makens situation i hopp om att de ska tona ner sin barnlycka tillsammans med mig. Men det går inte. 

Jag känner mig hemsk också... att jag vill att nån ska vara "mindre" lycklig bara för att min situation är som den är. Vill inte ha dessa mörka och missunnsamma tankar. Mitt i detta ska jag också förhålla mig till mina bonusbarn och deras mamma som alltid finns i periferin. Återigen mörka och "dåliga" tankar där jag stundtals ifrågasätter varför jag måste lägga så mycket tid och energi på hennes barn när jag själv inte kan få några. 

På jobbet är man alltid "vid sidan om" för allt folk pratar om är sina barn och deras upptåg. Jag kan dra nån anekdot om bonusbarnen, men är liksom ändå inte riktigt med. Känner mig förbisedd och utanför - fast min man tror att det bara är i mitt huvud. Kanske har han rätt. 

Vad jag vill säga är väl bara att det är skönt att läsa trådar som denna ibland. Att det finns andra som känt eller känner nåt liknande. Jag vill ju glädjas åt mina vänners barnlycka, och jag vill älska villkorlöst mina bonusbarn fast jag inte är deras biologiska mamma. Just nu kan jag inte det och känner därför skam och skuld. Kanske kan IVF hjälpa oss med. Tiden får utvisa. 

Har haft de svårt i flera år men detta hjälpte mig. Slump eller inte vet jag inte!

79ce1nnztfr6pwbddixps3eba6.hop.clickbank.net/

Barnlöshetsträsket är ett rent helvete
Jag gjorde fel, valde att isolera mig helt, slutade kommunicerade med de vänner som inte förstod, jag hade även en sambo som ogillar att umgås med folk vilket gjorde det så mycket lättare för mig att haka på. Skillnaden är att han trivs med att vara ensam, det gör inte jag. Jag har bara en vän kvar, en enda som orkade hänga kvar, som slogs för att rädda vår vänskap. Jag har naturligtvis träffat nya vänner, men det är mest andra småbarnsföräldrar som inte heller orkar umgås så ofta... Det är helt enkelt inte samma sak.

Samtidigt som jag kan tänka att jag gjorde fel, så vet jag inte hur jag skulle ha orkat göra annorlunda. Jag hade inga problem med att umgås med folk med barn, det var gravidmagar som gav mig ångest, är det så för dig med kanske ni helt enkelt kan berätta att ni har svårt för gravidmagar, men gärna träffas när barnet väl är ute?
Vad gäller brölloppet kanske ni ska tänka om och ha ett litet intimt bröllop nu och så kan ni ha ett stort bröllop när ni är starkare?
Känner släkt och vänner till era problem? I så fall tror jag ärlighet är det enda ni kan använda nu och hoppas att folk förstår. Om ni inte berättat förut kanske ni ska överväga att göra det nu, så att vännerna förstår att ni har det tufft.

Det jag kan säga till tröst är att jag 2006-2007 hängde med 40-tal ofrivilligt barnlösa härinne, och av dessa har samtliga barn nu, de flesta flera stycken. Några gjorde massor av IVFer, några adopterade, men alla har fått sina älsklingar.
Stor kram, och Lycka till!

Åsså måste jag lära mig att kolla datum på trådarna...

Veraicon: Hur har det gått för dig? Kram.

Väcker liv i denna tråd.

Jag är en av alla er som tycker det är förfärligt jobbigt med ofrivillig barnlöshet. Intressant är att jag också tycker just gravidmagar och graviditeter (ffa oplanerade som är såååå jobbiga) är värre än barn som faktiskt kommit ut. Vad kan detta bero på? Biologiskt inprogrammerat?

Jag och min make har iaf startat utredning nu efter fyra missfall. Hoppas på hjälp. Är inte heller någon ungdom längre. Och ALLA mina vänner har barn. Jag har definitivt isolerat mig från dem och jag är inte intresserad av att ha dåligt samvete för det - jag måste sätta mig själv i första rummet här, vem ska annars göra det?

Stor kram till alla som kämpar, för det är ett helvete att inte veta om och när man får sitt efterlängtade barn. Vi fick vår son efter 4 år och snudd på all tänkbar medicinsk hjälp. I efterhand önskar jag att jag hade orkat vara mer öppen med allt vi gick igenom, för då hade jag kunnat gosa med fler bebisar, sluppit en del av de värsta "ska ni inte skaffa barn snart" och klagomålen på graviditet & småbarnsliv. Vi har vänner som är öppet ofrivilligt barnlösa och tills vidare njuter av de barn de kan "låna". De är mina idoler.

Känner igen mig så oerhört mycket i det som blivit skrivet här.

Har försökt få barn i 6 års tid snart och har aldrig plussat. Min bästa vän som gifte sig tre dagar innan mig väntar sitt andra barn nu.... Är givetvis glad för henne men det påminner om den stora sorg jag bär på inombords och det jag inte får uppleva. Värt att skriva är att hon dolt det sin graviditet i 4 månader.. Är i vecka 20 idag. Det i sig fick mig o se ut som en "gisslan", typ en förstärkt känsla av att man ska tycka synd om mig....

Ruvar just nu på 2 st blastocyster efter 3 misslyckade ivf...

Åh, jag håller helt med dig. Alla magar överallt och nu när vinterjackorna åker av syns de på var och varannan människa. Värst är ändå mina vänners magar. Jag är såklart glad för dem, men ORKAR inte heller umgås och planera deras första tid med bebisen, måla deras nya barnrum eller ta emot alla jäkla gulliga pinterestbilder som skickas till mig, typ "förslag på nyfödd-fotografering". Jag kräks. Precis ALLA våra vänner har barn, en del har till och med tonåringar, så sena är vi, och min man är över 40. Ibland hänger jag med 22-åringarna på jobbet bara för att slippa höra tjatet om barn, blöjor, kalas och babyshowers.