När alla andra blir gravida

Vi är/har varit i samma sits. Jag blev spontant gravid efter nio månaders försök men det slutade i ett utomkveds och min högra äggledare opererades bort. Blev gravid direkt igen och slutade i ett utomkveds och min vänstra äggledare opererades bort.
Detta är och kommer nog alltid vara en sorg i sig, att inte kunna på barn på "naturlig" väg. Jag gick hos kurator en längre period, tror att det är bra att gå var för sig. Vi pratade heller inte så mycket om det hemma, då vi inte ville att vårt förhållande bara skulle handla om hur jobbigt det var. Har däremot ältat det mycket med vänner istället för med mannen. 

IVF blev ju vårt enda alternativ och vi förlikade oss med tanken att det är vårt sätt att skaffa barn, alla har sina egna sätt liksom. 
Jag har varit öppen mot mina vänner och våra familjer. Och för mig gällde det att vara tydlig, säga till att jag orkar inte ses, om man har svårt att ta sig igenom vardagen så orkar man inte så mycket mer. Förklarade vår historia och som tur är har merparten av mina vänner lyssnat och förstått hur jobbigt vi haft det. 

Barn har jag aldrig haft problem med, men däremot att se alla gravidmagar. Det är ju det målet som varit närmst för mig. 

På 5:e IVF-försöket tog det sig och jag är nu i vecka 30. Så mitt råd är att vara tydliga mot omvärlden med vad du/ni tycker är jobbigt, vad ni inte orkar och sen är det upp till övriga att acceptera det. 

Fortsätt att kämpa och stort lycka till!!!!