När alla andra blir gravida
Barnlöshetsträsket är ett rent helvete 
Jag gjorde fel, valde att isolera mig helt, slutade kommunicerade med de vänner som inte förstod, jag hade även en sambo som ogillar att umgås med folk vilket gjorde det så mycket lättare för mig att haka på. Skillnaden är att han trivs med att vara ensam, det gör inte jag. Jag har bara en vän kvar, en enda som orkade hänga kvar, som slogs för att rädda vår vänskap. Jag har naturligtvis träffat nya vänner, men det är mest andra småbarnsföräldrar som inte heller orkar umgås så ofta... Det är helt enkelt inte samma sak.
Samtidigt som jag kan tänka att jag gjorde fel, så vet jag inte hur jag skulle ha orkat göra annorlunda. Jag hade inga problem med att umgås med folk med barn, det var gravidmagar som gav mig ångest, är det så för dig med kanske ni helt enkelt kan berätta att ni har svårt för gravidmagar, men gärna träffas när barnet väl är ute?
Vad gäller brölloppet kanske ni ska tänka om och ha ett litet intimt bröllop nu och så kan ni ha ett stort bröllop när ni är starkare?
Känner släkt och vänner till era problem? I så fall tror jag ärlighet är det enda ni kan använda nu och hoppas att folk förstår. Om ni inte berättat förut kanske ni ska överväga att göra det nu, så att vännerna förstår att ni har det tufft.
Det jag kan säga till tröst är att jag 2006-2007 hängde med 40-tal ofrivilligt barnlösa härinne, och av dessa har samtliga barn nu, de flesta flera stycken. Några gjorde massor av IVFer, några adopterade, men alla har fått sina älsklingar.
Stor kram, och Lycka till!