När alla andra blir gravida
Ja det är en hemsk känsla när man vill ha barn, men det inte går vägen, medan andra verkar bli gravida och föda barn utan minsta kamp.
Träffade mitt livs kärlek ganska sent, så det spelar väl in, men hade skapligt lätt att bli gravid. Dock utan att få behålla något barn. Hade en kompis som var gravid samtidigt (också 35+) och som utan minsta problem fick två friska barn. Och känslorna som dyker upp... Man skäms så över sin avund, sin missunnsamhet. De förbjudna tankarna som det skrivits om förr i tråden. Varför ska jag drabbas och inte hon? För även om jag bara ville lyckönska min kompis gjorde det så ont att se hennes lycka i skarp kontrast till min olycka, så tyvärr gled vi ifrån varann en del där. Och man blir ensam. Man orkar inte träffa vänner med barn och vänner som frivilligt är utan barn är i en helt annan livssituation också.
Och sedan känslan av att vara en belastning för sin livskamrat. Efter varje missfall hade jag nästan lust att be maken hitta en kvinna som kunde ge honom barn. Varför skulle han behöva dras med mig?
Nej, ingen som inte varit i en liknande situation förstår hur det är att vara ofrivilligt barnlös. All sorg, all frustration, den ständiga pressen varje månad, folk som frågar och klappar en på magen "när ska det bli något här då?" Skönt på så sätt att det finns fler med samma känslor, men så ledsamt att vi är så många som får gå igenom detta.
Fick vår älskade dotter till sist, men efter allt som varit drabbades jag av förlossningsdepression, så ta hand om er även den dag det går vägen. Det var som min mödravårdspsykolog sa, "Det är som att leva under hot i flera års tid". Och lite så känns det.
Hoppas det löser sig för er alla!
Kram!