När alla andra blir gravida

Det sociala har varit upp och ner för oss.

Vi har försökt i ca 7 år med inseminationer och IVF.

Det har stundtals varit skitjobbigt när alla runt omkring glädjestrålande berättar att de väntar barn, sedan att de väntar nummer två och ibland nummer tre. Värdt var det nog när svågern deklarerade att de väntade ytterligare ett barn och betedde sig som om det var värsta presenten för oss också och att det skulle vara en ära för oss att få stå på standby som barnvakt fram till förlossningen. Jag lämnade familjeträffen i tårar och jag ställde inte upp som den barnvakt de räknat med.

Även om man typ blir glad för de som ska ha barn så är det sjukt jobbigt att hantera. Jag har tyvärr ingen bra lösning på det annat än att bita ihop.

En annan tråkig följd är ju dock tyvärr också att man glider ifrån de vänner som får barn eftersom man trots allt ändå lever helt annat liv som barnlös. Folk vi varit nära vän med träffar vi numera väldigt sällan helt enkelt för att de inte tar med oss utan bara andra vänner med småbarn i planeringen.

Nu är jag gravid efter det sista IVF-försöket och det verkar hålla i sig (v 18 nu) men har en vän som nu börjat inse att även hon och hennes man nog inte kommer att bli föräldrar utan assistans så att säga. Jag förstår att min graviditet är skitjobbig att hantera för dem, de hör tex inte av sig lika ofta längre och om de gör det är det mannen som ringer min man. Tråkigt men fullt förståeligt.

Min och min mans förhållande har nog faktiskt stärkts genom hela resan, det har dalar ibland men inget allvarligt. Tänk på att våga prata om saker, även om en känsla kanske är irrationell eller konstig: ut med det! Det är jätteviktigt. Och lika viktigt är att lyssna och att inte avfärda den andra med saker som: "ja men jag då...." Detta är även en svår resa för mannen även om han slipper alla fysiska ingrepp och prover (eller i allafall de flesta) eller känna skräcken över att börja blöda igen...

Kram och lycka till med bröllop och barn!

Vi försöker göra så mycket roligt som möjligt tillsammans, för att inte glömma bort varandra i det hela. Min fästmans äldste bror ringde igår och berättade att han och hans fru väntar barn. Det brast direkt för mig även om det är roligt att de äntligen har lyckats då de också har kämpat (de kämpade i 2 år och vi i 3). Jag har en sjukdom som gör att jag har svårt att bli gravid, så varje gång någon ger oss beskedet så känner jag sådan skam och får dåligt samvete för min fästmans skull som ska behöva leva med någon som har problem med fertiliteten. Han är dock förstående, men jag kan ändå inte hjälpa att det känns som att hjärtat rivs i tusen bitar varje gång någon annan får uppleva det jag har drömt om i så många år.

Trots er och min sorg känns det lite bättre att någon mer har de mörka känslor och tankar som jag också har. För hur det än är så känner jag iaf även skam över att det är så här man känner trots att jag inte kan hjälpa det.
När vi till slut började försöka( har en sambo som är yngre än mig och inte har samma barnlängtan som jag har), då har två av mina bästa vänner redan en varsin liten tjej på några år. Efter nån månad av försök blir en utav mina vänner gravid av att bara titta på sin sambo. Nio månader senare kommer deras underbara son till världen och själv har vi inte kommit nånstans utan istället börjat fundera på vad som är fel. Nu har vi hållt på i 3 1/2 år och vän nummer två är gravid efter några månaders försök. Min tredje vän har precis flyttat(den enda som inte har barn) och kvar finns den där tråkiga barnlösa vännen som nästan aldrig är glad och som bara drar ner stämningen.

Som ni säger börjar det sociala bli jobbigt i perioder och helst skulle man bara vilja stänga in sig och sluta existera tills, om någonsin, det där efterlängtade barnet är på väg.

Det enda som håller en uppe är ju längtan efter att nån gång få det där själv....

Jag klarar inte längre av barn, gravida eller annat som påminner om barn. Jag isolerar mig. Min sambo är inte lika känslig, men även han blir ledsen emellanåt. Runt om oss blir andra gravida och sprider sin glädje på facebook - jag har tagit bort dem för jag orkar inte se. Nu har några vänner precis fått barn och jag klarar inte av att träffa dom och kommer heller inte att göra det. Kanske om ett år eller när jag själv är gravid - om jag någonsin blir det. Men nu? Nej.

Det är fruktansvärt tärande tycker jag både på mitt psyke och på vår relation. Vi har försökt och försöker fortfarande, men ingenting händer och varje gång mensen kommer faller jag ner i ett becksvart mörker. Men innan det försöker vi leva som vanligt, hitta på saker och hålla oss borta från gravida och spädbarn. Vi försöker hitta det fina i andra saker, men barnlängtan finns ju alltid där...

Tycker det är anmärkningsvärt att du tycker att någon som uppmanar att vara rädd om ens nära och kära ska tänka på vad man säger men tycker att en person ska få önska livet ur sina vänners barn är helt ok!

Chockerande !!

På vilket sätt mår man bättre av att det går dåligt för andra?

Vi är/har varit i samma sits. Jag blev spontant gravid efter nio månaders försök men det slutade i ett utomkveds och min högra äggledare opererades bort. Blev gravid direkt igen och slutade i ett utomkveds och min vänstra äggledare opererades bort.

Detta är och kommer nog alltid vara en sorg i sig, att inte kunna på barn på "naturlig" väg. Jag gick hos kurator en längre period, tror att det är bra att gå var för sig. Vi pratade heller inte så mycket om det hemma, då vi inte ville att vårt förhållande bara skulle handla om hur jobbigt det var. Har däremot ältat det mycket med vänner istället för med mannen. 

IVF blev ju vårt enda alternativ och vi förlikade oss med tanken att det är vårt sätt att skaffa barn, alla har sina egna sätt liksom. 

Jag har varit öppen mot mina vänner och våra familjer. Och för mig gällde det att vara tydlig, säga till att jag orkar inte ses, om man har svårt att ta sig igenom vardagen så orkar man inte så mycket mer. Förklarade vår historia och som tur är har merparten av mina vänner lyssnat och förstått hur jobbigt vi haft det. 

Barn har jag aldrig haft problem med, men däremot att se alla gravidmagar. Det är ju det målet som varit närmst för mig. 

På 5:e IVF-försöket tog det sig och jag är nu i vecka 30. Så mitt råd är att vara tydliga mot omvärlden med vad du/ni tycker är jobbigt, vad ni inte orkar och sen är det upp till övriga att acceptera det. 

Fortsätt att kämpa och stort lycka till!!!!