När alla andra blir gravida
Det sociala har varit upp och ner för oss.
Vi har försökt i ca 7 år med inseminationer och IVF.
Det har stundtals varit skitjobbigt när alla runt omkring glädjestrålande berättar att de väntar barn, sedan att de väntar nummer två och ibland nummer tre. Värdt var det nog när svågern deklarerade att de väntade ytterligare ett barn och betedde sig som om det var värsta presenten för oss också och att det skulle vara en ära för oss att få stå på standby som barnvakt fram till förlossningen. Jag lämnade familjeträffen i tårar och jag ställde inte upp som den barnvakt de räknat med.
Även om man typ blir glad för de som ska ha barn så är det sjukt jobbigt att hantera. Jag har tyvärr ingen bra lösning på det annat än att bita ihop.
En annan tråkig följd är ju dock tyvärr också att man glider ifrån de vänner som får barn eftersom man trots allt ändå lever helt annat liv som barnlös. Folk vi varit nära vän med träffar vi numera väldigt sällan helt enkelt för att de inte tar med oss utan bara andra vänner med småbarn i planeringen.
Nu är jag gravid efter det sista IVF-försöket och det verkar hålla i sig (v 18 nu) men har en vän som nu börjat inse att även hon och hennes man nog inte kommer att bli föräldrar utan assistans så att säga. Jag förstår att min graviditet är skitjobbig att hantera för dem, de hör tex inte av sig lika ofta längre och om de gör det är det mannen som ringer min man. Tråkigt men fullt förståeligt.
Min och min mans förhållande har nog faktiskt stärkts genom hela resan, det har dalar ibland men inget allvarligt. Tänk på att våga prata om saker, även om en känsla kanske är irrationell eller konstig: ut med det! Det är jätteviktigt. Och lika viktigt är att lyssna och att inte avfärda den andra med saker som: "ja men jag då...." Detta är även en svår resa för mannen även om han slipper alla fysiska ingrepp och prover (eller i allafall de flesta) eller känna skräcken över att börja blöda igen...
Kram och lycka till med bröllop och barn!