När alla andra blir gravida

För mig är det knepigaste att de som är gravida/har barn förväntar sig att vi som inte har barn ska anpassa oss efter dem - tjejkvällar är nu vid lunchtid vid lekparken för det passar föräldrarna bäst. Det är inte så kul för dem som inte vill ha barn heller, men blir ju extra jobbigt för oss som kämpar. Det känns så konstigt att när de med barn är som lyckligast, och jag som olyckligast, så förväntas jag vara den som visar mest hänsyn. Om nån av mina gravida/föräldravänner nån gång sa "nu kör vi en tjejkväll utan barnsnack" skulle jag bli överlycklig. Men istället får jag antingen lyssna på förlossningsberättelser och graviditetsgnäll ("buhu jag får inte dricka vin") eller inte träffa vänner alls.

Förstår er sorg men hoppas ni förstår att när ni väl blir gravida så finns inte dom människorna ni har ignorerat för er heller och livet blir väldigt tomt när ni står där stolta och vill visa upp eran bäbis så skiter era gamla vänner fullständigt i det.

Allmänt känt att alla tror det fyller ett tomrum att bli förälder - Javist men livet kan fortfarande ibland rastlöst och tomt, speciellt utan vänner. Lycka till

Jag vet inte riktigt vad du vill med detta inlägg men jag hoppas att du är medveten om att du uppfattas som jäkligt arrogant. Det du skriver om är en jättestor del av sorgen att vara ofrivilligt barnlös, man ser nära och kära bli gravida och få barn men det känns fysiskt och psykiskt omöjligt att träffa dem under denna period och man riskerar därmed att glida ifrån sina bästa vänner och tappa kontakten med dem. Det ökar ju bra på sorgen.

Så tänk gärna ett extra varv innan du skriver ett raljerande inlägg i en tråd som handlar om ett så pass känsligt ämne.

Men mest troligt är väl att du bara ville känna dig ball i 15 sekunder i anonymiteten bakom din skärm och frestelsen att få den känslan på bekostnad av människor som genomgår en tung process blev bara för stor för dig att stå emot. Grattis.

Tycker det är anmärkningsvärt att du tycker att någon som uppmanar att vara rädd om ens nära och kära ska tänka på vad man säger men tycker att en person ska få önska livet ur sina vänners barn är helt ok!

Chockerande !!

På vilket sätt mår man bättre av att det går dåligt för andra?

Jag trodde detta skulle bli en tråd att uttrycka sina känslor i och där alla kunde pusha varandra till att inte ge upp hoppet. Men detta TJAFFS är otroligt jobbigt att se och få notiser om.

Kan vi inte bara stötta varandra i att det är jävligt jobbigt att se alla andra få barn medan en själv kämpar? Och stötta i att det en dag blir vår tur?

Utan bråk och olycksönskningar och där en blir påhoppad för sina inre mörkaste tankar som en inte vågat uttrycka någonstans.

Jag hoppas alla ni som vill och kan ge kärlek till ett barn blir gravida, adopterat eller hur det än blir. Och är glada.