Skola skippar läxor

Aha, man har anställt fler resurser alltså för att kunna hantera även "skol-läxorna"?

För det är väl inte som jag befarar, de läxfria skolorna är egentligen kravlösare och att man löst ekvationen genom att ta bort andra undervisningsmoment?

Frågan är vilken sorts skola man vill ha. Det låter som om de flesta här vill ha en helt individanpassad skola, där alla barn arbetar i sin egen takt. Inte fel, men då kanske man ska avskaffa klasser helt och tex ersätta med mål. Vad ska tex en elev göra på mattelektionerna i nian om gymnasiets kurser redan är avklarade? Hur mycket tid ska en lärare ta från undervisning enligt den vanliga kursplanen för att hjälpa de elever som ligger före (i det här fallet handlar det ju inte om en eller två matteintresserade elever, utan en halv skolklass)? 

Skulle jag själv vilja ha mitt barn i en sådan skola? Jag vet inte.

Skönlitteratur tycker jag förresten inte är jämförbart med matte då det finns oändligt många böcker att läsa, medan de moment man lär sig i grundläggande matte är begränsade. 

Då ska väl inte de eleverna ha matte alls kan man tycka, dvs de ges håltimme, och lärarresurser ska läggas på dem som jobbar med nians kurs.

Fast hur tänkte du nu? Skolan idag är redan målstyrd. Det finns ingen årskurs-/åldersstyrd läroplan eller kursplan. Verkligheten ser också ut på det viset att det oftast är ett enormt kunskapsspann mellan elever i samma klass. Jag har tagit emot elever i år 7 som läst hela utvandrarserien med behållning och dem som knappt kunnt ta sig igenom en Sune-bok.

Och nej, det är ingen större skillnad på matematik och läsning/svenska. Det finns oändligt antal mätetal att räkna också. Det handlar enbart om konservativa tankemönster. Vi är vana vid att läsningen är relativt fri. Det är självklart att barn som börjar i ettan som redan läser kapitelböcker inte ska traggla bokstäver och ljud exempelvis, eller läsa enkla texter av typen "Far är rar",  medan man jobbar traditionellt i läromedel i matematik i mycket högre utsträckning. Mycket vanligare i matematik att läromedlet får stå för kursplanen, vilket är tokigt. Läromedlen är ofta inte i fas med kursplanerna och många, många år efter forskningen. 

Det är ett enormt kunskapsspann mellan en elev som i år 9 når betyget E och betyget A. Något stort problem med en stor skara barn som kommer att ha klarat av gymnasiekursernas krav för högsta betyg i år 9 kommer vi knappast att få uppleva. Jag har jobbat relativt länge och har hittills inte haft någon elev som varit i närheten av att vara färdig i år 9 även om de varit oerhört kunniga (de hade säkert klarat lägsta krav för betyg i gymnasiet när de gått ut år 9, men har haft högre mål än så). Och om/när så är fallet så gör man ju som med engelskspråkiga elever exempelvis. De får tenta av ämnet. Inga konstigheter.

Jag bor inte i Sverige, men jag tog faktiskt för givet att det fanns nationella riktlinjer för vad en elev ska kunna efter en viss årskurs. Nu förstår jag bättre varför läsa-skriva garantin har blivit så omtalad och varför min mamma som arbetade som gymnasielärare kunde få elever som knappt kunde läsa. Tyvärr tror jag att man gör de elever som inte hade klarat kraven (om de hade funnits) en björntjänst. Speciellt som tidiga hjälpinsatser anses vara en viktig faktor för skolresultaten. 

Naturligtvis finns det ett oändligt antal mattetal att räkna, men för att det ska bli intressant för den som är mattebegåvad krävs det att skolan erbjuder mer komplicerad mattematik, annars blir det bara variationer på samma tema. Det är därför barnen i TS exempel får böcker från högre årskurser och inte extraböcker. Frågan är bara, vad händer sen när grundskolans och eventuellt gymnasiets matte är klar? Att tenta av matten flera år innan om man börjar högre studier som innehåller mycket matte känns för mig kontraproduktivt och som slöseri med begåvning.

Jag känner inte till det nya betygssystemet, förhoppningsvis är det inte samma fiasko som det förra.

Ja, fast för vem är det bra? Kanske för elever som inte kommer att använda matten mer och för skolan som kan avsätta mindre resurser. Knappast för de verkligt matteintresserade som ändå hamnar på samma nivå som alla andra i slutändan.

Ja, självklart finns det nationella krav/mål. Men det var ju det du ställde dig emot. Det finns krav som eleven ska uppnå i olika ålder, men det finns krav på olika nivå. Det är stor skillnad på de krav som är minimum för åldern och de kriterier som gäller för att nå högsta betyg. Eftersom läromedlen i Sverige på många sätt inte följer kursplaner så blir det därför inte särskilt konstigt att elever som når över minimikraven för årskursen får arbeta med uppgifter i ett läromedel för en högre årskurs. Det är mest uppenbart i metematik för det är nog det ämne idag skulle jag säga där man fortfarande arbetar mest utifrån just ett specifikt läromedel. 

Det är ingen skillnad på matematik och svenska. På samma sätt som vi tar för givet att barn i samma ålder är olika goda läsare - vissa når minimikraven, andra högre och ytterligare några (förhoppningsvis inte många) når inte de krav som ställs för åldern - så är det inte konstigt att de har olika matematisk förmåga.

Jag tror faktiskt inte det finns något system eller något samhälle där barn i samma ålder har exakt samma kunskaper. Att alla ska arbeta med exakt samma sak är om något kontraproduktivt. Oavsett om man knappt når målen för årskursen eller klarar de översta kunskapskraven så behöver man ju utmaningar och stimulans på sin nivå. Och det var ju det du var emot. 

nej jag tror man omstrukturerat helt enkelt.
Mycket av rätta läxor, förbereda och följa upp tar nämligen också tid....

Men det behöver man ju göra ändå. Uppgifter behöver ju för- och efterarbetas oavsett om de görs hemma eller i skolan.

att göra dem tillsammans menar lärarna, eller att de görs helt enkelt när pedagogerna ändå är där tar oftast mindre tid än att rätta och kolla upp.