Vad tänker du om en mamma som är föräldraledig till 19 månaders barn?

Nej jag har inget jobb som går jobba varannan vecka. Men bara för att jag också är hemma så innebär det ju inte att maken missar barnets uppväxt Eller hur tänker du? Det är väl ändå bättre för vårt barn att få vara så mycket som möjligt med båda sina föräldrar än att bara tillbringa tid med en nu när vi har den möjligheten? Vi har haft tur som kan läsa det så här eftersom maken jobbar skift. Det är inte alla som har den turen, jobbar man "vanliga" 7-16 jobb så funkar det ju inte.

Fast SÅ stor skillnad gör det inte, att du inte kan klara dig på din pension, för att du är hemma fem år och sedan jobbar halvtid fem år till. Jag tror dessutom att vi MÅSTE våga lita på samhället - och klappar det ihop helt så spelar det antagligen ingen roll hur många pensionspoäng vi har tjänat in ändå. Vi lär inte få ut något för dem... Utan det blir väl att hjälpas åt inom familjen i så fall, som det var för hundra år sedan.

Hur eller hur så kan man inte förstöra nuet genom att oroa sig för hur det ska bli om 30 år. Man kanske inte ens lever då. Jag har redan känt flera mammor som gått bort redan mellan 40 och 50, i olika cancerformer. De ångrade först och främst att de inte varit mer med sina barn, medan det ännu fanns tid...

Jag tycker att det var synd att pensionssystemet lades om, för det som gällde när jag var tonåring (och som jag trodde skulle gälla för mig också den dagen) var att endast de 15 åren räknades. Alltså: pensionen räknades ut på de 15 åren i livet med högst inkomst. Då fanns det gott om tid att vara hemma med barn och ändå hinna få upp sin lön så att man fick en hygglig pension. Hade vi inte tagit ansvar för kreti och pleti från jordens alla hörn i stället, så hade vi kunnat ha kvar det systemet...

Sen med arbetstider så är det nog vanligare i mansdominerade yrken att gå på sådana skift. Maken jobbar i gruvan och det är nästan bara män som jobbar på hans arbetsplats...

Var du tvungen att kräva det? Själv har jag svårt att se att jag överhuvudtaget hade skaffat ett enda barn med en man som valde bort den fina möjligheten, inte ville vara hemma med sitt barn.

Absolut inte. 

Det är utmanande, tålamodskrävande, personligt, känslosamt och ganska solitärt. 
Givetvis helt fantastiskt också men jag tyckte inte man ska kalla det ledighet. 
Snarare föräldratjänst. 

Självklart. Men många män och kvinnor anser att de faktiskt delar ledigheten, men utan att ens reflektera över att de INTE vill/kan/borde vara hemma 50% var av barnets hemma-tid. 

Många familjer säger att de delar på föräldraledigheten, men där mamman är hemma 1-1,5 år och pappan 2-5mån. Vi har valt att köra hälften var, även om det kan vara ekonomiskt kärvt av att han är hemma och jag har tillfälliga arbeten. 

Men allt kan inte mätas i pengar, det är viktigare att båda får uppleva det och förstå varandras situationer. Ska vi ha fler barn så är detta givetvis modellen vi får fortsätta med. Oavsett om jag skulle vara arbetslös eller ej. Eller han för den delen.

Här är de positiva till att både mammorna och papporna är föräldralediga. Många delar, arbetar halva veckan och är hemma halva veckan.

Fast ni inser inte hur mycket bättre det har blivit de senaste 15 åren. Mer dagar, högre tak och högre ersättning.

Roligt att ni har planerat, prioriterat och heterat ekonomin och skapat förutsättningar för att vara hemma länge. Bra ordnat =)

Ja, i och med att hans forskning är så krävande (och delvis förlagd utomlands, där stay-at-home-fathers inte är ett känt begrepp). Han har löst en del av ledigheten nu och får dessutom ta timmar på nätterna med bebisen OCH jobba, vilket jag är mycket glad för.

Nej, det är klart att han ser en del av barnens uppväxt, men det är ju knappast att jämställa med att vara föräldraledig, eller hur? Varken i tid eller kvalitet mätt. Det är att vara assisterande förälder, snarare.