Oktoberbebisar 2015

Hej! I torsdags morse kl 00:43 kom Ida till oss! Vattnet gick 22:45, så det gick illans fort. Allt gick bra, trots att jag gick skrapas efter förlossningen. Hemma sedan igår och mår trots lågt blodvärde mycket bra. Efter min förra dotter för 4 år sedan var jag nedstämd och stressad, men just nu mår jag bara toppen och kan äntligen förstå vad det innebär att faktiskt kunna njuta av sin nya fina bebis!

Hallå :) har bf den 11:e oktober och det går inte att beskriva hur segt det här börjar bli! Varje dag känns som en evighet och man letar små tecken på att förlossningen är g hela tiden... Lilltjejen verkar trivas där inne, sparkar för fullt, mindre roligt för mig när det känns som att mina revben ska gå av eller när det känns som hon bokstavligen ska gräva sig ut ur underlivet haha.

Vad sjutton gör ni om dagarna för att tiden ska gå snabbare? Jag har slut på idéer :(

Det är väl bara humöret som brukar påverkas. Man pratar ju om baby blues som kommer ganska nära efter förlossningen. Smart att både du och din partner läser på om detta och att sambon kan hålla koll på tecken på förlossningsdepression som några få drabbas av, oavsett om man löper mindre eller större risk för det. Likaså kan ju även pappan drabbas.

Med första barnet minns jag inte, mer än att hela första året var tufft p g a täta amningar och mycket sömnbrist och ingen avlastning då pappan var psykiskt instabil och inte orkade avlasta mer än någon enstaka timme dagtid. Där hade jag visserligen i början att jag var ute och gick på byn med barnvagnen vid midnatt flera nätter för att sambon skulle få sova och inte tappa humöret av bebisens skrikande samtidigt som bebisen skulle somna, så då rann tårarna som en konsekvens av trötthet, uppgivenhet och foglossning som kom först efter förlossningen. Då vet jag att jag någon gång önskade att jag bara kunde lämnat bort henne så jag fick sova ikapp, men samtidigt växte väl moderskärleken fram i den vevan. Jag ville ju egentligen inte överge mitt barn.

Med andra barnet fick jag mjölkstas på söndagen (födde torsdag morgon) när mamma skulle åka hem efter att ha hjälpt oss över helgen så då var jag rätt gråtmild i samband med att jag hade ont och feber, så jag fick gå på värktabletter några dygn och försöka amma mig ur problemen. Så det är svårt att säga vad som orsakar vad, men visst kan man vara extra känslig i den nya situationen.

Det är möjligt att jag är för rakt på sak och skrämmer någon, men samtidigt är det ju bra att veta om att amningsstarten kan göra ont och ta tid att etablera, att babyblues och förlossningsdepression förekommer så det hellre upptäckts i tid av partnern än stoppas i sanden, då mycket låter som värsta bebislyckan och man svävar på små moln. Vet man då inte om den andra sidan kan fallet bli extra hårt tänker jag.

Sedan är det ju så olika, vissa bebisar får man väcka för mat för de sover så gott, andra vill knappt sova alls och har svårt att komma till ro. En del bebisar är pigga på natten då man själv är dödstrött. Framför allt kan man ju börja tvivla på sin egen föräldraförmåga när alla andras bebisar (verkar) gladeligen sover mer än en hel natt (5 timmar) och mamman hinner med massor och strålar av bebislycka när man själv knappt hinner få maten att plinga i mikron innan bebisen vaknar igen. Fiskgratäng att äta med sked och kunna amma med andra armen samt bärsjalen där hon kunde sova uppåt 4 timmar i sträck var min räddning med första barnet. Finns sedan avlastning att tillgå, så fråga om du känner dig sliten, så du kan få sova ikapp. En utvilad mamma (och pappa) orkar bättre ta hand om sin bebis.

Min sambo var nära att skaka vår bebis vid ett tillfälle när jag var på första hjälpenkurs i 2-3 timmar, då hon var 5 månader, så det var bara att åka hem, men läskigt var det både då och efteråt. Att han hade problem med panikångestattacker redan innan gjorde ju inte saken bättre. Idag lever jag med en annan man där vi kan dela ansvaret på ett helt annat vis, så andra barnet var lättare då han var sjukskriven för sin mage några månader innan operation och kunde ta sena nätter då han fortfarande var pigg. Så dela på ansvaret är ett gott råd.

Man ska nog lita på såna känslor. Jag har en känsla av att min bebis kommer före bf, men vi får väl se helt enkelt.

Vi är beräknade 4/10 och jag har också en känsla av att han kommer tidigare och jag hoppas verkligen det stämmer för nu börjar jag tröttna på att vara gravid. När jag går på toa känns det som att jag ska föda.. haha. Så säger barnmorskan att han inte är fixerad i morgon blir jag tokig

Jag är i vecka 39 nu och herrn är fortfarande ruckbar, det jag fick höra av bm var att lägga mig ner om vattnet går, för säkerhetsskull, var det något du också fick uppleva? Han ligger inte högt upp eller så 

Det hoppas jag inte min heller gör, även om det hade varit skönt med ett säkert tecken på att det snart är dags  hon menade på att navelsträngen då kan hamna i kläm, även om hon hade svårt att tro att det kunde bli så då han ligger långt ner... men för att vara på säkra sidan. Känns dock lite opraktiskt att lägga sig ner när man troligtvis vill springa omkring och packa osv nu när jag tänker efter