ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

>Tittar hon på er samtidigt?

Ja då kan du ta det lugnt i nästan ett år - och jag lovar - ju äldre barnet är ju tydligare är det- autism missar man inte liksom ;) möjligen aspergerformen eftersom den språkliga förmågan är bättre.

Blal: nej det gör hon inte. Räknas det inte då??

Hej
Jag känner igen mig så idet du skriver!
Jag skrev själv flera trådar för nästan 4 år sedan då jag var jätteorolig för min dotter. Liksom du fick jag diagnosen "förlossningsdepresion". Själv var jag frustrerad över att ingen såg det jag såg.
Min dotter ville inte vara i famnen (det var så alla mina tankar började). Jag tyckte att hon hade dålig ögonkontakt, att hon inte jollrade. När hon var 8 mån blev jag jätteorolig för att hon inte börjat peka. Detta tog knäcken på mig o jag hade sån ångest o fick börja med medicin. Egentligen handlade det nog inte om en ev autismdiagnos utan om det faktum att jag inte upplevde att vi hade en nära relation (saknade den fysiska biten).
Idag är min fantastiska dotter 4 år! (Oj, vad tiden går fort när man ser tillbaka).
Hon älskar att gosa (sedan ca 2 år tillbaka är hon jättekramig :). Hon har inga tecken överhuvudtaget på att ha en diagnos. En helt normal, glad o social tjej.
(Hon började peka när hon var 11 mån förresten, likaså min andra dotter (men henne var jag aldrig orolig för).
Jag fattar nu hur olika barn faktiskt kan vara.
Det är fruktansvärt att må så dåligt. Helt klart den värsta perioden i mitt liv!!
Mitt dåliga mående släppte när hon var runt 1,5 år. Då började hon prata så smått.
Idag mår jag jättebra o har en dotter till som är 2 år. Hon har varit lite gosigare som bebis annars är de nog ganska lika.
Hoppas att detta kan hjälpa dig lite.
Stor kram till dig o hoppas att du snart får må bättre!

Primaballerina: tack för ett jättebra svar! Jag hoppas verkligen att min dotter ska utvecklas normalt. Tyvärr är det så extremt svårt att inte iaktta varenda rörelse ljud osv. Du förstår säkert.

Vad gäller ögonkontakten tycker jag den är något bättre. Inte som många andra barn som auger sig fast med blicken. Långt därifrån. Men hon ger absolut kontakt. Men den är ganska kort. Nån eller några sekunder. Däremot kan hon ibland när hon känner för det verkligen tokflirta med folk. Som idag tittade hon länge och skrattade med en farbror som satt breve på ett cafe.

Jollret är dock inte inbillning. Hon har verkligen inga konsonanter. Hon pekar inte heller. Följer min pekning ibland men inte alltid.

Reagerar oftast på sitt namn, men inte alltid.

Sen har hon en ny grej hpn gjort ca en vecka kanske. Hon sitter och gungar på rumpan.

Det oroar mig verkligen. Hon sitter inte och gungar sakta och avbrutet utan snabbt och kort. Ofta!Som att det kliade i rumpan typ.

Det ser ut som hon dansar. Om man tittar på henne skrattar hon och gungar till. Och så långt känns det normalt.

Men hon gör det även när hon sitter själv och leker och inte ser att jag tittar.

Jag har ju läst att autister gungar.

Sen förstår hon heller inga ord. Typ mamma pappa och lampan.

' inte sakta och Oavbrutet ' ska det stå

Många sitter och gungar på rumpan som en uppvärmning innan de börjar krypa. 

Du måste verkligen försöka påminna dig själv om att du fortfarande är sjuk och att hon fortfarande är väldigt liten. 

Påven Johanna: hon jobbar verkligen på att börja ta sig framåt! All vaken tid på golvet kämpar hon med det. Så kanske har det ett samband! Tack!

Det var så lite så. Inget att tacka för. Jag önskar så innerligt att du fick må bra igen och slippa vara så rädd och ångestriden. Håller tummarna för att det blir så snart.

Autistiska barn som gungar gör inte så, de vaggar med överkroppen, kan inte din man vara hemma istället?