ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Nån som upplever att barn kan vara ojämna i sitt sociala samspel? Från dag till dag liksom??

Det tycker jag alla, både barn och vuxna, kan vara. Beroende på dagsformen.

Hur mår dina andra barn, frågade jag för ett tag sedan. Är det något som du föredrar att inte prata om, eller?

Mina två stora mår bra. Jag använder alla energi jag får över till dom och dom ger mig också energi. Pratar aldrig om mina funderingar runt dottern så dom hör. Är också noga att tillbringa egen tid med dom och då kan jag vissa stunder 'glömma' dottern

Idag när jag var och handlade upplevde jag ett litet 'genombrott' hos dottern.Hade henne i sittvagn och när jag plocka varor och titta bort lät hon 'he!' Jag tittade på henne och svarade och hon log brett. Sedan gjorde hon om det tre fyra ggr när jag tittade bort. Sedan slutade hon. Blev väldigt glad åt detta och hoppas det är ett gott tecken???

Anonym Snälla: ger ditt barn svarsljud när du pratar?

Jag tycker att det är ett gott tecken att du lägger märke till något vid sidan av allt som du enbart tolkar som tecken på autism. Det är positivt.

Ja det var skönt! Fast det var bara det tillfället. Och nu har jag börja tänka på att hon inte ger svarsljud... hur jag än pratar tittar hon bara på mig utan att ge svar.

Så nu när hon vill ha ögonkontakt så ser du till så att det inte blir så?

Jag har inte läst varken dina tidigare trådar eller hela denna så någon kan ju ha skrivit likande.

Vad är det för mediciner du äter? Har du själv fått någon diagnos? Depression eller liknande? Hur var förlossningen?

Anledningen till att jag frågar är att jag känner igen många av dina tankar. Min första förlossning var mycket svår och när väl sonen kommit ut var jag så trött och faktiskt chockad att jag knappt orkade hålla honom. Det höll i sig hela tiden på BB.

Väl hemma blev det ännu värre. Jag kunde helt enkelt inte knyta an till honom. Jag såg hela tiden fel hos honom och jag var livrädd. Hur skulle jag kunna ta hand om denna lilla människa? Som dessutom var sjuk på något sätt fast ingen annan fattade det.

Jag tyckte mycket synd om honom som fått en så usel mamma som knappt orkade amma honom. Jag fick även sjuka tankar om att ta livet av både honom och mig själv, för hur skulle vi klara av ett helt liv tillsammans?

Detta höll på i ungefär 10 månader innan någon upptäckte att något var fel. Inte på pojken utan på mig. Jag hade drabbats av en djup förlossningsdepression med psykotiska inslag.

Jag blev inlagd en vecka. Dels för att prova ut mediciner men mest för att jag skulle få vila ut. Alla tankar och all oro under dessa månader hade totalt dränerat mig på alla krafter.

Det tog lång tid att komma tillbaka men det gick. Min underbara pojke fick den mamma som var hans men som varit borta hela hans liv.

Idag är han en stilig ung man på 19 år och jag älskar honom så att hjärtat värker. Och inte är det något fel på honom! Han är precis som vilken annan kille som helst.

Jag hoppas att du snart får hjälp med det som i mina ögon verkar vara tvångstankar. Jag vet hur hemskt det är att sitta fast i ett tankemönster och inte hitta vägen ut.

Lycka till och grattis till den nya lilla människan!

Min stora kille har asperger. Kan säga att vi länge trodde att det inte var det som var fel för han hade snarare mer och intensivare ögonkontakt än andra i samma ålder. När han var 3.5 åt och lillasyster var 1 år förstod vi att det var ngt fel för1 åringen var bättre på att tolka och förmedla sina kroppsliga behov än 3.5 åringen. Alla mina tre har varit som din i den åldern. Tror du behöver behandling för ngn psykisk sjukdom av allvarligare slag.