ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka
Jag har inte läst varken dina tidigare trådar eller hela denna så någon kan ju ha skrivit likande.
Vad är det för mediciner du äter? Har du själv fått någon diagnos? Depression eller liknande? Hur var förlossningen?
Anledningen till att jag frågar är att jag känner igen många av dina tankar. Min första förlossning var mycket svår och när väl sonen kommit ut var jag så trött och faktiskt chockad att jag knappt orkade hålla honom. Det höll i sig hela tiden på BB.
Väl hemma blev det ännu värre. Jag kunde helt enkelt inte knyta an till honom. Jag såg hela tiden fel hos honom och jag var livrädd. Hur skulle jag kunna ta hand om denna lilla människa? Som dessutom var sjuk på något sätt fast ingen annan fattade det.
Jag tyckte mycket synd om honom som fått en så usel mamma som knappt orkade amma honom. Jag fick även sjuka tankar om att ta livet av både honom och mig själv, för hur skulle vi klara av ett helt liv tillsammans?
Detta höll på i ungefär 10 månader innan någon upptäckte att något var fel. Inte på pojken utan på mig. Jag hade drabbats av en djup förlossningsdepression med psykotiska inslag.
Jag blev inlagd en vecka. Dels för att prova ut mediciner men mest för att jag skulle få vila ut. Alla tankar och all oro under dessa månader hade totalt dränerat mig på alla krafter.
Det tog lång tid att komma tillbaka men det gick. Min underbara pojke fick den mamma som var hans men som varit borta hela hans liv.
Idag är han en stilig ung man på 19 år och jag älskar honom så att hjärtat värker. Och inte är det något fel på honom! Han är precis som vilken annan kille som helst.
Jag hoppas att du snart får hjälp med det som i mina ögon verkar vara tvångstankar. Jag vet hur hemskt det är att sitta fast i ett tankemönster och inte hitta vägen ut.
Lycka till och grattis till den nya lilla människan!