ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Men du kan inte få det svaret än så varför oro dig i förväg? Njut av ditt barn och ta det som det kommer, förr eller senare får du svar och ta oron då istället.

Problemet är ju att hon uppvisar sånt avvikande beteende att jag inte bara kan njuta och vänta liksom.

jag menar jag går ex inte och oroar mig att hon har cancer för det visar hon inga symptom på så den oron tar jag OM symptom kommer.

Men detta blir ju nått helt annat

Du fick ju lite konkreta förslag på träning i ett inlägg här uppe som du kan göra med/för din dotter. Har du provat det?

Så du vill att din bebis ska ha värsta ögonkontakten med dig hela tiden? Jag skulle freak out om min bebis bara glodde mig i ögonen.  
Med min hund vill jag ha bra ögonkontakt, redan vid 10 veckor, då de är helt fullvuxna vid 2 år.

Rut: delar av det gör vi redan, och resten kommer jag absolut använda mig av också.

wtf: nej jag vill inte att hon ska ha ögonkontakt med mig hela tiden. Men några längre stunder om dagen vore trevligt. Typ 6-7 sek iaf. Och framförallt borde hon inte vara mer intresserad av nya människor och inte bara undvika ögonkontakt/totalt ignorera dem?

Jag förstår dig för jag var liknande dig, med vår första barn. Var så orolig
och observerade allt och tyckte barnet hade konstigt beteende och jag kunde inte släppa det.
  Nu skulle jag aldrig vara sådan, för jag vet att det lilla barnet känner mammas oro.
Försök istället att vara glad, prata och gosa, ska du se att allt ordnar sig.
Du kommer att ångra dig annars senare.

Det blev absolut inget fel på vårt barn. Tänk om jag hade njutit och haft skoj
istället.

Ts det du undrar över är hur du ska stå ut med väntan. Sen om du har fog för din oro eller ej är en annan sak, men så här tror jag du ska göra nu:

Sluta googla och läsa om autism.

Sluta leta symptom på din dotter.

Bara möt ditt barn där hon är idag, just nu. T ex Tycker hon om att du sjunger trollmor så sjung den. Precis som man gör med alla barn som ju alla är olika. Man möter dem där dem är. Det spelar ingen roll om hon har autism eller inte. Bara släpp det. Du matar liksom på ett monster när du googlar och analyserar ögonkontakt mm. Det blir bara värre.

En fråga. Känner du att din oro upptar så mycket fokus att du inte kan njuta av din tös? Njuta av att vara mamma?

Nogoogle4u: oron upptar all vaken tid och jag drömmer också om detta. Jag försöker att inte tänka på det men eftersom ögonkontakt är något så centralt i samspel hela tiden blir jag ju påmind hela tiden.

Jag tror du behöver träffa en annan psykolog. Du måste hitta ett sätt att stå ut med ovissheten. Och ÄVEN om det hade gått att få en diagnos så här tidigt så hade du ändå inte kunnat få veta hur din dotters liv kommer att bli. När vår son fick diagnos frågade min man om framtiden. Den mycket erfarne psykologen sa "han kan komma att behöva mycket hjälp som vuxen eller ingen alls, han kan ha svårt att klara skolan eller han kan bli professor". Vi vet inte hur hans liv kommer att bli och hur stora svårigheter han kommer att ha men vi måste leva ändå. Jag förstår att det är jättesvårt för dig men tror det blir bra med rätt hjälp. Och så uppmärksam som du är så behöver du ju inte vara orolig för att eventuella svårigheter ska missas.

Det låter jättejobbigt. Vilken sorg för dig att inte kunna njuta av din lilla så här i början på hennes liv. Det är ju så spännande att följa sitt barn och dess utveckling oavsett i vilken takt det sker. Man lär känna sitt barn för varje dag som går och barnet lär känna dig tillbaka. Det är det som är så underbart. Det är så synd att du går miste om detta tycker jag.

Någon föreslog kbt. Kanske det vore något för dig för att träna dig på att styra dina tankar.

Vänd dig till din vårdcentral om inte BVC hjälper och kräv att få samtalsstöd/kbt-behandling. Kan din man hjälpa dig med det tror du?