Anonym (Förstår)

Äldre 28 Oct 19:58

1054 svar

ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Jag kan förstå din oro. Jag var som mest orolig för vår son vid sju/åtta månader. När han var cirka tio månader blev jag övertygad om att det var autism. Och det var faktiskt skönt. Då hade jag något att förhålla mig till. Säger inte att ditt barn måste ha autism men jag känner väl igen oron. Men frågan är hur du ska hantera det. Vad får du för stöd av psykologen? Tyvärr hjälper ju oron i sig ingenting utan du måste hitta ett sätt att leva med ovissheten. Önskar att jag hade sökt mer hjälp vid den tiden.

Anonym (Förstår)

Äldre 28 Oct 21:05

#58

Anonym (helt sluut) skrev 2014-10-28 20:07:22 följande:

Förstår: psykologen ger mig tabletter, typ. Och säger att ingen kan säga nått om dottern just nu. Varken bu eller bä. Har även träffat barnpsykolog som sa samma sak.sen är det liksom stop.

när fick ni diagnos och hur stod du ut med att bara se alla symtom växa fram? Vad var din sons tydligaste tecken?

Jag är ju liksom redan säker. Till 99 procent. Men får inget stöd av sambo och föräldrar osv som bara förnekar allt.

Jag har känt detta sen start så jag börjar vara riktigt riktigt slut

Vår son fick diagnos vid 18 månader. Jag började misstänka vid fyra månader främst på grund av ovilja till fysisk närhet samt bristande ögonkontakt. Tyckte det var som tydligast runt året. Efter det hände det en hel del i utvecklingen och idag är både jag och min mycket positiva till hans framtid. Han är lite annorlunda men den allra finaste killen. Han får också bra stöd på dagis och vi får bra tips från barnhabiliteringen.

Jag tror inte utredning kommer göras innan 18 månader. Vi fick svaret i vårt landsting att de endast gjort tidigare hos barn som har syskon med autism och där det är väldigt tydligt. Det kommer därför vara en lång tid för dig i ovissheten och den kan du få bättre hjälp att hantera. För min del handlade det om en mamma som alltid haft lätt till oro och ett barn som faktiskt var annorlunda. Hur det är för er vet jag naturligtvis inte men jag skulle rekommendera KBT för just oro. För oron sliter ut dig och det behöver varken du eller ditt barn.

Även om det är något kommer det ändå inte bli som du tänker dig. Jag hade rätt om autismen men förstod inte hur fantastiskt väl vår kille skulle utvecklas. Jag är en mycket stolt mamma till denna fantastiska kille.

Önskar dig all lycka till!

Anonym (Förstår)

Äldre 29 Oct 07:08

#67

Chrysabelle skrev 2014-10-29 06:15:06 följande:

Okej, nu inser jag att du är ett troll. Är du från den där sidan supermodel också? Mänskliga bebisar föds med ögonen öppna.

Tror du inte hon menar att det tog tid innan barnet öppnade ögonen ordentligt. Vår son som några veckor tidigt kisade mest de första dagarna.

Anonym (Förstår)

Äldre 29 Oct 18:14

#91

LillaNovaK skrev 2014-10-29 17:26:50 följande:

Jag jobbar med att utreda barn & ungdomar med misstänkta NPF-diagnoser.

Ledsen, men orkar inte läsa igenom hela tråden. Vad tycker du tyder på att hon har autism? Hon är ju inte så gammal....

Vad intressant! Hur tidigt har ni kunnat utreda barn? Vi träffade BUP första gången när vår kille bara var 8 månader. Den ena psykologen avslutade mötet med att säga att det i alla fall inte rör sig om klassisk autism. Vid nästa möte var sonen 17 månader. De var tveksama men vände helt efter lekobservationen. Diagnos fick han sen en månad senare.

Anonym (Förstår)

Äldre 1 Nov 10:34

#139

Jag tror du behöver träffa en annan psykolog. Du måste hitta ett sätt att stå ut med ovissheten. Och ÄVEN om det hade gått att få en diagnos så här tidigt så hade du ändå inte kunnat få veta hur din dotters liv kommer att bli. När vår son fick diagnos frågade min man om framtiden. Den mycket erfarne psykologen sa "han kan komma att behöva mycket hjälp som vuxen eller ingen alls, han kan ha svårt att klara skolan eller han kan bli professor". Vi vet inte hur hans liv kommer att bli och hur stora svårigheter han kommer att ha men vi måste leva ändå. Jag förstår att det är jättesvårt för dig men tror det blir bra med rätt hjälp. Och så uppmärksam som du är så behöver du ju inte vara orolig för att eventuella svårigheter ska missas.

Anonym (Förstår)

Äldre 6 Nov 10:10

#176

Kerubmamman skrev 2014-11-06 09:27:37 följande:

Det är din sjukdom som gör att du söker tecken på "katastrofer". Om hon skulle skilja sig så mycket från jämnåldriga skulle andra se det också.

Riktigt så enkelt är det inte. Jag var ganska övertygad när vår son var sju månader. När jag berättat allt vi tänkte på för BVC-PSYKOLOGEN kunde hon se små tecken som hon sa att hon annars inte hade tänkt på. Jag gjorde så att jag tänkte att det var autism och vår kille behöver extra av allt. På så sätt blev inte oron så stark och när han väl fick diagnos så hade jag redan bearbetat det

Anonym (Förstår)

Äldre 6 Nov 11:18

#178

Kerubmamman skrev 2014-11-06 11:01:03 följande:

Visst, jag säger inte att det är omöjligt att känna på sig med större spädbarn. Men eftersom TS har "sett" autismen sen flickan öppnade ögonen första gången så är det med största sannolikhet ett symptom på TSs sjukdom och inte på flickans autism.

Jo, jag kan hålla med om att det låter lite märkligt att se det så fort barnen öppnar ögonen. Men tanken på autism slog mig väldigt tidigt. Redan första veckan funderade jag på varför han inte tröstade av oss. Var inget som direkt oroade mig då men jag vet att jag någon gång tänkte tanken. Ögonkontakten reagerade jag på när han var några månader. Han log och ler fortfarande aldrig som svar på andras leenden. Jag är så fascinerad av att träffa barn som ler bara av att jag ler mot dem. Sen är ju barn olika men när jag tänker tillbaka så var det flera bitar som var annorlunda. Det saknades en kvalitet i kontakten. Tack och lov så känns det idag som att vi har en fantastisk kontakt även om han har sina svårigheter. Men Idag visar han tydligt att han är tryggast hos mamma och pappa.

Men med detta vill jag inte säga att ts inte skulle behöva hjälp. Det behövs en helt annan typ av hjälp och jag skulle rekommendera KBT för oro.

Anonym (Förstår)

Äldre 9 Nov 18:37

#180

Anonym (helt sluut) skrev 2014-11-06 18:35:28 följande:

Tack för din undersökning kerubmamman! Känns som att oavsett om hon fixar det eller ej betyder det inte så mycket.

förstår: menar du att din son aldrig gett svarsleende? Varken till familj eller obekanta?

Snälla: jag ignorerar på inget sätt att ditt barn beter sig på samma sätt. Det är tvärtom en stor lättnad! Däremot vågar jag inte tro att allt är bra utan funderar istället om det finns symtom som jag missat beskriva

Jag menar att han aldrig log som svar på ett leende. Men det reflekterade jag inte över då. Han log första gången vid sju veckor och skrattade när han var tre månader. Han har alltid gillat roliga ljud och kan än idag skrattade högt åt ljud som "tjoff". Det tog också lång tid innan han log av att bara se oss men det kan han göra nu och han kan också le när främlingar hälsar.

Anonym (Förstår)

Äldre 20 Nov 12:30

#197

Anonym (helt sluut) skrev 2014-10-28 20:12:32 följande:

Snälla: låter på prick som dotter. Bortsett från att hon sitter spikrak i sin stol. Hon har suttit stadigt på egen hand sen hon var 5,5 mån.

Tittar ditt barn lika kort omän du har honom liggandes framför dig och pratar med honom?

Förstår att du kan känna så. Vi såg tecken mycket tidigt och trodde inte heller han skulle bli så kommunikativ. Idag är han drygt två och pratat i fyraordsmeningar. Det är inte riktigt som andra barn men vi njuter mycket av kontakten med honom!

Anonym (Förstår)

Äldre 4 Dec 22:02

#231

Primaballerina74 skrev 2014-12-04 09:46:41 följande:

Hej

Jag känner igen mig så idet du skriver!

Jag skrev själv flera trådar för nästan 4 år sedan då jag var jätteorolig för min dotter. Liksom du fick jag diagnosen "förlossningsdepresion". Själv var jag frustrerad över att ingen såg det jag såg.

Min dotter ville inte vara i famnen (det var så alla mina tankar började). Jag tyckte att hon hade dålig ögonkontakt, att hon inte jollrade. När hon var 8 mån blev jag jätteorolig för att hon inte börjat peka. Detta tog knäcken på mig o jag hade sån ångest o fick börja med medicin. Egentligen handlade det nog inte om en ev autismdiagnos utan om det faktum att jag inte upplevde att vi hade en nära relation (saknade den fysiska biten).

Idag är min fantastiska dotter 4 år! (Oj, vad tiden går fort när man ser tillbaka).

Hon älskar att gosa (sedan ca 2 år tillbaka är hon jättekramig :). Hon har inga tecken överhuvudtaget på att ha en diagnos. En helt normal, glad o social tjej.

(Hon började peka när hon var 11 mån förresten, likaså min andra dotter (men henne var jag aldrig orolig för).

Jag fattar nu hur olika barn faktiskt kan vara.

Det är fruktansvärt att må så dåligt. Helt klart den värsta perioden i mitt liv!!

Mitt dåliga mående släppte när hon var runt 1,5 år. Då började hon prata så smått.

Idag mår jag jättebra o har en dotter till som är 2 år. Hon har varit lite gosigare som bebis annars är de nog ganska lika.

Hoppas att detta kan hjälpa dig lite.

Stor kram till dig o hoppas att du snart får må bättre!

Jag läste dina inlägg när jag var som mest orolig för vår son. Undrade så hur det hade gått. Tyckte våra barn verkade lika. Så roligt att höra att det har gått bra och att ni mår bra! Vår kille visade sig ha autism men vi mår alla bra nu.

ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

INNEHÅLL