ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Hur går det med orosstudien?

Jag vet inte om du medverkar i orosstudien men den här tråden spär bara på din oro och jag tänker att du behöver sluta söka bekräftelse på kanterna. Det lindrar men bara för stunden. Jag förstår att det är jättesvårt men det blir en evig ältandekedja som du inte alls mår bra av.

Vad är det egentligen du är så rädd för? Vad är det värsta som kan hända?

Jag förstår men ändå inte riktigt. Ovissheten är ju en stor del av oro men i kombination av att man bygger upp ett slags skräckscenarium. Om autismen i sig inte hade spelat någon roll för dig hade inte ovissheten varit så svår. Det är därför jag undrar vad som skrämmer dig så mycket. Vad är det du tänker kring framtiden?

Men vad säger din psykolog om att du söker bekräftelse här kring din dotter?

det är ju inte fel att ventilera och prata om du inte mår bra men att diskutera vad du ser och inte ser hos dottern hjälper er inte, tvärtom. Du vidmakthåller bara ältandekedjan.

Vad tänker du själv skulle hjälpa dig att komma ur den här spiralen?

Min son har autism och jag tycker mig börja se tecken på lillasyster med. Det bekymrar mig men inte i närheten av så mycket som du bekymrar dig.

Hur gick det med orosstudien? Tyckte du inte du fick bra verktyg där?

Jag undrar igen om orosstudien du skulle vara med i. Där lär man sig att man inte ska haka sig fast vid det positiva eftersom det leder till en evig ältandekedja. Jag kan inte uttala mig om huruvida din dotter har autism eller inte men din oro är överdriven oavsett.

Jag kan förstå att du lider av ångesten. Du skulle behöva en riktigt bra samtalskontakt för att kunna hantera oron, en internetstudie är kanske inte tillräcklig. DEtt lidande du åsamkar dig själv är betydligt värre än eventuell autism. Min älskade lille plutt har autism och han är verkligen helt underbar! Det är möjligt att även lillasyster har det men då får vi hantera det då. Av sonen har jag lärt mig att dwt ändå inte går att förutspå hur det kommer att bli.

Själv har jag drabbats av en svår sjukdom Så jag har också en oro att hantera och jag vet att det inte är enkelt. Men din dotter och du är värda bättre hjälp och det finns bra hjälp. Har du någon du kan ta upp detta med och som kan hjälpa dig vidare? Låter som du behöver en annan psykolog.

Jag tror ni skulle vinna så mycket på en ny psykologkontakt. Kan du prata med din nuvarande om att du behöver arbeta mer aktivt med oron. När jag började misstänka att sonen hade autism hade jag också en del hemska bilder av framtiden. Men jag har verkligen lärt mig hur lite det blir som man tänker. Idag är det min sjukdom som är det svåra i familjen, hans autism tänker vi inte så mycket på. Just nu tittar han på två och gosar med mig. Verkligen underbart mysig. Han pratar väldigt lillgammalt vilket charmar de flesta. Mer utbrott än andra barn är det inte. Jag vill bara visa att autism inte heller behöver vara så illa.

Oavsett behöver su hjälp att hantera oron. Ältande tar alltför stor plats.

Så bra! Vad har du sökt för hjälp?

Det finns ingen som kan garantera att din dotter inte har autism precis som ingen kan garantera att hon alltid kommer vara frisk osv. Det är ju tyvärr så i livet och att skriva här att hon verkarnormal kommer inte hjälpa dig. Jag önskar jag kunde hjälpa dig mer och jag hoppas verkligen du träffar någon som kan det!

Jag tycker det låter märkligt. Oavsett om det skulle vara något måste du ju få hjälp med din oro. För nej, du BÖR inte vara så orolig. Min son har autism och jag hade en period en stor oro. Den oron känner jag idag snarare förstörde. Det fanns ju ändå inget annat jag kunde göra mer än att vara en mamma för honom. Som jag skrev får jag en känsla av att lillasyster har en liknande problematik men jag har lärt mig att inte älta det och tänker att tiden får utvisa.

Jag tycker du ska säga till psykologen att du måste få hjälp med din oro.

Det är väldigt typiskt att resonera så vid överdriven oro. Tyvärr fungerar det inte att förbereda sig så. Använder du inga tekniker från orosstudien?

Jag tror inte det hjälper dig att vänta. Det innebär egentligen bara att du låter din oro och styra dina beslut. Dessutom är det väl bra att dottern nu går skydd mot ex mässling.

Jag tycker det är positivt att ts inte har skrivit på länge och tror inte vi ska försöka kalla in henne för att fråga hur det går

Vi gjorde utredning när sonen var 18 månader men vår situation var annorlunda och kretsade inte kring en ständig oro.

Han fick diagnosen autism. De var tveksama på första mötet men tyckte det var tydligt under lekobservationen. Men du, de hemska bilder du målar upp stämmer inte alls med honom. Det viktigaste den utredningen gav då var att det underlättade för att söka resurs på förskolan men det behöver ju inte din dotter. Nu när han är tre tränar vi lite med honom men egentligen inte så mycket mer än det som kommer naturligt för oss. Jag tycker inte du ska lägga så stor betydelse på en utredning så som situationen är nu. Ser inte att behovet verkar finnas.

Jag hoppas du kan gå vidare ts. Om psykologen inte ser behov av utredning lär de nog inte se särskilt stort behov av tidiga insatse.

Sedan finns aldrig några garantier med något och dwt måste vi leva med.

Ts, jag fick en bild i huvudet av hur du sitter och analyserar hennes beteende som tonåring. Förstår hon inte ironi sämre än kompisarna osv

Tack och lov låter det som att det fungerar betydligt bättre än tidigare men du behöver ändra sätt att tänka kring henne. Det låter fortfarande son ett ständigt kritiskt granskande.