Sous har rätt. Det är dina tankar fram och tillbaka som blir till en kedja som aldrig tar slut. Hur svårt det än låter så är det bättre att då tänka att jon har autism och möta den ångest som tanken ger dig. Det är förstås inte lätt men den lindring du får här är bara kortvarig. Jag har ju beskrivit min oro tidigare och att det var först när jag bestämde mig att sonen hade autism som jag kunde släppa oron. Den är knepigt men går!
Har du tittat på orosstudien som flera föreslagit? Att få hjälp med oron skulle hjälpa dig oavsett om hon har autism eller inte.
Jag håller med blal. Vår son fick som sagt diagnos vid 19 månader. Ibt har börjats nu när han är drygt två. Han utmärker sig egentligen inte så mycket men vi märkte tidigt att han var annorlunda.
Jag vet hur det är att vara den enda som tänker att det är något annorlunda med barnet Men din oro är inte bra för er, ts! Jag tror inte heller din dotter har autism men det spelar nog ingen roll hur många som säger det. Du behöver må bättre. För din skull och för dina barn. Har du kommit med i orosstudien?
Ja det finns specifika behandlingsmetoder - intensiv träning hela dagarna som precis som all annan träning som inbegriper hjärnan tränar denne att lära sig saker. Men det är inget som är aktuellt för en 10 månaders och detta gäller barn som tydligt skiljer sig från det normala i tvåårsåldern - normalt sett. Barn utvecklas i så olika takt att det krävs nog sen talutveckling å lite annat för att barnet ska vara aktuell för denna insats
Vad såg du hos ditt barn i tio mån åldern? Och vad med min dotter gör att du inte tror autism på henne?
Har inte hört mer från orosstudien. Men jag borde få besked om det när som helst.
Det du beskriver kom betydligt senare för vår son. Både psykologen på BUP och den på barnhabiliteringen har sagt att han troligtvis är normalbegåvad och har stora möjligheter att lära sig kompensera sin funktionsnedsättning. Det låter helt normalt det du beskriver men oron fungerar ju inte riktigt så. Kan du kontakta studien? Jag har själv anmält mig då jag nu har en helt annan typ av oro i livet och fått besked att jag kommer med.
Jag fick svar från studien i onsdags så då får du säkert i nästa vecka.
Jag tycker det låter fantastiskt hur din dotter samspelar vid matbordet, långt ifrån vår son i samma ålder. Och vår son kommer troligtvis inte alls ha de stora svårigheter i vardagen som du befarar, troligtvis kommer hans svårigheter istället visa sig mest i samspel med jämnåriga. Vi är i alla fall positivt inställda till framtiden och hans möjligheter. Kan du själv känna att din oro ställer till det?
Det låter ju så normalt i mina ögon. Min son var så annorlunda i jämförelse och han klarar ändå mycket idag.
Vad bra!
Jag funderar också på hur det skulle vara om du fick en garanti på att hon inte har autism. Skulle du må bra tillsammans med din dotter då? Skulle vardagen fungera? För om det skulle fungera finns ingen anledning att tänka att framtiden inte skulle göra det.
När vår kille var 10 månader hade vi en hel del svårigheter. Idag fungerar det mycket bättre och vi mår som familj bättre. Då blir diagnosen inte avgörande.