ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka
Hej
Jag känner igen mig så idet du skriver!
Jag skrev själv flera trådar för nästan 4 år sedan då jag var jätteorolig för min dotter. Liksom du fick jag diagnosen "förlossningsdepresion". Själv var jag frustrerad över att ingen såg det jag såg.
Min dotter ville inte vara i famnen (det var så alla mina tankar började). Jag tyckte att hon hade dålig ögonkontakt, att hon inte jollrade. När hon var 8 mån blev jag jätteorolig för att hon inte börjat peka. Detta tog knäcken på mig o jag hade sån ångest o fick börja med medicin. Egentligen handlade det nog inte om en ev autismdiagnos utan om det faktum att jag inte upplevde att vi hade en nära relation (saknade den fysiska biten).
Idag är min fantastiska dotter 4 år! (Oj, vad tiden går fort när man ser tillbaka).
Hon älskar att gosa (sedan ca 2 år tillbaka är hon jättekramig :). Hon har inga tecken överhuvudtaget på att ha en diagnos. En helt normal, glad o social tjej.
(Hon började peka när hon var 11 mån förresten, likaså min andra dotter (men henne var jag aldrig orolig för).
Jag fattar nu hur olika barn faktiskt kan vara.
Det är fruktansvärt att må så dåligt. Helt klart den värsta perioden i mitt liv!!
Mitt dåliga mående släppte när hon var runt 1,5 år. Då började hon prata så smått.
Idag mår jag jättebra o har en dotter till som är 2 år. Hon har varit lite gosigare som bebis annars är de nog ganska lika.
Hoppas att detta kan hjälpa dig lite.
Stor kram till dig o hoppas att du snart får må bättre!