elsewhere skrev 2014-12-15 12:59:02 följande:
Nu har jag fått mens också, det tog fem veckor från missfallet ungefär. Ringde Sahlgrenska (har ju gjort ett försök som slutade i MA i vecka 14 nu i november) och dom sa att jag ska börja spraya med Suprecur så fort jag får nästa mens och sen drar det igång igen i vecka fem eller något sånt.
Känns lite konstigt och läskigt, fick ju bara ut ett enda ägg, blev överstimulerad och hamnade på sjukhus, blev ändå gravid och fick sen drömmarna krossade i vecka 14 när fostret dött för länge sen. Hur ska man orka? Väntan är outhärdlig, att vara så rädd att det ska hända igen, att det inte ska bli några ägg alls, att behöva göra ett äggplock till, att vara den där "procenten" som ändå får missfall efter att ha sett fina hjärtljud i vecka sju? Jag förstår verkligen de som säger att par som inte kan få barn aldrig lyckas ta sig förbi den första inledande sorgefasen, för man har fan känslorna utanpå kroppen.
Och dom ringde mig med angående studien för att gå ner i vikt innan nästa IVF-försök. Var lite sugen på att vara med men det är så långt att åka varannan vecka i 15 veckor. Jag får göra det på egen hand istället :)
Jag är så imponerad av vad människor klarar att ta sig igenom. Den smärtan som ni fått utstå kan jag inte sätta mig in i. Ungefär som att försöka förstå hur stor rymden är. Jag hoppas att stimuleringen den här gången går bättre och det blir fler ägg och ingen överstimulering. Sen en graviditet som går hela vägen med en frisk och go bebis, så klart.
Denna väntan är oliiidlig. Ändå skönt att ni har en vecka att längta till. Jag tyckte det var jättejobbigt att inte veta. Som när vi skickat remissen och inte visste när vi skulle bli kallade eller när vi skulle börja behandlingen. Nu är jag mest orolig. Både när jag känner något och när jag inte gör det. Vill både testa och inte testa om jag är gravid.Så länge jag inte vet är jag ju både gravid och inte gravid. Vet inte om jag orkar med att inte vara. Svårt att förutspå. Nej usch. Får stå ut till riktiga testdagen. :)