Ägglossning om 4 dagar och för första gången i mitt liv siktar jag på bäbis. Är mycket medveten om att det inte "bara händer" på första försöket, men då det ändå är en big deal att försöka sig på en bäbis är det ganska svårt (omöjligt) att "ta det som det kommer".
Kommer väl börja leta tecken som ett psykfall nästa vecka och framåt, haha, så dumt jag veeet. Men coolare än så är jag inte.
Någon mer?
Roligt att läsa era historier om relationer, livssituationer, barndrömmar osv!
För mig har det också mest handlat om att hitta pappan till barnen. Hade jag gjort det tidigare hade jag kanske skaffat barn tidigare också. Å andra sidan har jag inte haft någon jättelängtan efter barn och mina vänner har också varit rätt sena med det. Jag har fortfarande nästan inga vänner med barn, betydligt fler utan. Men sen jag träffade min nuvarande sambo för två år sen har längtan växt stadigt och nu är det nästan det enda jag kan tänka på! Dessutom verkar det rassla till hos mina vänner nu, två har nyss blivit gravida.
Har försökt sedan mars nu, men har så långa cykler och har varit borta någon ägglossning så fyra riktiga försök har vi hunnit med, femte nu. Oroar mig massor för att något ska vara fel! Har lång lite orgelbunden menscykel (32-40 dagar) och dessutom rätt rejäl hårväxt, så undrar lite om jag kanske har någon lindrigare variant av PCO. Får dock alltid utslag på äl-stickor en gång varje cykel. Vill bara att det ska ta sig nu och att vi ska få ett litet majbarn, det hade varit underbart!
Som av en händelse såg jag den här på 9gag idag! Haha
Diamant: underbar och helt rätt bild! Man kanske skulle printa ut den och visa upp för alla som för saken på tal! ????
Sserena86: Jag kände väldigt mycket igen mig i din situation. Vi har också varit tillsammans i ca 10 år, men barn har inte riktigt funnits i vårt medvetande förrän nu. Vi pluggade länge, och sen har det mest fokus på att jobba.
Efter att flera av våra vänner gift sig och skaffat barn hade jag och min sambo ett snack om framtiden i vintras, och det resulterade i både förlovning och barnplanerande. Vi känner båda att vi är redo för en ny fas i livet, och helt plötsligt är jag mest rädd för att vi inte skulle kunna få barn. Konstigt hur det kan förändras så snabbt.
Nu är man återigen i fasen mellan ÄL och BIM och dagarna släpar sig så otroligt långsamt fram. Vill inte hoppas på att det ska ha tagit sig, vi försöker ju inte stenhårt än. Har inte full koll på ÄL osv, men är ganska regelbunden. Nästa månad ska vi nog börja inleda mer helhjärtade försök, skulle vara perfekt med en bebis nästa sommar!
Hur går det för er andra?
Riktigt kul att läsa om ers historier :) för oss har det handlat väldigt mycket om karriär, detta då jag först förra sommaren fick fast jobb. Vi har varit tillsammans i 10 år, men först var det flera års studier (träffades som studenter) och sen fastnade jag i loopen med projektanställningar, vikariat m.m. Har hela tiden känt att jag vill ha något stabilt att komma tillbaka till efter en föräldraledighet.
Det jobbiga nu är ju att alla runt omkring har "listat ut" att nu borde det ju vara dags för oss med, de har ju samma tankar som vi har och helt rätt men det kan vi inte säga till dom. Som sagt, varit tillsammans i 10 år, snart gifta 1 år, båda har nu fast jobb och vi har båda passerat 30.
Gällande fabriken här så ringde jag barnmorskan i fredags och det kändes rätt skönt. Hon menade på det att 90% blir gravida inom ett år efter att man har slutat med t.ex piller, oavsett när man får tillbaka mensen. Så det handlar alltså inte om 1år först för att få tillbaka mensen och sedan 1 år till för att bli gravid. Nu gäller det bara att hålla tummarna för att man tillhör de 90%.
Än är det ingen mens i sikte och känner mig helt normal så tror inte det kan vara en graviditet heller. Har gått 6 veckor sedan jag slutade, men tänkte att jag testar om 2 veckor om inget har hänt. Det kan ju hända att man får + även om mensen inte kommer. Längtar ju också efter ett sommarbarn :)
Vad roligt att så många har varit ihop i 10 år. Vi med, vi gifte oss i juni i år och har som många andra här, satsat på jobben, köpt hus, rest och nu börjar det känns att vi är redo för en ny fas i livet. Vi eller jag är också orolig att något kan vara fel. Detta är det 2:a försöket. Har köp en monitor och får utslag på äl.
Usch känner mig så orolig, är ute och reser och molvärken och illamåendet är som bortblåst! :(
Det borde väl inte påverka att man flyger och så när det är så tidigt?
Eller har det varit något annat som varit fel i magen hela förra veckan så det inte alls var en befruktning? :(
Usch känner mig så orolig, är ute och reser och molvärken och illamåendet är som bortblåst! :(
Det borde väl inte påverka att man flyger och så när det är så tidigt?
Eller har det varit något annat som varit fel i magen hela förra veckan så det inte alls var en befruktning? :(
Även vi har varit tillsammans i drygt 10 år:) vi är varken gifta eller förlovade... Jag väntar fortfarande;) jag är 28 och han 32 och vi har försökt ganska exakt ett år och har nu dragit igång en utredning. Skönt att vara igång med den samtidigt som man är livrädd för vad den ska visa... För varje månad som går inser jag att det kanske inte är meningen att vi ska få några barn. Tack och lov att familjeliv finns så man kan få byta lite tankar...
GoC: Ge inte upp! Nu har ni börjat utredning och då är det på rätt väg! Vissa blir ju gravida under utredning och för vissa upptäcks att det behövs lite hjälp på traven - jag vet att det inte är lätt att tänka så alla dagar men man måste försöka behålla hoppet för att orka!
Just nu befinner jag mig i en energisvacka, en bortgång i familjen och mf på det... Man orkar inte hur mycket som helst. Känner att denna vecka tar jag mig igenom jobbet bara på ren vilja... Men borde ev ha ÄL här snart så det känns ändå hoppfullt, man hoppas ju att det ska ta sig på en gång igen fastän det är något orealistiskt (det ska ju finnas slemhinna att fästa i också...)
Ny här, jag 30 och sambon 35. Tog ut spiral i juni pga komplikationer och barnlängtan. Sambon har två barn sen förr som vi har varannan vecka.
Sambon var säker att det skulle visa plus i juli, vilket det inte gjorde. Nu i augusti var jag nästan säker på ett plus. Brösten svällde och ömmade, humöret åkte berg och dalbana ja hela kroppen var inte att känna igen. Vaknade på natten för en vecka sedan med värk i nedre delen av magen, somnade om och när jag vaknade på morgonen var den borta. Började "skvätta" blod senare på dagen vilket ökade dag tre till en liten blödning. Nu en vecka senare "skvätter" det än. Men alla symtom försvann när blödningen började.
Ny månad och nya försök. Hoppas på ett plus i september