Ägglossning om 4 dagar och för första gången i mitt liv siktar jag på bäbis. Är mycket medveten om att det inte "bara händer" på första försöket, men då det ändå är en big deal att försöka sig på en bäbis är det ganska svårt (omöjligt) att "ta det som det kommer".
Kommer väl börja leta tecken som ett psykfall nästa vecka och framåt, haha, så dumt jag veeet. Men coolare än så är jag inte.
Någon mer?
trist :( men på ett sett lite skönt när den kommer en dag för tidigt än typ en vecka sent så man hinner börja tro ännu mer på att det är något?
fattar inte hur mitt psyke ska klara detta, ni verkar ändå rätt starka och på g här i tråden!
Jag måste få fråga. Vad är heminsemination?
Precis så tänkte jag också ammela, att det var bättre att den kom en dag tidigare så jag slapp hoppas fler dagar!
Men klart det är lite knäckande varje gång, man undrar ju om något är fel. Kommer man någonsin bli gravid? Funkar ens kropp som den ska?
Jag har haft problem med hälsan och har några autoimmuna sjukdomar samt en kärlsjukdom. Allt är under kontroll, det är inget som smittar, är ärftligt eller farligt för barn på något sätt eller som kan överföras.
(utom att de kanske kan bli glutenintoleranta för det kan vara ärftligt men det är inte farligt, de flesta skulle må bra av att äta glutenfritt). Mediciner som jag tar är något som inte påverkar förrän i slutfasen av en graviditet och jag tänker sluta ta dom direkt när/om jag blir gravid.
Men det gör ju ändå att jag tvivlar på min egen kropp och på om jag ska klara det.
Hur fungerar det med heminsemination? Hur görs det?
(Du behöver inte svara om du inte vill)
Det finns flera olika typer av appar om du vill få hjälp med att räkna ut när du har ÄL också :)
Ett relativt vanligt sätt att försöka bli gravid på både av homosexuella och andra par som både av vilja och ovilja inte kan/vill ha penetrerande sex. Killen får utlösning i en burk och men drar sedan upp sädesvätskan i en spruta och sprutar in i slidan. För att sedan hoppas på att det blir något! Om processen sker fort, vill säga att man får in sädesvätskan i tjejen inom 30 min så är det minimal påverkan på spermierna så rent pappersmässigt inte speciellt större svårighet att bli gravid på detta sätt än genom sex.
Hej!
Får man vara med här? Jag och min sambo är 29 år och har nyligen slutat att skydda oss. Juli får nog räknas som vårt första försök, även om vi hade oskyddat någon gång innan dess. Blev, till min stora förvåning, väldigt besviken igår då jag fick min mens. Det låter kanske konstigt, men jag har aldrig haft någon särskilt stor längtan efter barn. Inte så att jag känt att jag aldrig vill ha barn, men jag har inte direkt gått runt och längtat. Inte förrän nu, bör kanske tilläggas!
Har under de senaste veckorna gått runt och varit skengravid som en gammal märr: kissnödig, stick i livmodern, ömma bröst, illamående, spottings ett par dagar innan mens, m.m., m.m. Varje liten signal i min kropp har uppmärksammats, googlats och analyserats. Förhoppningar blandades med skräck över att kanske vara gravid. Ju mer jag tänkte och kände, desto mer säker blev jag på att jag faktiskt var gravid och desto mer växte paniken. Lagom till att jag vant mig vid tanken på, och faktiskt börjat längta till, att vara betydligt större till våren, kom mensen som ett brev på posten. Jag hade väl aldrig någonsin kunnat tro att det skulle vara så tungt! Och vi är på första försöket!!! Jag undrar var det här kommer att sluta...
Det skulle kännas väldigt bra att få hänga här med er likasinnade, som kanske förstår lite vad man går igenom. För tillfället känner jag mig rätt knäpp, och förstår knappt mig själv :) Ska bli roligt att följa er alla!
Grattis förresten till er som redan har plussat!
Det skulle kännas väldigt bra att få hänga här med er likasinnade, som kanske förstår lite vad man går igenom. För tillfället känner jag mig rätt knäpp, och förstår knappt mig själv :) Ska bli roligt att följa er alla!
fattar inte hur mitt psyke ska klara detta, ni verkar ändå rätt starka och på g här i tråden!
Ja, bästa hänget verkligen. Så glad att alla hittat hit. Bim + 2 idag. Ingen mens, och mensvärken jag hade i söndags har försvunnit. Inte känt några symptom innan men inatt vaknade jag av att jag var kissnödig. Kan vara en slump men händer aldrig. Och idag är mina bröst så himla ömma och liksom.. spända. Kan psyket spela såna spratt eller är jag gravid? Tusen tankar just nu.
Hej!
Får man vara med här? Jag och min sambo är 29 år och har nyligen slutat att skydda oss. Juli får nog räknas som vårt första försök, även om vi hade oskyddat någon gång innan dess. Blev, till min stora förvåning, väldigt besviken igår då jag fick min mens. Det låter kanske konstigt, men jag har aldrig haft någon särskilt stor längtan efter barn. Inte så att jag känt att jag aldrig vill ha barn, men jag har inte direkt gått runt och längtat. Inte förrän nu, bör kanske tilläggas!
Har under de senaste veckorna gått runt och varit skengravid som en gammal märr: kissnödig, stick i livmodern, ömma bröst, illamående, spottings ett par dagar innan mens, m.m., m.m. Varje liten signal i min kropp har uppmärksammats, googlats och analyserats. Förhoppningar blandades med skräck över att kanske vara gravid. Ju mer jag tänkte och kände, desto mer säker blev jag på att jag faktiskt var gravid och desto mer växte paniken. Lagom till att jag vant mig vid tanken på, och faktiskt börjat längta till, att vara betydligt större till våren, kom mensen som ett brev på posten. Jag hade väl aldrig någonsin kunnat tro att det skulle vara så tungt! Och vi är på första försöket!!! Jag undrar var det här kommer att sluta...
Det skulle kännas väldigt bra att få hänga här med er likasinnade, som kanske förstår lite vad man går igenom. För tillfället känner jag mig rätt knäpp, och förstår knappt mig själv :) Ska bli roligt att följa er alla!
Grattis förresten till er som redan har plussat!