Detta inlägg kom upp i en debatt om bostadsbristen och bostadspolitiken på Facebook, jag tycker det är otroligt bra skrivet och formulerat med stor portion humor och fyndiga citat.
Jag har fått tillåtelse att dela det här.
Jojo, så går det som lilla Ida sa i Emil i Lönneberga.
Under rubriken "Systemfel" ska jag be att få anföra att vi har under lång tid slimmat vårt gemensamma samhälle, så till den milda grad, citat Martin Ljung i sketchen Viking, att det inte tål särskilt stora påfrestningar.
Det går igen i bostadspolitiken, vården, utbildningsväsendet etc. etc...
Och det alldeles oavsett partipolitiska kulisser.
Särskilt inom bostadssektorn som det nu gäller. Den allmänna bostadsbristen leder till att den översta klicken i bostadspyramiden, de som har förmåga att skuldsätta sig mest, definierar prisnivån som vi alla har att förhålla oss till, om vi vill ha tak över huvudet vill säga....
Nu är ju detta iofs frivilligt, för som Picassos far sa i filmen Picassos Äventyr: Det är inte jag som sätter priset på konsten, och inte fisken heller.
Nu är det också så att, som så riktigt har påpekats i tråden, kommunen har befolkningsansvaret, dvs den måste se till att dess innevånare har erforderlig tillgång till skola, hälsa, och även tak över huvudet.
I de kommuner där marknadens lag råder, där de tre vise männen, som Claes Eriksson i Galenskaparna så riktigt konkluderar, visar sig komma från Harley Davidson motorcykelklubb, finns en förhärskande ideologi att människor som äger sin bostad skulle på nåt sätt besitta en högre moral när det gäller tillsynen av bostaden, och i konsekvensens namn säljer man då alltså ut allmännyttans bostäder, kanske till de som redan bor där och över tid också har betalat byggnaderna flera gånger om, mot erbjudande att köpa densamma, till marknadspris. (Se ovan ang bostadspyramiden)
När det sedan gäller befolkningsansvaret så gäller det alla som lagligen, och vissa också olagligen alldeles uppenbart, vistas i landet. I Sverige föds mycket grovt räknat ca 100 000 barn. Under de första 18-20 levnadsåren förväntas de allra flesta av dem ha ordnade förhållanden när det gäller mat och husrum. Detta under rubriceringen "Solidaritet" som vanligen tillgodoses inom den närmaste familjen.
Under samma tidsrymd, några år utslaget över tid, anländer, på olika personliga och systemfelaktiga grunder (här avses då i första hand faktorer som krig, Soros arméer, förföljelse, naturkatastrofer med mera...) ungefär samma mängd människor i olika åldrar. Och pga samhällets allmänt bräckliga tillstånd anses de utgöra en samhällelig risk.
Här inträder nu den förträffliga partipolitiken, i detta specifika fall samma förträffliga krafter som, enligt egen utsago, på allmänmoraliska grunder först sålt ut allmännyttans bostäder, och sedan erbjudit återköp enligt marknadsvärde.
Nu är det ju så olyckligt att de nyanlända inte har den medförda förmågan till hög personlig skuldsättning, så då får ju samhället, dvs vi alla, i stället träda in som borgenärer. Man köper helt sonika upp ett antal bostadsrätter, som redan är sålda men som råkar vara lediga för tillfället, till marknadspris (varpå man då i allra högsta grad bidrar till den allmänna prisökningen på bostäder), och upplåter dem tillfälligtvis till de arma satar vars far inte äger nåt varuhus. (citat Karl-Bertil Johnssons jul).
Läsaren kanske nu undrar över de rikliga litterära referenserna. Till mitt försvar ska jag hör be att få anföra att det underlättar högst avsevärt med lite humor i en annars galen värld.
Och avslutningsvis ska jag också be att få påminna om att det är Wallenberg som via kreditgivning, och indragning, efter eget behag, över tid fastställer den tillgängliga penningmängden i Sverige. Och det är detta finansiella system som sätter förutsättningarna för den reala ekonomi som i sin tur utgör förutsättningarna för partipolitiken.
Och över alltihopa lyser just nu, i skrivandets stund, riksdagens allmänna pajkastningsövning under rubriken "Budgetdebatt"
Go midda...
