Anonyma viktklubben

Mammakropp; Vad synd! Det är bra att ha och jämföra med. Men visst är det så att alla runt omkring ser det mer än vad man själv gör. Och känner det på kläder:)

Elin; Grymt jobbat!! Verkligen skillnad! Hur mycket har du gått ner?

Känns skönt att vi började i tid så att säga så att vi inte började en månad innan sommaren som flesta andra;)

Äntligen kan jag vara med o skri va här igen.
Vart av med anonym en månad. *fy skäms på mig*.

Jag gick ner 28 kg fram till för 3 veckor sen, var nere på 172 kg, men nu därefter började jag stressäta, kallar jag det för.
Jag sa i höstas att jag skulle gå på mitt barns skolavslutning o ju närmare det nu kommer desto jobbigare o mer stressande blir allt.
Jag har varit ute nu några gånger...första gången på 3.5 år....o jag flippade ut totalt. 
Började äta allt...till o med sånt som jag i vanliga fall avskyr....så nu har jag gått upp över 8 kg o har panik.
Jag vet inte hur eller om jag kommer att kunna gå på avslutningen.
Hur ska jag klara av att möta o vara bland så mycket folk?
Jag har fått lugnande utskrivet men jag har blivit medicinkänslig......visste inte ens om att man kunde bli det....så jag får feber o mår illa om jag tar dem.

Sitter här o försöker övertala mig att ställa mig på ctn.....än så länge har jag inte lyckats. Det är 3 v sen jag tränade. Fattar inte hur jag kunde välja den vägen igen.......

Det första jag tänker är, var får du något stöd ifrån? Har du någon där som hjälper dig? För det känns verkligen som att du borde ha och behöver en person som är på plats. Antingen om det är en coach, pt, bra vän som kan vara professionell på det pedagogiska planet, vad som! En kontaktperson helt enkelt. Be om hjälp! Det är inte farligt att få hjälp, det är det bästa man kan göra för sig själv. 

ALLA gör snedsteg förr eller senare, det är faktiskt en del i det hela med att ändra gamla vanor. Om det inte hade varit så, så hade ju ingen haft problem, eller hur? Det är det här med att välja om man ska låta det slå ner en totalt och göra saken värre, eller ta det som en naturlig del av processen, för att sedan ta sig tillbaka upp och fortsätta kämpa. Låt det inte slå ner dig! Du har gjort så himla bra ifrån dig! Ändå 20kg är ENORMT bra jobbat! Det är många som inte ens kommer så långt. Vilken jäkla vilja och jävlar anamma du har! Ta fram den igen, för du har ju uppenbarligen det i dig! :) 

Du behöver inte köra enormt stenhårda pass om du inte orkar, men ta en promenad? Ta de små stegen igen, gör något som inte ger dig ångest utan som får tillbaka den roliga delen av träningen, så kommer det nog tillbaka ska du se.

Och som sagt, bra att du skriver här, det är det vi är till för, att stötta varandra. :)

Tack för ditt underbara inlägg. Om du visste vad det tog på rätta stället. 

Jag har kontakt med mellanvården, psyk, som kommit hem till mig nu i snart ett år.
Nu den sista månaden har hon varit här varje vecka, just för att träna på att gå ut. 
Jag har stått o panikgråtit i dörrhålet men efter väldigt lång tid klarat av att gå ut.
Jag har gått från att inte kunnat gå ut pga vikt o psyket, till att förra veckan ta en kort bilfärd till kyrkan där avslutningen ska vara på fredag.
O så fort hon åkt har jag flyttat in i köket o kylen.

Förutom henne så har jag ett ex som har as som jag blir otroligt trött av, bara jag tänker på honom. 
Likaså mitt barn har as.
Förutom dem så har jag inte någon. Inga vänner o min familj har mobbat ut mig o vänt mig ryggen sen många år. Så fort jag försöker ta kontakt med dem, så får jag bara en massa ovett. 

Jag har lyckats stå på ctn 20 min nu o ska försöka stå 20 till innan 12.

Ingen fara, jag kände ditt behov om man säger så 

Bra, du kanske ska be henne stanna någon extra stund nästa gång, just bara för att prata om behovet av att dyka in i kylen, prata dig igenom det och kanske lätta lite på trycket innan hon lämnar? Kan vara en tanke :) 

Förstår att det är tufft, med allt! Så ta till vara på det du har :) 

Och du är GRYM som fått till en omgång på CTN nu! Ge dig själv en enorm klapp på axeln! 
Massa styrkekramar!

I morgon är det dags...skolavslutningen.
Jag väger inte som jag hade hoppats o jag har gått upp 5 kg, men jag ska ta mig till kyrkan.
Jag har lyckats hitta kläder som jag kan ha o idag klarade jag av att ta mig till frissan som jag gick till i många år innan jag isolerade mig o gick upp de enorma kilona.
Så nu är jag nästan snaggad i stället för att ha slitet hår nästan ner till midjan.
Första klippningen på nästan 4 år.

Sonen bad mig i morse att verkligen försöka följa med till skolan också, men det går inte.
Har så många undanflykter men egentligen handlar det om att jag inte vill visa mig.
Försöker verkligen att vara glad över mina kilon o se framåt mot nästa mål....att kunna ta mig till tandläkaren om 3 v, också första gången på nästan 4 år.Så välbehövligt.

Ska verkligen försöka klara av morgondagen o infria mitt löfte till sonen...att kunna gå på hans avslutning.

Läste nu mitt första inlägg om hur mycket jag skulle väga i juni månad....jag skrev 170 kg som max....jag väger idag 175.3 kg.....jag lyckades nästan.

Jag klarade o gjorde det!
Jag höll mitt löfte o gick på skolavslutningen.
Men det var kämpigt o paniken låg hela tiden på lur. Likaså tårarna.
Jag fick hålla in magen för att kunna komma in i kyrkbänkarna o vad folk glodde.
Men jag gjorde det o mitt barns leende......*kärlek*.....
Är just nu sjukt trött o illamående, så lite vila nu o sen planering för nästa mål.......tandläkaren om 3 v.