• Anonym (Hetsätare)

    Jag har Binge eating disorder (hetsäter - fråga vad du vill och allt det där)

    Hej!

    Jag har ingen officiell diagnos men det är ingen tvekan om saken. Jag har det som på engelska kallas Binge eating disorder. Jag kan äta väldigt stora mängder mat på väldigt kort tid utan att kunna kontrollera mig. Jag förstår till hundra procent att detta måste låta helt galet och osannolikt för folk som inte har denna ätstörning. Jag startar denna tråd lite i terapisyfte för mig själv. Detta är som jag känner nu inget jag kan berätta om för någon i min närhet. Har ni några metoder som ni tror kan hjälpa mig är jag öppen som försökskanin. Fråga på!

    P.s Jag antar att det är omöjligt att inte få några påhopp om det ena och det andra i ett sånt här forum men jag hoppas ändå att vi kan hålla det på en någorlunda trevlig nivå.  

  • Svar på tråden Jag har Binge eating disorder (hetsäter - fråga vad du vill och allt det där)
  • Anonym (Beenthere)

    Gör man lchf rätt så är det väldigt hälsosamt.

  • Anonym (ex)

    Usch, sådär höll jag på i över femton år. Det gick över med KBT - jag fick fast jobb och råd med en riktigt bra terapeut, som framför allt fokuserade på saker utanför själva ätstörningen. En del av oss behöver ju hjälp för att kunna tänka konstruktiva och realistiska tankar och att förebygga tvångstankar, innan de uppkommer. Sen måste man kanske helt enkelt bli bättre på att läsa av vad man behöver (det är ju förvisso mat man behöver, men i lagom mängd, jämnt fördelad över dygnet). Ja, sådant som liksom går av sig självt för vissa mer lyckligt lottade. Andra av oss behöver som sagt hjälp. 

    Lycka till!

  • Anonym (undrar)

    Är det ok att ställa frågor? Jag hoppas det. Jag tror inte jag har en ätstörning direkt men ibland kan jag ha väldigt svårt att sluta äta trots att magen är sprängfull. Och om det pågår ett längre tag, så får jag svåra kramper i mag-tarm kanalerna. Det är som att signalen till hjärnan om att jag ska bli mätt inte funkar vid dessa tillfällen och jag vill vräka i mig maten. Jag kan också få lyckorus av mat och vill då vräka i mig den. Jag mår aldrig illa, får bara ont av att magen spänner. Lyckligtvis kan detta variera, så att jag ibland har väldigt liten aptit. Eftersom jag är rätt smal (men med en uppblåst mage av all mat som ska processas) så tar inga läkare mig på allvar. När jag har bestämt mig för att äta mindre portioner blir det som en omvänd effekt att jag blir ännu mer hungrig. Har ofta undrat över hur det kan komma sig att jag inte känner mig mätt trots att magen är proppfull. Antar att det kan vara en glidande skala på detta och att det inte har gått över till ett riktigt missbruk för mig. Men är orsakerna desamma? Har dock alltid tänkt att det är fysiska faktorer bakom min extrema hunger, snarare än psykologiska.

  • Anonym (ex)

    Anonym (Undrar): Exakt sådär började det för mig också. Jag vet inte om det är fysiskt eller psykiskt men det känns inte så viktigt, huvudsaken är att bryta det – för självklart går det. 

  • Anonym (21)

    Hur slutAr man upp med detta? Även jag lider av detta och har gått upp 15-20 kg på mindre än ett år, nu har jag stått stabilt i 2 år.....lider även utav dermatillomani....finns det någon tablett eller läkemedel som tar bort matlust och ångest?

  • Tess1990
    Anonym (undrar) skrev 2013-12-03 00:00:37 följande:
    Är det ok att ställa frågor? Jag hoppas det. Jag tror inte jag har en ätstörning direkt men ibland kan jag ha väldigt svårt att sluta äta trots att magen är sprängfull. Och om det pågår ett längre tag, så får jag svåra kramper i mag-tarm kanalerna. Det är som att signalen till hjärnan om att jag ska bli mätt inte funkar vid dessa tillfällen och jag vill vräka i mig maten. Jag kan också få lyckorus av mat och vill då vräka i mig den. Jag mår aldrig illa, får bara ont av att magen spänner. Lyckligtvis kan detta variera, så att jag ibland har väldigt liten aptit. Eftersom jag är rätt smal (men med en uppblåst mage av all mat som ska processas) så tar inga läkare mig på allvar. När jag har bestämt mig för att äta mindre portioner blir det som en omvänd effekt att jag blir ännu mer hungrig. Har ofta undrat över hur det kan komma sig att jag inte känner mig mätt trots att magen är proppfull. Antar att det kan vara en glidande skala på detta och att det inte har gått över till ett riktigt missbruk för mig. Men är orsakerna desamma? Har dock alltid tänkt att det är fysiska faktorer bakom min extrema hunger, snarare än psykologiska.
    f*ckar man till mättnadssignalerna/hungerkänslorna ett tag så kan det ställa till med alla möjliga problem
    signalerna kan sluta sändas, dom kan bli försenade eller bli överdrivna åt det ena eller det andra hållet
    dessutom så ställer huvudet till det, signalerna kanske skickas rätt, men hjärnan vill/kan inte processa dom och ögonen hjälper ju knappast då ("ögonen är hungrigare än magen") och inte heller smaklökarna
    sen kan man få "psykosomatiska" besvär, dvs. att det är huvudet som "inbillar" eller framkallar saker utan någon direkt fysisk orsak

    psyket är väldigt, väldigt kraftfullt, särskilt när det gäller hets/tröst/överätning
    sen är kan ju själva överätningen orsaka problem i själva magsäcken och tarmarna, att dom blir sträckta, inflammerade och sånt

    just det där att man äter för att få en känsla (lycka, skam, "fylla ett tomrum" m.m) är något som hör väldigt mycket ihop med BED, mer än själva ätandet för ätandets skull
  • Anonym (Hjälp finns)
    Anonym (21) skrev 2013-12-03 00:05:15 följande:

    Hur slutAr man upp med detta? Även jag lider av detta och har gått upp 15-20 kg på mindre än ett år, nu har jag stått stabilt i 2 år.....lider även utav dermatillomani....finns det någon tablett eller läkemedel som tar bort matlust och ångest?


    Jag blev väldigt hjälpt av Fluoxetin. Jag har tyvärr förstått att den inte funkar för alla men jag har bara sett positiva effekter. Dels hela min ätstörningsgrupp i terapin men också hos andra människor med andra problem. Man behöver dock komma upp i bulimidosen som jag tror är 60 mg/dag.

    Det går att bryta mönstret! Det tar tid men det går. Ju längre tid du haft regelbundenhet i ätandet ju lättare är det att hoppa på tåget igen när du "tagit återfall" och hetsätit.

    Läs bakåt i tråden för mer råd. Ge inte upp! Kramar!
  • Anonym (undrar)
    Anonym (ex) skrev 2013-12-03 00:05:12 följande:
    Anonym (Undrar): Exakt sådär började det för mig också. Jag vet inte om det är fysiskt eller psykiskt men det känns inte så viktigt, huvudsaken är att bryta det – för självklart går det. 
    Kanske jag aldrig har tänkt att det är psykologiska faktorer bakom eftersom jag inte känner någon skam i samband med mat, vilket många gör. Däremot skadar jag ju min kropp genom att fortsätta äta när magen är full, trots att jag vet att jag kommer få kramper och ibland svåra smärtor senare. Och om jag tänker efter, så kommer det ofta när jag har mycket tid för mig själv och känner oro och grubblar. Då ger maten en sorts trygghetskännsla, om än för en kort stund. Regelbundna måltider, åta innan jag blir för hungrig och lchf funkar ändå lite bättre, men du måste jag ha kvar pastan för att inte hungra ihjäl. Fasta måltider fr.o.m. imorgon!
  • Anonym (rädd)

    Jag har haft ätstörningar i mer eller mindre tio år, började med anorexia när jag var i tonåren och sen övergick det i hetsätningsstörning. Jag var på behandlingshem 2004 för anorexin och sen 2005 för hetsätningsstörningen, jag fick rätt bra hjälp men sen tog det ett tag innan jag började kunna sköta maten själv. Jag vet att det är viktigt för mig att äta regelbundet, inte gå hungrig för ofta och att ha ett fullt schema så jag helt enkelt inte har tid att hetsäta.

    I rätt många år funkade maten i mitt tycke bra även om det kanske ansågs strikt av andra, jag åt nyttigt 6 dar i veckan och hade en dag (lördagar) som jag fick äta vad jag ville i vilken mängd som helst, inte helt friskt beteende kanske men det funkade bra för mig, jag mådde bra.

    Sen gjorde jag misstaget att börja med LCHF hösten 2011, det var startskottet till problem med hetsätning igen, jag var inte överviktig utan hade hört att det var bra om man har PCO. Jag ångrar inte mycket i livet men att jag började med LCHF ångrar jag iaf, det är väl olika för alla men för mig var det inte alls bra att utesluta så mycket som man gör i LCHF. Sen dess har jag pendlat i vikt, är normalviktig nu men har av o till stora problem med hetsätning och mår skitdåligt när det händer.

    Jag vet inte hur man äter normalt längre, hur ska jag äta?? Jag menar jag vet hur man äter nyttigt och jag vet hur man hetsäter men att äta lagom, kunna äta EN bulle på en tisdag och sen är det bra...känns så avlägset att klara av det. Har jag ätit nåt för mycket som jag inte tänkt så är det som en stark kraft som drar tag i mig och jag kan inte tänka på nåt annat än mat...

    Är lite nyfiken på medicinen några pratat om, det verkar ju vara blandat resultat av den så jag vet inte om jag vågar prova..

  • Tess1990
    Anonym (undrar) skrev 2013-12-03 00:21:31 följande:
    Kanske jag aldrig har tänkt att det är psykologiska faktorer bakom eftersom jag inte känner någon skam i samband med mat, vilket många gör. Däremot skadar jag ju min kropp genom att fortsätta äta när magen är full, trots att jag vet att jag kommer få kramper och ibland svåra smärtor senare. Och om jag tänker efter, så kommer det ofta när jag har mycket tid för mig själv och känner oro och grubblar. Då ger maten en sorts trygghetskännsla, om än för en kort stund. Regelbundna måltider, åta innan jag blir för hungrig och lchf funkar ändå lite bättre, men du måste jag ha kvar pastan för att inte hungra ihjäl. Fasta måltider fr.o.m. imorgon!
    Man behöver absolut inte känna skam eller något dåligt i samband med mat
    det kan vara tvärtom också, att man känner lycka, att det är en trevlig belöning, unna sig och njuta

    jag känner på båda sätten, ibland äter jag för att jag mår dåligt, jag känner då skam efter
    men ibland så mår jag bra, lycklig och vill fira med tex. en tårta, och visst det blir "lite" för mycket, men känner bara mig nöjd efter, jag har ju bara njutit och unnat mig en belöning.. 
    inget av det är bra, för båda sätten innebär ju att jag äter för mycket! 

    dessutom verkar det som att du "undermedvetet" vill känna smärtan och vill skada dig själv, i och med att du är medveten om att du kommer få ont i magen när du äter för mycket, trots det så gör du det
    äta när man har mycket att tänka på, är orolig och så är väldigt vanligt, också att man äter och helt "plötsligt" så är allt slut utan att man riktigt fattat att man ätit så mycket.. 

    psyket är weird! 
Svar på tråden Jag har Binge eating disorder (hetsäter - fråga vad du vill och allt det där)