Hur kan en ung mamma vara sämre än en gammal?

Min mamma var 16 när jag föddes och hela min uppväxt tyckte jag att hon gjord allt rätt, och jag skulle minsann också bli en ung mamma. Först när jag själv blev förälder (inte ung sådan) och mina barn kom upp i skolåldern så kunde jag jämföra med min uppväxt och inse vad jag gått miste om. Min mamma var snäll, omtänksam, ansvarstagande och intelligent, så jag kan inte tänka mig att bristerna i min uppväxt berodde på annat än hennes brist på erfarenhet. Ett bra kontaktnät kan göra skillnad, om man inte är fast besluten att visa att man "kan själv". Mamma hade säkerligen varit mottaglig för råd och handledning av sina föräldrar och äldre syskon men de bodde långt bort och var inte involverade i vårt dagliga liv. Förhållanden som inleds i tidig ålder löper större risk, statistiskt sett, att inte hålla, och i mitt fall innebar det att jag tidigt blev skilsmässobarn, med allt vad det innebar både för föräldrar och mig. Alla är naturligtvis olika men jag tror inte min historia är ovanlig. Istället för att säga att unga föräldrar är sämre skulle jag nog vilja påstå att de flesta istället skulle bli ännu bättre föräldrar om de väntade lite : )

Mognad och livserfarenhet har mycket med föräldraskap att göra.

Jag är 19 och mamma till två små knottar.Min äldsta är 3år och min yngsta  blir snart 1år.
Hade jag inte gått igenom vad jag gjort och upplevt och fått ta sånt ansvar som jag fått göra under min uppväxt så hade jag inte varit någon bra mamma som 16 åring.
Jag var 15 när jag blev gravid med min son, Jag åt ppiller så han var inte planerad, men han var lika välkommen för det.
Jag var 18 när dottern kom till världen och hon var planerad.
Jag och barnens pappa har snart 5 år tillsammans och köpte en bostadsrätt för några månader sen.

Jag resonerade likadant som dig när jag fick min son.
Men förstod rätt så snabbt att det inte handlar om att dom "äldre" föräldrarna ser ner på dom yngre. Dom försöker bara få en att förstå att ett barn inte är en dans på rosor. Och ja, det bästa är att ha sin utbildning innan man skaffar ett barn.
Jag ska gå min utbildning på komvux nu när min föräldraledighet är slut och jag räknar inte med att det kommer bli lätt med två barn då det är sjukdomar, mardrömmar, vakna nätter och trots. Men jag har själv valt att ha det på detta viset och det är inget jag ångrar :). inte nog med att jag har två småttingar och snart börjar plugga, Jag börjar kanske snart arbeta på deltid som Personlig assisten.

Och sen, Vad är det här med " ung mamma"?
Jag är också 19 år men jag är ingen ung mamma, jag är en mamma.

 

 

Fast det handlar ju inte bara om att ta hand om en liten bebis. Du undrade om man är sämre mamma för att man är ung. Nej, man behöver inte vara en dålig mamma för att man är ung, men du har sämre förutsättningar att ge ditt barn trygghet. Det är inte så tryggt att inte ens ha en gymnasieutbildning, inte ha ett jobb och vara helt beroende av sin partner. Vad händer om du och barnets pappa går isär? Du kan säkert ta hand om din bebis helt utmärkt och är säkert väldigt kärleksfull, men som sagt det är så mycket mer än det som vägs in i föräldraskapet. 

När man är lite äldre än 19 år så ser man saker annorlunda och kan väga in fler perspektiv i sitt resonemang. Du är 19 år, och du känns som 19 år. Ofta är man inte så väldigt mogen i sitt resonemang då. Men jag känner unga mammor som fått barn när de var 20 år, som är väldigt mogna. Fast de har haft ett stabilt jobb och väldigt bra betyg från gymnasiet och har alla förutsättningar för att t ex börja plugga senare. Jag tänker VÄLDIGT annorlunda nu mot hur jag gjorde när jag var 19 år....Jag tänker annorlunda mot hur jag tänkte när jag var 25 med, och jag kommer förmodligen tänka annorlunda om 10, 20, 30 år med. Det kallas erfarenhet, 

Jag blev gravid med mitt första barn när jag var 17, hann fylla 18 innan han föddes. Pappan var lika gammal och vi gick på gymnasiet (föddes efter första året på gymnasiet). Jag återgick till skolan efter ett år men var tvungen att hoppa av en bit in i vårterminen eftersom sonen blev så infektionskänslig efter en lunginflammation och kunde inte vara kvar på dagis. Blev gravid igen och födde andra barnet några månader innan jag skulle fylla 21. Läste omvårdnad på vuxenutbildningen och blev gravid med tredje barnet lagom till att utbildningen var slut. Hon föddes några dagar innan jag fyllde 24. Efter detta hade jag fortfarande inget slutbetyg så det fick jag plugga mig till på komvux och efter det gjorde jag högskoleprovet och ansökte och kom in på önskat program. Tre terminer in blev jag sjukskriven för depression, och gravid med fjärde barnet som föddes när jag var 29 (alla barnen har samma pappa). Hoppade av utbildningen och bytte inriktning och är nu 31, läser andra terminen för det yrket jag vill ha.

Med andra ord har jag hunnit bli 31 år, är fortfarande inte färdigutbildad och har aldrig haft ett fast jobb pga fyra graviditeter och föräldraledigheter sen jag var 18. Att göra som jag är verkligen att pissa i motvind -.- Jag ångrar absolut inte mina barn, men som de andra säger: jag hade inte konsekvenstänk nog för att förutse var jag skulle hamna när jag väl blev vuxen på riktigt. Jag kommer att ha svårt att ta mig ut i arbetslivet när jag väl är klar eftersom jag hunnit bli så här gammal och saknar arbetslivserfarenhet (nu behöver ju inte alla skaffa fyra barn ). Nu är jag ensamstående med fyra barn, ingen klar utbildning än och jag hankar mig fram på studiemedel, bostadsbidrag och underhåll. Hade jag haft den hjärnan jag har idag då hade jag nog gjort andra val. Inget av detta gör mig till en dålig förälder, tvärtom anser jag mig vara en hyfsat bra sådan, mina barn har alltid haft allt de behövt och jag och deras pappa älskar dem förbehållslöst och högt. Men det hade varit roligt att oftare ha kunnat ge dem det de velat ha också. Så nej, åldern avgör inte hur bra förälder man är/kan bli, men det kan absolut avgöra de förutsättningar man kan ge sina barn.

Nä, jag tror inte att mammor i 30-års åldern behöver vara bättre lämpade föräldrar än någon som är 19.Det är ju inte svårare än att läsa ett par familjelivstrådar för att fatta att puckon finns i alla åldrar.

Är man en efterbliven 19 åring så är man antagligen en efterbliven 30 åring också.Hamnar du i en kris som 19 åring och låter din unge svälta, så skulle du ju antagligen göra detsamma som 30 åring. Jag tror att det i allra högsta grad enbart handlar om hur en person är funtad, oberoende av ålder.

Jag menar, kolla på personens historia som skrev just innan mig, med namnet "kräk"

Om vi kollar på det hon skrev i slutet med att "åldern avgör inte hur bra förälder man är/kan bli, men det kan absolut avgöra de förutsättningar man kan ge sina barn"

Uppenbarligen spelade inte åldern någon skillnad. Personen gjorde val hon själv var missnöjd med när hon var 18, men gör ändå om det när hon är 29....

Jag var och är inte missnöjd med mina val. Men naturligtvis kan jag nu med facit i hand säga att det gjort min akademiska karriär svårare och att mitt värde på arbetsmarknaden inte är särskilt högt. Men det har även sina fördelar att skaffa barn när man är ung, även om de inte är lika många som nackdelarna. Jag betackar mig dina subtila försök till att kalla mig efterbliven!

Jag menade inte att du var efterbliven. Det jag menar är att folk är vad folk är.

Det gäller naturligtvis smarta som dumma. Det jag försöker säga är att en persons intellekt knappast är beroende av ålder sett ur ett värdsligt perspektiv, och bör inte generaliseras in i en mall på grund av sin ålder och bör inte dömmas på grund av sin ålder utan snarare av sina handlingar.

Du var bara ett gott exempel på en person som gjort samma val, när du var 18 och tre gånger till fram till åldern 29. Vilket betyder att du likväl kunde fått ditt första barn och hoppat av skolan och gjort om samma sak tre gånger till även om du väntade med ditt första barn till du var 24.

Det är ju uppenbarligen bara så du har prioriterat, när du varit ungdom och vuxen. Din ålder gjorde ju ingen skillnad på ditt agerande.

Huruvida jag tycker det är smart eller inte är ju irrelevant, dock hävdade du själv att du inte gjort samma val om du "hade hjärna". Men utan den här erfarenheten av just detta så finns det inget som pekar på att du hade "fått hjärna" om du inte valt att gå den väg du gjort idag. Så i längden kan du lika gärna ha vunnit på det, det är inte direkt upp till mig, jag känner inte dig :P

Jag skrev "samma hjärna" dvs om jag vetat då vad jag vet nu. Det är fem år mellan mina sista två barn, jag såg ärligt talat ingen mening med att göra abort sista gången eftersom jag redan hade tre st och jag visste att jag ville ha ett fjärde barn och det hade känts "onödigt" att göra abort när graviditeten var ett faktum.

Ja jag har prioriterat att få barn framför karriär. Men å andra sidan så var jag klar med mitt barnafödande redan vid 29 och har fortfarande många arbetsföra år framför mig så enligt mig går det jämt ut i slutändan. Jag kommer inte sitta på ålderdomshemmet och önska att jag fått mina barn senare i livet. En del lever livet i sina 20- och 30+ och skaffar barn sen och tar hand om dem tills de gott och väl passerat 50, andra gör som jag och skaffar dem i tonåren och 20+ och lever sina liv efter att barnen är utflugna, innan de ens fyllt 50. Inget av det är rätt eller fel, olika som passar olika människor helt enkelt :)

Jag tycker egentligen inte att man ska generalisera kring ålder och föräldraskap. Fråga dig istället om dina personliga förutsättningar. Jag fick barn som ung och argument som "unga är piggare och orkar mer" kan inte appliceras på mig då jag lider av en sjukdom som gör mig väldigt trött. De flesta 40-åringar är troligen piggare än vad jag är. Å andra sidan har vi mer reda i vår ekonomi än många äldre som tjänar tre gånger så mycket.

Och sluta ta allt som "kritik av unga mammor".

Har ett arbete där jag stöter på många tjejer/kvinnor med en eller annan problematik och väldigt många av dem har skaffat barn i unga år.
De saknar utbildning och är arbetslösa. De kan inte ta vanligt vuxenansvar för sina liv utan vi får agera både extramammor och psykologer åt dem. Det är flera som det ändå inte fungerar för..
Man ser strulhistoriken som pågått i många många år. 

Därmed inte sagt att alla som skaffar barn unga har problem, men det är tyvärr alldeles för vanligt. 
Och självklart behöver man inte vara bättre för att man är äldre när man skaffar barn, men man har dock haft ett par år extra på sig att fundera igenom saker och ting och få ordning på sitt liv.

Träffar du bara unga tjejer/kvinnor inom ditt arbete eller även äldre? Träffar du bara folk med problem inom ditt arbete? :)

Snittåldern är max 24 år och 90% är tjejer.

Inte bara de med problem, men av de yngre är det tyvärr oftast pga problem och tonårsgraviditeter som de hamnar hos oss.

De äldre har oftast en helt annan historik som gör att de kommer till min arbetsplats.