Hur kan en ung mamma vara sämre än en gammal?

Men gud vad  folk lägger mycket fokus på jobb!? det var inte de tråden handlade om ens! Det är de ända folk har att komma med när de handlar om en ung förälder jobb jobb utbildning osv.. men nu lägger vi det åt sidan och ställer oss frågan ''är man sämre förälder för man är ung? ger man sitt barn sämre uppväxt?'' 

Åldern påverkar väl främst på det sättet att hjärnan inte är färdig. Din hjärna har inte blivit färdigutvecklad förrän du är ca: 25 år. Innan du är 25 år så fungerar inte konsekvenstänkandet fullt ut, vilket innebär att du har svårt att se konsekvenser av ditt beteende och inte förstår "orsak-verkan" lika bra som du borde.
Därför har många svårt att se vilka konsekvenser ex. avhoppad utbildning och ingen egen försörjning kan ge. Samtidigt så kan många även ha svårt att förstå konsekvenserna av det förhållandet man har osv. Man kanske tror att man klarar sig bra utan utbildning och visst kan få drömjobbet, eller att man visst kan bli lycklig i ett förhållande med en man som ex. festar, röker på eller aldrig vaknar i tid och tar sitt ansvar i hemmet.
 Man kan även ha svårt att förstå att det blir svårt att försörja sitt barn på bidrag om man (som de flesta tonårsmammor) blir lämnad ensam. När man fostrar ett barn så är konsekvensförståelsen otroligt viktig. Därför kan det vara bra att få stöd av en vuxen person som kan kompensera upp denna bristen.

En vuxen kvinna har mycket gratis pga den färdigutvecklade hjärnan. Det hjälper henne att skaffa ett bra förhållande, bra utbildning och jobb och att ta andra goda beslut. Som förälder så är det mycket lättare att fostra ett barn när man förstår konsekvenserna av sitt handlande.

Det är inget som gör dig, mig eller andra mammor oavsett ålder sämre så sluta tro det.  Konstigt nog verkar det mest vara unga mammor själva som tycker att äldre hackar... Eller tolkar det som hackning.

De flesta unga föräldrar växer med uppgiften och är alldeles utmärkta föräldrar. Men när man är nitton har man faktiskt inte varit vuxen särskilt länge, något år bara. De flesta nittonåringar har inte jobbat, inte bott ensamma, inte navigerat sig igenom ett par förhållanden, inte skött sin ekonomi själva. De har inte behövt möta vuxenvärldens krav särskilt länge eller särskilt mycket. De har inte hunnit fundera över sin egen barndom och uppväxt, för den är precis avklarad. 

De har helt enkelt mindre livserfarenhet, mindre kunskaper och mindre mognad. De flesta kompenserar det med ett socialt nätverk som stöttar upp när erfarenheten inte räcker, och en uppfinningsrikedom och flexibilitet som brukar vara större när man är nitton än när man är trettionio. 

Men: du ÄR en riskförälder när du är ung. Acceptera läget - planera för hur du ska hantera problem som kan uppstå istället. Vad ska du tex göra för att se till att du kan försörja dig själv och din dotter om din kille blir överkörd av bussen? 

 

Håller med övriga som skrivit att det inte handlar om åldern i sig utan att man ofta är omogen och utan de bästa förutsättningarna vid ung ålder. Om man med "bra förälder" bara menar att man är snäll mot sitt barn, håller det helt och rent och med mat i magen så är det nog ingen skillnad, men det kommer ju en annan trygghet med att föräldrarna har utbildning och jobb (och är med i a-kassan) så att de alltid kan tillhandahålla det nödvändigaste för barnet men även kan stötta barnet med läxor, ge råd i olika frågor, kommunicera väl med skola och andra föräldrar, låta barnet ha fler val angående fritidssysselsättningar etc utan att ekonomin sätter stopp. Man kan tycka vad man vill om hur samhället ser ut men att ha en grundläggande utbildning innan man får barn brukar nog underlätta för att gå jobb. Om du inte förstår varför det är viktigt som förälder att ha jobb så svarar du nog själv på din fråga...

Är mamma till 2 barn. Fick mitt första barn då jag va 17 år (han är snart 11år). Självklart gjorde vi vårt bästa på alla sätt o vis. Hade tur som fick jobb direkt efter mammaledigheten o pappan till barnet hade jobb. Men som jag fick kämpa med allt! Även om man kan vara fantastiska unga föräldrar så är det enklare att skaffa barn när man är lite äldre o mer mogen. Man förstår o kan "världen" lite bättre.

Som nämns i inlägg ovan så har man ofta allt fixat när man är lite äldre. Så då har man all tid att lägga på barnet ist för att oroa sig för framtiden.

Men varför ska ni dra till med de allra värsta? Om vi säger att allt är bra med ekonomi, utbildning, jobb, relation osv... vad är de då som gör en ung förälder till en sämre förälder? Någon skrev att man inte var färdigutvecklad men blir man sämre mamma för de då? sviker man sitt barn för de? är man elak mot sitt barn för de? 
Behandlar man sitt barn sämre för man är ung? har man inga moderskänslor för att man är ung? Det är de jag undrar! Jag vet allt de där med utbildning och risker med att få barn som ung!  Men vi bortser från de nu!