Hur kan en ung mamma vara sämre än en gammal?

Jag blev gravid med mitt första barn när jag var 17, hann fylla 18 innan han föddes. Pappan var lika gammal och vi gick på gymnasiet (föddes efter första året på gymnasiet). Jag återgick till skolan efter ett år men var tvungen att hoppa av en bit in i vårterminen eftersom sonen blev så infektionskänslig efter en lunginflammation och kunde inte vara kvar på dagis. Blev gravid igen och födde andra barnet några månader innan jag skulle fylla 21. Läste omvårdnad på vuxenutbildningen och blev gravid med tredje barnet lagom till att utbildningen var slut. Hon föddes några dagar innan jag fyllde 24. Efter detta hade jag fortfarande inget slutbetyg så det fick jag plugga mig till på komvux och efter det gjorde jag högskoleprovet och ansökte och kom in på önskat program. Tre terminer in blev jag sjukskriven för depression, och gravid med fjärde barnet som föddes när jag var 29 (alla barnen har samma pappa). Hoppade av utbildningen och bytte inriktning och är nu 31, läser andra terminen för det yrket jag vill ha.

Med andra ord har jag hunnit bli 31 år, är fortfarande inte färdigutbildad och har aldrig haft ett fast jobb pga fyra graviditeter och föräldraledigheter sen jag var 18. Att göra som jag är verkligen att pissa i motvind -.- Jag ångrar absolut inte mina barn, men som de andra säger: jag hade inte konsekvenstänk nog för att förutse var jag skulle hamna när jag väl blev vuxen på riktigt. Jag kommer att ha svårt att ta mig ut i arbetslivet när jag väl är klar eftersom jag hunnit bli så här gammal och saknar arbetslivserfarenhet (nu behöver ju inte alla skaffa fyra barn ). Nu är jag ensamstående med fyra barn, ingen klar utbildning än och jag hankar mig fram på studiemedel, bostadsbidrag och underhåll. Hade jag haft den hjärnan jag har idag då hade jag nog gjort andra val. Inget av detta gör mig till en dålig förälder, tvärtom anser jag mig vara en hyfsat bra sådan, mina barn har alltid haft allt de behövt och jag och deras pappa älskar dem förbehållslöst och högt. Men det hade varit roligt att oftare ha kunnat ge dem det de velat ha också. Så nej, åldern avgör inte hur bra förälder man är/kan bli, men det kan absolut avgöra de förutsättningar man kan ge sina barn.

Jag var och är inte missnöjd med mina val. Men naturligtvis kan jag nu med facit i hand säga att det gjort min akademiska karriär svårare och att mitt värde på arbetsmarknaden inte är särskilt högt. Men det har även sina fördelar att skaffa barn när man är ung, även om de inte är lika många som nackdelarna. Jag betackar mig dina subtila försök till att kalla mig efterbliven!

Jag skrev "samma hjärna" dvs om jag vetat då vad jag vet nu. Det är fem år mellan mina sista två barn, jag såg ärligt talat ingen mening med att göra abort sista gången eftersom jag redan hade tre st och jag visste att jag ville ha ett fjärde barn och det hade känts "onödigt" att göra abort när graviditeten var ett faktum.

Ja jag har prioriterat att få barn framför karriär. Men å andra sidan så var jag klar med mitt barnafödande redan vid 29 och har fortfarande många arbetsföra år framför mig så enligt mig går det jämt ut i slutändan. Jag kommer inte sitta på ålderdomshemmet och önska att jag fått mina barn senare i livet. En del lever livet i sina 20- och 30+ och skaffar barn sen och tar hand om dem tills de gott och väl passerat 50, andra gör som jag och skaffar dem i tonåren och 20+ och lever sina liv efter att barnen är utflugna, innan de ens fyllt 50. Inget av det är rätt eller fel, olika som passar olika människor helt enkelt :)