Psykolog - hot or not?

Typ typ... Jag känner två stycken. De är nära vänner. Bägge har haft trassliga barndomar och stökig tonåstid/ung vuxen-tid. Nu vet jag inte säkert hur man är när man är "koko" men jag gissar att en del har tänkt det om dem. Dock så gillar jag halvtrasiga människor, så länge de kan föra sig någorlunda bland folk. Jag har liiite svårt att se dem i sin yrkesroll däremot eftersom jag känt dem länge och vet deras brister, samt hur de tänker ;)

Jo men bara för att man har haft en trasslig barndom och en stökig tonårstid ( vilket nästan är mer normalt under den perioden i livet ) så betyder det ju inte att man är koko eller måste ha psykiska besvär.
Har dock ff svårt att tänka mig att en trasig människa eller om man har psykiska besvär av tyngre sorten, att man då kan bedriva behandling på patienter.

Dessutom är det inte helt ovanligt att såna personer som det ser ut på ytan att ha haft en "fläckfri barndom" - att det kanske just är dom personerna som mår som sämst o haft en mest trasslig barndom.
Det är oxå rätt vanligt att folk som lider av psykisk ohälsa inte alls kan se att dom haft en trasslig och svår och traumatisk uppväxt eftersom deras försvarsmekanismer är så starka.

Du är alltså man, TS? Jag tror att de tjejer som "gillar" ditt yrke är sådana med problem. Tyvärr. 

I uppsala är vi rätt många - i alla fall studenter ;)

Jag kan säga av egen erfarenhet (som blivande psykolog och polare till väldigt många psykoger/psykologstudenter) att de flesta är helt "normala" människor men med en extra dos eftertänksamhet och iaktagelseförmåga, både gentemot sina egna och andras beteende och tankar/känslor. Lyhörda, kanske mer känsliga än andra.

Den röda tråden jag funnit är att de som väljer psykologyrket är självreflekterande och har behov av att hjälpa andra. Att jobba med något där man faktiskt kan göra en skillnad. Jag sadlade om till psykolog för att jag ville jobba med något där man faktiskt kunde göra en skillnad för någon plus att jag är väldigt fascinerad av människors relationer, tankar, känslor etc. Jobbade tidigare som kemist - insåg efter ett tag att det jag jobbade med egentligen inte bidrog till speciellt mycket i denna värld. 

Det finns säkert en och annan som väljer psykologyrket för att man själv har problem men jag tror det är få. Jag tror dock att denna fördom är väldigt enkel att anamma, kanske på samma sätt som man tror att de som väljer att bli läkare gör det för att det är bra betalt, att den som väljer att bli sjuksyster har ett extremt stort behov att vara till hjälp.

Sen om detta är sexigt - det som denna tråd egentligen handlar om -  det är kanske en annan sak :)

 

Fast i princip halva utbildningen går ut på att komma till rätta med sådant (egenterapi,  patientarbete under handledning). Jag tänkte också som du innan jag började på programmet . Det är nog som kommer  igenom programmet utan insikt om ett problem som du beskriver. Lärarna är väl medvetna om att de finns en och annan som den du beskriver,

som jag skrev ovan - en stor del av utbildningen går ut på att "komma till rätta" med denna eventualitet :) Tror risken är liten. En "klassisk" fördom för de som inte vet vad psykologprogrammet går ut på eller ens har träffat en psykolog (utanför sessionsrummet). Lite som att säga att alla politiker är egoistiska svin som myglar. Det är nästan lite norm att säga detta om dessa två yrkesgrupperna

Är man. Mina tjejer har inte haft mer problem än någon annan. :) Denna tråd blev kul - förmodar är intressanta grejer. Vi ska läsa en kurs om detta i höst. Ska faktiskt bidra till diskussionerna i denna tråd!

Ok.. det är alltså där man ska bo