Min man tappar tålamodet och slår våran tös :(

Hej ts
Det är lite svårt utifrån din trådstart att veta hur det är.

1. Är det så att han bara är en gris som slår barn, kanske dig också? Säger nedsättande saker? Brusar upp för småsaker? Då är nog det bästa att lämna.  Men som många andra påpekat så är det svårt att förhindra att han ändå får umgänge med barnet och då kommer du inte kunna vara närvarande. (å andra sidan verkar du inte kunna stoppa honom nu heller). Som några andra påpekat så är det nog så att om du vill lämna så bör du samla på dig lite "bevis" så att du kan anmäla våldet mot barnet. Fota skadorna. Hur verbal är din dotter? Är hon tillräckligt duktig på att prata kan hon ju själv berätta för polis/socialtjänst, berätta för dem att du vill att de försöker prata med henne. Annars kanske hon berättat för nån annan utomstående om det hela? Fråga dagispersonalen om hon sagt nåt där?

2. Är det så att du tror på honom när han säger att han egentligen inte vill vara såhär? Om han vet att han gör fel, om han inte vill slåss, då borde han ta emot hjälp. Det finns olika behandlingar att gå igenom där man kan få hjälp med aggression och hur man ska hantera sin ilska så att det inte går ut över andra. Vänd er då tillsammans till socialtjänsten, förklara för dem att det blir fel ibland och att han vill ha hjälp så att det blir rätt istället. Men då måste du också stötta honom så att han fixar detta.

Bara du vet ju hur han "är" egentligen, om det finns någon chans att han är villig att ändra sig. Är han det, då tycker jag du ska ge honom den chansen. Ibland gör man dåliga val som förälder, det gör alla även om inte så många går så långt som att slåss. Men kanske kan han lära sig att hantera sin ilska, förmodligen är det ju nåt helt annat som gör att han känner sig så lättretlig. Hoppas för din skull att han är beredd att ta emot hjälp utifrån!

Det går att distansiera sig. Det är fullt möjligt. Hela baletten med moment 22:or är bara rent och skärt skitsnack. Vad som dock krävs är att man är vass som fan rent retoriskt och ser till så att ärendet bevakas. Exempelvis av hängiven advokat eller media. 

Jag tror på att man gör allt för sina barn. Skulle jag se en hand läggas på min son, hade jag förbannat mig så mycket över situationen att det inte finns.

Detta är en liknelse jag faktiskt har gett vid en sådan situation;
- Vi säger att du råkar ut för Våld i hemmet som vuxen, antingen av din sambo, din far, din brorsa/syster eller vem som helst. Att denne personen inte bara skadar dig, men får dig att sova svårt, sänker din självkänsla och får dig att krypa ihop i gråt nästan varje kväll.

Tänk om rättssystemet sa till dig att; Nej, du får inte flytta från honom/henne, du ska fortsätta bo hos honom hela tiden/ delvis/ ibland. Hur i helvete skulle det se ut? Du har trotsallt nävarna att slå med, vapen att ta till, munnen att öppna. Men ett barn som inte har NÅGOT annat skydd än lagen och familjen, vilka vapen ska den ta till? Vilka nävar ska denne slå med? Vilka ord, när ni ändå inte tänker lyssna?

Det finns alltid någon, svag nog att lyssna och mäktig nog att förändra. Det är ALDRIG omöjligt. 
- Förövrigt fick tjejen jag slogs tillsammans med ensamvårdnad, och detta handlade om enstaka händelser med "lättare misshandel" mot barn. 

Du ska lämna honom. Blev själv slagen som liten av min pappa och jag kan lova att detta bara slår mot dej när barnen blir äldre. Det är tyvärr bara ditt ansvar att lämna.

Vad du ska göra TS är att stå upp för ditt barn och skydda det. Du kan välja att en gång för alla säga till din man "slår du henne en gång till så lämnar jag dig och polisanmäler jag dig!". Du kan välja att ta med barnet och lämna nu.

Men om du lämnar honom nu utan att anmäla så finns det ingen anmälan mot honom = han kommer få ha barnen själv varannan vecka (eller något annat) och du har ingen möjlighet att skydda henne.  

Var rädd om dina barn och stå på deras sida!

Våran dotter är oxå snart runt 3 och jag har haft samma problem här hemma. Blev jättearg och sa åt han att hålla sig borta från henne förhan förstör ju hennes liv. Visst gör det ont i hjärtat att se sånt och jag hatar han när han gör det, hotade med att lämna honom och förklarade att han inte kommer få träffa dom ofta då. Men det som fick upp hans ögon va det att hon tog avstånd från han, vägrade gå till han visade ingen kärlek, bara till mig och han blev ledsen och jag förklarade att det va hans eget fel. Att han måste ändra sitt beteende annars kommer han förlora sin dotter...och att man måste kunna hantera sin ilska och ha tålamod med barn. Efter det har han lugnat sig betydligt och verkar ha fattat allvaret med hur han betedde sig. Det är ju inte acceptabelt att göra något sådant i mina ögon mot någon så liten och som inte kan försvara sig själv. Tror detta och hans beteende har nåt att göra med hans barndom, han blev slagen av sin pappa men vet inte hur liten han va då. Har även själv varit med om detta som liten och sett det, men dock inte så brutalt som du beskriver TS, men jag är helt emot våld men det kanske är så att olika människor blir olika av att se och vara med om våld. Vissa kanske tar avstånd från det medan vissa använder det pågrund av att dom sett eller varit med om det och tror det är nåt normalt, blir liksom som en bubbla och svårt att se utanför den och att se sig själv. Och sanningen. Men du måste få ett slut på detta TS innan ditt barn får men av det... Hoppas verkligen det löser sig och att han fattar vad han gör och gjort och att han inser att det inte är normalt eller acceptabelt! Funkar det inte att prata med han själv får du blanda in någon annan så han får höra det av fler...

Lämna den mannen! Våld mot barn är INTE ok!!