Min man tappar tålamodet och slår våran tös :(

Många som skrivit. Har inte kunnat komma online förens nu. Jag vet att det är hemskt/ låter väldigt konstigt. Detta har inte hänt över en natt eller började så fort dottern föddes, det har trappats upp suksesivt. Från att bara ha blivit irriterad/ små arg ( som vi alla föräldrar blir) till att han små puttit henne. Från nu när han började jobba heltid samtidigt som han studerar, han är aldrig ledig en dag eller helg i veckan. Han sa idag att han gråter när han tänker på det han gör, att han inte vill men bara tappar kontrollen och blir arg. Han vet att det är fel och ska sluta sa han. Jag varnade honom och sa att jag går härifrån med dottern om han försöker igen. Jag tänker inte tolerera det han gör, jag är emot sånt och vill att min dotter ska må bra. Jag vet att det låter väldigt hemskt det jag skrev. Men i verkligheten är det inte så illa som det låter, han står inte och smäller till henne flera gånger eller slår hårt som ni kanske tror. Men det spelar ingen roll ändå, det är fel. I hand kultur anses det att uppfostra barnen till bra människor. Så som det var i Sverige förr. Han har det inptänat i hjärnan och han har själv blivit"uppfostrad" så, och dem ser det inte som något hemskt. Men han gör det nu då jag har förklarat vad som kan hända och hur en människa kan må efter något sådant.

Ska kg behöva skydda mina barn mot deras egen far!!? Jag vägrar stå bredvid detta. Han har sagt flertal gånger att han ska sluta. Men nu har set blivit värre. Vad ska jag göra? :(

Det här med misshandel sker just så att det trappas upp, så är det alltid. De här männen som slår är ju inga monster ifrån början, då skulle ingen bli kär i dem, utan de är trevliga och kärleksfulla och misshandeln börjar succesivt. De skyller ifrån sig, de skyller på andra och på sin situation och på att de inte slår så hårt (vilket delvis handlar om att de vill undvika att lämna märken på fru och/eller barn, så dessa märken inte avslöjar dem).

Vad som är oroväckande är att du "förstår honom", du är vad jag vill kalla för "medberoende". Du tycker också att studierna och jobbet gjort allt värre, men tillägger att "han slår inte så hårt". Men jag ska berätta att vi är många som jobbat och studerat utan att bli monster mot våra barn! Det är ingen ursäkt! Och när man blir slagen är det inte slagen som är värst. Din man har glömt det, men det har inte jag. Det som är värst är inte den fysiska smärtan, utan det fullständigt vidriga faktumet att ens egen förälder vill göra en illa, det är det som gör ont! Som barn kan man inte förstå hur en förälder t ex kan slå till en om man tappar mjölkglaset- det var ju en olycka! Men det som gör ondast är att ens egen förälder då inte hjälper en med glaset eller inte snällt ber en borsta tänderna eller gör en rolig lek av situationen, utan istället vill skada en. I det ögonblicket är ens egen förärälder en fiende. Man känner sig totalt förvirrad och värdelös och hjälplös. Man kan både hata och bli rädd för sin egen förälder. Men framför allt lär man sig att man aldrig kan lita på sin förälder. Man lär sig att ljuga, att gömma och att hålla sig undan. Ärd et ett sådant barn du vill ha TS?

Jag blev inte heller slagen hårt. Jag blev inte heller slagen särskilt "ofta" och mestadels var det nyp, knuffar och daskar, men jag minns vissa tillfällen mycket väl och de gjorde mig absolut till en "mental krympling", dvs rädd, vaksam, misstrogen: mot min egen förälder och idag mot många andra människor ofta. Vem kan man lita på liksom, när man inte ens kan lita på att ens egen förälder inte ska slå, putta och knuffa en?

Jag kan själv bli så jävla arg idag på mina barn. Och eftersom jag själv blivit slagen har jag alltid vetat att jag ligger i riskzonen att själv slå och det får inte hända. Det jag gjort är att utarbeta strategier. När mina barn varit överjävliga och jag ibland fått sådan lust att bara ta tag i dem och skaka "vett i dem " (vilket jag i mitt sunda förnuft vet inte går) har jag t ex bara lämnat rummet och gått och slagit hårt i t ex en kudde eller bara vrålat rakt ut i ett annat rum och sparkat i väggen, så har faktiskt den monstruösa känslan försvunnit ganska fort...

Jag lärde mina strategier genom att läsa på nätet, men man kan säkert också få vettiga tips av t ex en BVC-psykolog. Ofta funkar det inte att bara säga att "Jag ska sluta vara dum mot mina barn" utan man måste ha andra alternativ klara för sig. Vad ska man göra istället? Var inte rädda för att ta hjälp utifrån, det är ett tecken på bra föräldraskap!

Många som skrivit. Har inte kunnat komma online förens nu. Jag vet att det är hemskt/ låter väldigt konstigt. Detta har inte hänt över en natt eller började så fort dottern föddes, det har trappats upp suksesivt. Från att bara ha blivit irriterad/ små arg ( som vi alla föräldrar blir) till att han små puttit henne. Från nu när han började jobba heltid samtidigt som han studerar, han är aldrig ledig en dag eller helg i veckan. Han sa idag att han gråter när han tänker på det han gör, att han inte vill men bara tappar kontrollen och blir arg. Han vet att det är fel och ska sluta sa han. Jag varnade honom och sa att jag går härifrån med dottern om han försöker igen. Jag tänker inte tolerera det han gör, jag är emot sånt och vill att min dotter ska må bra. Jag vet att det låter väldigt hemskt det jag skrev. Men i verkligheten är det inte så illa som det låter, han står inte och smäller till henne flera gånger eller slår hårt som ni kanske tror. Men det spelar ingen roll ändå, det är fel. I hand kultur anses det att uppfostra barnen till bra människor. Så som det var i Sverige förr. Han har det inptänat i hjärnan och han har själv blivit"uppfostrad" så, och dem ser det inte som något hemskt. Men han gör det nu då jag har förklarat vad som kan hända och hur en människa kan må efter något sådant.

Det här med misshandel sker just så att det trappas upp, så är det alltid. De här männen som slår är ju inga monster ifrån början, då skulle ingen bli kär i dem, utan de är trevliga och kärleksfulla och misshandeln börjar succesivt. De skyller ifrån sig, de skyller på andra och på sin situation och på att de inte slår så hårt (vilket delvis handlar om att de vill undvika att lämna märken på fru och/eller barn, så dessa märken inte avslöjar dem).

Vad som är oroväckande är att du "förstår honom", du är vad jag vill kalla för "medberoende". Du tycker också att studierna och jobbet gjort allt värre, men tillägger att "han slår inte så hårt". Men jag ska berätta att vi är många som jobbat och studerat utan att bli monster mot våra barn! Det är ingen ursäkt! Och när man blir slagen är det inte slagen som är värst. Din man har glömt det, men det har inte jag. Det som är värst är inte den fysiska smärtan, utan det fullständigt vidriga faktumet att ens egen förälder vill göra en illa, det är det som gör ont! Som barn kan man inte förstå hur en förälder t ex kan slå till en om man tappar mjölkglaset- det var ju en olycka! Men det som gör ondast är att ens egen förälder då inte hjälper en med glaset eller inte snällt ber en borsta tänderna eller gör en rolig lek av situationen, utan istället vill skada en. I det ögonblicket är ens egen förärälder en fiende. Man känner sig totalt förvirrad och värdelös och hjälplös. Man kan både hata och bli rädd för sin egen förälder. Men framför allt lär man sig att man aldrig kan lita på sin förälder. Man lär sig att ljuga, att gömma och att hålla sig undan. Ärd et ett sådant barn du vill ha TS?

Jag blev inte heller slagen hårt. Jag blev inte heller slagen särskilt "ofta" och mestadels var det nyp, knuffar och daskar, men jag minns vissa tillfällen mycket väl och de gjorde mig absolut till en "mental krympling", dvs rädd, vaksam, misstrogen: mot min egen förälder och idag mot många andra människor ofta. Vem kan man lita på liksom, när man inte ens kan lita på att ens egen förälder inte ska slå, putta och knuffa en?

Jag kan själv bli så jävla arg idag på mina barn. Och eftersom jag själv blivit slagen har jag alltid vetat att jag ligger i riskzonen att själv slå och det får inte hända. Det jag gjort är att utarbeta strategier. När mina barn varit överjävliga och jag ibland fått sådan lust att bara ta tag i dem och skaka "vett i dem " (vilket jag i mitt sunda förnuft vet inte går) har jag t ex bara lämnat rummet och gått och slagit hårt i t ex en kudde eller bara vrålat rakt ut i ett annat rum och sparkat i väggen, så har faktiskt den monstruösa känslan försvunnit ganska fort...

Jag lärde mina strategier genom att läsa på nätet, men man kan säkert också få vettiga tips av t ex en BVC-psykolog. Ofta funkar det inte att bara säga att "Jag ska sluta vara dum mot mina barn" utan man måste ha andra alternativ klara för sig. Vad ska man göra istället? Var inte rädda för att ta hjälp utifrån, det är ett tecken på bra föräldraskap!