• Anonym (:()

    Min man tappar tålamodet och slår våran tös :(

    Jag vet inte vad jag ska göra! Min man tappar tålamodet jätte lätt och blir arg, jag är så arg och besviken på honom. Han slår våran dotter för minsta lilla när han har haft en lång dag på jobbet och är trött, han blir som det hemskaste monster! Våran tvååring snart 3 i sommar är ganska vild och trotsig. Iförrgår fick jag nog, han smällde till henne 5 gånger på bara 2-3 tim, på kvällen före läggdags. Slår henne hårt på rumpan (med blöja på) slog henne med hennes tröja på benet som hon vägrade ta på sig, sen såg jag ett märke på hennes axel vid bröstet som hon visade och sa titta vad pappa gjorde. Sen ville hon inte borsta tänderna och spotta ut massa vatten som rann på hennes tröja då smällde han till henne på armen så det lät högt och Putte till henne hårt så hon hängde fram över handfatet, hon stod på toa stolen. Jag blev förbannad och tog henne och sa åt han att gå därifrån. Jg får trösta henne och jag mår för jävligt. Hur kan jag ha en man som inte har någon kontroll hon är bara ett barn!! Ändå är det jag som har varit hemma med barnen varenda dag, men aldrig att jag skulle slå mina barn när dem är jobbiga. Vi bråkade dagen efter och han får det att låta som att det är mitt fel, han blir arg på MIG! Han säger att han inte vill göra som han gör, men han är stressad och trött då menar han att jag ska hoppa in och ta över allt:/ jag har alltid sagt till mig själv att aldrig vara med en man som slår barn, jag hatar det. Det går emot allt jag står för! För övrigt är han underbar och älskar son familj, kramar och säger att van älskar dem till barnen. Ska kg behöva skydda mina barn mot deras egen far!!? Jag vägrar stå bredvid detta. Han har sagt flertal gånger att han ska sluta. Men nu har set blivit värre. Vad ska jag göra? :(

  • Svar på tråden Min man tappar tålamodet och slår våran tös :(
  • Anonym (allvar)

    Jag är fortfarande arg på min mamma för hur hon kunde låta vår pappa göra oss så illa. Han slog oss inte men var jämt arg förbannad och oberäknelig i sitt humör. Min mamma sa aldrig åt honom att lägga av, hon stod aldrig upp för oss. Hon lät det pågå, tröstade oss, ursäktade honom och sa att han älskade oss. Helt förjävligt. Det här har såklart satt sina spår hos mig i vuxen ålder. Han söp och bar sig illa åt och fällde kränkande kommentarer till oss barn och även till vår mamma.

    Jag skulle aldrig tillåta att min man eller någon annan utsatte mina barn för fysisk eller psykisk misshandel/stress för att denne själv inte mår bra. Du måste lämna den här mannen för ditt barns skull. Mannen får ta tag i sig själv och gå i terapi/medicinera eller på annat sätt ta tag i sin stresshantering - för att kunna ha minsta lilla chans att kunna få umgås med sitt barn igen. 

    Ring och prata med någon, kvinnojour...bris? Jag vet inte, förstår att det inte är lätt, men du måste för barnets skull!

    Styrkekram 

  • Flygfotogen

    Skaffa lite stake och ta tag i situationen. Lätt för mig att säga, javisst, men stannar du så är du lika mycket medbrottsling.

  • Anonym (risbastu)
    Anonym (allvar) skrev 2013-05-10 21:56:16 följande:
    Jag är fortfarande arg på min mamma för hur hon kunde låta vår pappa göra oss så illa. Han slog oss inte men var jämt arg förbannad och oberäknelig i sitt humör. Min mamma sa aldrig åt honom att lägga av, hon stod aldrig upp för oss. Hon lät det pågå, tröstade oss, ursäktade honom och sa att han älskade oss. Helt förjävligt. Det här har såklart satt sina spår hos mig i vuxen ålder. Han söp och bar sig illa åt och fällde kränkande kommentarer till oss barn och även till vår mamma.

    Jag skulle aldrig tillåta att min man eller någon annan utsatte mina barn för fysisk eller psykisk misshandel/stress för att denne själv inte mår bra. Du måste lämna den här mannen för ditt barns skull. Mannen får ta tag i sig själv och gå i terapi/medicinera eller på annat sätt ta tag i sin stresshantering - för att kunna ha minsta lilla chans att kunna få umgås med sitt barn igen. 

    Ring och prata med någon, kvinnojour...bris? Jag vet inte, förstår att det inte är lätt, men du måste för barnets skull!

    Styrkekram 
    Håller med om allt du skriver.

    TS du skadar ditt barn, ditt barn kan inte värja sig eller ta beslut om att ta sig bort från våldet.

    Jag anser att du är lika ansvarig som din man för detta om du inte gör nåt. Kan du verkligen leva med dig själv då om du förnekar hur fel detta är, hur kan man ens se sina barn i ögonen när de är vuxna?
  • studentbruttan29

    Du kan alltid ringa socialJOUREN (man ringer 112 och ber att bli vidarekopplad dit) och prata, de ger väldigt bra råd.

  • EleniHadjipetrou
    ummabdilleh skrev 2013-05-10 21:15:43 följande:

    Herregud vad folk blandar sig i . Ge t.s andra råd än anmäla och lämna. Man kan undra hur många olyckliga folk det finns på detta forum som önskar andra ska vara lika olyckliga som de själva. Dessutom kanske kvinnor borde prata med sina män och kolla så de tycker samma om livet, barnuppfostran m.m innan de springer och skaffar barn och sen klagar. Lär er nåt nån gång
    Asså what? Vad är ditt tips till henne? Jag tror att hon är olyckligare nu när hon är med honom än hon skulle vara om hon lämnade honom. Jag tycker inte heller att man ska behöva prata med sin partner om vad denne anser om barnmisshandel (eller misshandel överhuvudtaget för den delen) då detta är något som självklart INTE ska förekomma.
  • Anonym (BT)

    Kan bara säga stackars dig.

    Jag har varit där du är. Jag blev förtvivlad och vände mig själv till soc för jag litade på att i Sverige fungerar samhället och den som är ärlig och inte gjort något fel får hjälp.

    Jag hade fel.  

    Soc öppnade en utredning angående vår familj och jag blev exakt lika ifrågasatt som min man, eftersom vi levde ihop. Jag var ärlig och försökte samtidigt visa att jag var villig att stötta min man om han fick och tog emot hjälp, så jag ville gärna visa att jag var välvilligt inställd mot honom och att vi skulle klara detta tillsammans. 

    Min man däremot var inte lika välvillig utan såg mig som en motpart och svartmålade mig inför soc, vilket de svalde till 100%. Han påstod att anledningen till att han slagit vårt barn var att han lämnats ensam så ofta med barnet att han blivit utmattad, dvs att jag krävde för mycket av honom och att han gjort så gott han kunnat. Sanningen var att han var borta 11 timmar om dagen i veckorna och jag ville gärna ha avlastning på helgerna eftersom jag var hemma med barnet hela veckorna. Han tyckte det var jobbigt att vara med barnet när han var ledig.

    Han blev aggressiv mot mig också (det hade han inte vairt tidigare) iom utredningen, och trots att jag bad soc att hjälpa mig att få honom att flytta ifrån oss (vi hade ingen möjlighet att flytta, jag och barnet, fanns inga bostäder), tyckte de endast att det var mitt ansvar att ordna, han slog ju inte mig. Men jag fick inte lämna barnet ensamt med honom - vilket han fann mycket provocerande och vilket skapade konflikter mellan oss. 

    Utredningen visade att ingen åtgärd behövdes, då han hade lovat att sluta slå barnet. Han erbjöds frivillig samtalsterapi som han struntade fullständigt i, honom var det ju inget fel på, det var ju jag som var den felande parten....Så även om mannen erkände inför soc att han slagit barnet några gånger, hände INGENTING. Det betyder i mina ögon att det är OK att slå sina barn i alla fall några gånger utan att det blir någon som helst påföljd i Sverige idag. 

    Soc gjorde allt 10 gånger värre, hade jag vetat vad jag vet idag hade jag ALDRIG ringt soc utan försökt att flytta på annat sätt för att komma bort från situationen. Mitt stora dilemma var ju samma som ditt att om vi delar på oss måste jag ju lämna ifrån mig barnet till honom trots att han slår det. Och som soc påpekade "lämnar du barnet till honom är det du som är oansvarig och kan bli av med vårdnaden, du måste ju skydda ditt barn" - så moment 22, kan man lugnt säga.

    Nej, jag skulle INTE kontakta soc. Dammsug ditt sociala kontaktnät istället och försök hitta en annan väg. Av soc får du ingen hjälp. 

  • Anonym (BT)
    Anonym (stackars barn) skrev 2013-05-10 20:35:57 följande:
    Ja du ska skydda dina barn även om det är deras egen pappa. Det du ska göra är att lämna honom och även anmäla honom.

    Stackars dina barn som har en sån pappa och en mamma som inte skyddar dem :(
    Precis så enkelt trodde jag också att det var, en gång i tiden. Det som i verkligheten händer är att en anmälan leder absolut ingen vart, och sedan har pappan rätt att ha barnet 50% av tiden, då du som mamma INTE är där och kan försvara barnet. 

    Jag har varit där. Moment  22. 
  • Maddiogora
    ummabdilleh skrev 2013-05-10 21:15:43 följande:
    Herregud vad folk blandar sig i . Ge t.s andra råd än anmäla och lämna. Man kan undra hur många olyckliga folk det finns på detta forum som önskar andra ska vara lika olyckliga som de själva. Dessutom kanske kvinnor borde prata med sina män och kolla så de tycker samma om livet, barnuppfostran m.m innan de springer och skaffar barn och sen klagar. Lär er nåt nån gång

    Men finns kungör tusan inga andra alternativ om en barn blivit misshandlad och kränkt FEM gånger på 2-3 timmar , är den friske förälderns skyldighet att se till att hålla barnet tryggt . Klarar man inte av det skall man inte ha barn !!!!!!!!!!!!
  • Anonym (fyfan 2)

    Läste idag på aftonbladet om en 1 åring som blev dödad av pappan och mamman var delaaktig

Svar på tråden Min man tappar tålamodet och slår våran tös :(