Fast bara för att vara motvalls kärring, så tycker jag att små byar är på gott och ont, precis som storstäderna, och att det beror på vad man söker hur man trivs.
Det är mycket som stämmer av det ni skriver i den lilla byhåla som jag bodde i, i 15 år, men inte bara det.
Det var också där som det fanns en omtanke om varandra som jag inte sett nånannanstans.
Det är bara där som jag blivit välkomnad med sk. "flyttgröt" det vill säga en stor gryta med alltiettmat så jag slapp ställa mig och laga mat mitt i smeten, samma dag som vi flyttade in.
Det var också där som grannar kom farande med traktorn när jag slirat ner i diket i blixthalkan och var höggravid och maken var iväg på kurs i Tyskland.
Dom skjutsade hem mig och sonen, bogserade hem bilen, och åkte och handlade åt mig.
Då var jag så rörd så jag grät faktiskt, för jag hade stått mig rätt slätt utan hjälpen den gången.
Det hade aldrig hänt i en storstad.
Det var också där som en av gammaltanterna tog sig an min son när han blivit getingbiten, rengjorde runt sticket, smorde in med salva, blåste och bjöd på saft och bullar, det hade aldrig hänt i en storstad.
Det var också där som jag räddade livet på en liten flicka som stod fastfrusen av skräck mitt på vägen när en tradare var på väg rakt mot henne, jag kastade mig rakt ut rent instinktivt och formligen lyfte/släpade henne bort från vägen, då kom tårarna, men hon lever än idag och är idag en ung kvinna, sånt hade inte hänt i en storstad.
Så dissa inte småhålorna, dom har sina kvalifikationer som storstäderna saknar, och vice versa förstås.
