tänker stämma brallorna av "pappan"!!

Men "pappan" är ju REDAN förälder oavsett vad han tycker om det och barnet går inte att få ogjort. Man kan dock inte tvinga en förälder till nåt annat än att betala underhåll för sitt barn enligt dagens lagstiftning. Men det är inte det frågan handlar om för mig. "Pappan" får göra precis som han vill med sitt liv. Det är inte min sak att diktera vilken sorts relation han skapar till sitt barn. Däremot är det min rätt att stämma honom för att ha brutit vår överenskommelse om att ta hand om barnet tillsammans. Om jag lyckas driva igenom frågan i domstol och vinner kommer mitt barn dessutom gynnas indirekt genom att hushållets privatekonomi förbättras och barnet därmed också får högre levnadsstandard.

Så jävla less på alla jävla män som är så jävla pigga på att stoppa in sin jävla K_K o tillverka dessa små liv men sen drar dom vidare till nästa brud.. Fan sterilisera dom 

För att göra en lång historia kort så skaffade jag barn med en low life. Vi var överens om att skaffa barn men nånstans i mitten på graviditeten kom han på att varken jag var kvinnan i hans liv eller att han var mogen för barn. Han har träffat sitt barn EN ENDA gång på fjorton månader och vägrar ha någon som helst kontakt med barnet. Han lever vidare livet precis som om inget hänt. Jobbar på sin karriär, festar på helgerna och drar på långsemester med sin nya flickvän för lite sol och bad. Själv tar jag hand om barnet utan någon som helst avlastning och har varit tvungen att byta jobb (nerköp) eftersom jag inte längre kan jobba obekväm arbetstid (det finns inget nattis i vår kommun). Jag ser på ett barn som ett gemensamt ansvar och ser hans ointresse som ett avtalsbrott mot vår överenskommelse att skaffa barn TILLSAMMANS. Han har utan mitt godkännande dumpat över sin del av ansvaret på mig. Jag älskar mitt barn och tar gärna hand om min halva. Den andra får pappan stå för. Har nu tagit kontakt med en jurist och ska stämma den så kallade pappan på ekonomisk ersättning för att jag tvingas göra även hans jobb. Tänker ruinera honom så gott det går. Veckan har 168 timmar. Jag slavar alltså 84 timmar i veckan åt "pappan" gratis. Förhoppningsvis inte länge till. Har ni några tips eller råd på vägen till en stämningsglad mamma?

Dessa jävla brudar då som särar på benen för allt och alla är väl inte bättre dom?

Dessa jävla brudar då som särar på benen för allt och alla är väl inte bättre dom?

Jag tycker synd om dig, TS, som bär på så mycket bitterhet och hat i ditt hjärta. Det måste ju vara oerhört tungt, och tar sig säkert också uttryck i fysisk form, t.ex. migrän, huvudvärk, smärttillstånd, magproblem...

Jag var 17 år då jag var i exakt samma sits som du. Det var min pojkvän som ville ha barn, och jag gick med på det eftersom han verkade längta så starkt efter en liten. Men kalla fötter fick han och drog när jag var i vecka 10, och jag lämnades ensam kvar med det barnet han ville ha, som han drömt om.

Men till skillnad från dig TS så kunde jag hantera det på ett konstruktivt sätt. Jag gjorde det bästa av situationen, kärleken till barnet växte sig stark i samma takt som magen växte, och när barnet föddes kändes det som om mitt liv äntligen hade fått en mening. Jag tog tag i mina studier och ordnade upp mitt liv. Jag tyckte synd om barnets pappa, som inte förstod vad han gick miste om, och jag har aldrig krävt någonting av honom, utan lät honom hållas på avstånd.

När barnet var två år träffade jag min nuvarande man, så nu har barnet en fantastisk styvpappa och jag får avlastning för första gången sedan barnet föddes. Även om jag varit en underbar mamma till mitt barn så är det skönt att ha någon att dela både glädjen och bekymren med. Man har någon att bolla med när barnet blir sjukt - ska vi åka till läkaren eller inte? Och man har någon att glädjas med när det går bra - idag lärde hen sig att skriva sitt namn själv! Mest av allt är det glädje och tacksamhet över barnet som genomsyrar mig! Vilken tur jag har som fått bli mamma åt ett så fantastiskt barn! Hen kan ingenting åt att hens pappa inte vill ha henom.

Även om man är två om att skaffa barn, så anser jag att mamman är förälder till 100% och pappan är förälder till 100%. Man kan inte vara förälder till 50%, det funkar liksom inte så. Det är allt eller inget, endera älskar man barnet och vill dess bästa, eller så gör man det inte.

Tyvärr verkar det som om du TS har virrat bort dig i ditt hat och din bitterhet och inte längre kan se barnets bästa. Det handlar inte om vad vi som föräldrar har rätt till, utan vad våra barn har rätt till, nämligen ett tryggt och kärleksfullt hem, oberoende om det finns en eller två eller flera föräldrar i det hemmet.

Ja men det är dessa jävla brudar som tar hand om sitt barn o ger det allt.. Ibland är det faktiskt så att mannen säger att han vill ha barn men när barnet är tillverkat lr i vissa fall redan satt till världen så drar han vidare till nästa brud... Jag lurade då fan inte mitt barns far, han bad mig sluta med p-piller vilket jag var dum o gjorde!!