Jag vill inte ha nån annan =(

Vad menar du?

Nej, så är det inte. Det jag menade är bara att jag är kluven till allting, försöker naturligtvis komma över honom så gott jag kan men samtidigt hade jag önskat att det bara kunde bli bra mellan oss igen. Vet ju att jag måste komma över honom rent intellektuellt, men det är som att hjärtat inte hänger med. Tycker absolut inte om att må dåligt över det iaf, långt ifrån. Det finns inget sentimentalt i att drabbas av stark ångest och må skit. Åtminstone inte för mig. 

 

För mig tog det två år att helt komma över ett förhållande jag var i, där själva förhållandet var 1,5 år. Det kan ta lång tid! Det är inte nödvändigtvis konstigt eller fel eller betyder att man aldrig kan bli kär igen.

Jag känner igen mig i ts., tyvärr tror jag det finns fler som funkar så här...Jag är 34 år snart och har bara haft en kärlek i mitt liv och har försökt och försökt men lyckas inte få fram känslor för andra...Vad man ska göra i en sån situation är svårt.

Det tog mig flera år att överleva min senaste relation. Jag ångrar att ajg inte började äta antidepressiva för jag förlorade så många år på den förlamande sorgen.

Jag har svårt att förstå vad en man på 30 år har gemensamt med en flicka på 16.
 Förstår att du tycker det är jobbigt.

Ja, och nu ligger exet på sjukhus efter en bilolycka och dagen efter olyckan så får jag ett sms från hans nya, där hon skriver att hon INTE vill att jag kommer o hälsar på honom...???!!

Hallå, vi har en son som kanske vill träffa sin pappa lite oftare än vad hans farmor kan hämta.. men jag får bita ihop o göra henne till viljes..

Du ska ha med i beräkningen att en 16års hjärna är långt ifrån färdig. Så vad hon har för åsikter ska du ta med en nypa salt.

Ni har en son ihop. Naturligtvis ska han få träffa sin pappa. Skit i henne.

Mjo, men nu har jag inte några uppgifter alls på var han ligger, men ska ta reda på det o efter det ska jag hälsa på åxå.
Hur svartsjuk hon än må vara så har vi Simon ihop, plus att vi var tillsammans i 9år

Hur går det för dig TS? Lider så med dig nu när jag läst tråden. Är lite rädd att jag kommer att sitta precis som dig om 9 månader då min man lämnade mig för 3 månader sedan. :/

Hej... hittade ditt gamla inlägg... och jag är precis där du var då.. och skulle så gärna vilja ha kontakt... . 

Jag vet precis vad du menar. Jag skilde mig från barnens pappa för drygt tre år sen. Separationen och skilsmässan var FÖRJÄVLIG. Jag mådde skit och längtade varje dag efter honom. Jag klarade inte ens av att vara hans kompis trots att det var jag som ville skiljas och som tog steget. Jag träffade en kille i typ 6 månader. Efter drygt ett år började vi träffas igen jag och barnens pappa och vi är idag lyckligare än någonsin för vi vet hur det var att vara ifrån varandra och vi vet idag att vi aldrig någonsin vill vara ifrån varandra igen. Men då, för tre år sen var jag övertygad om att det var slut föralltid. Jag trodde då att vi aldrig skulle kunna hitta tillbaka till varandra igen. Men man vet ju aldrig säkert. Det jag råder dig till att göra är att verkligen verkligen verkligen försöka hitta dig själv igen, försök att bli en hel människa och hitta på roliga saker med nära och kära. Också att vara ärlig om hur du känner till ditt ex. Då ligger bollen hos honom. Har han träffat nån ny?

Min historia är typ samma som din och jag lever också med mitt ex igen fast efter 5 år ifrån varandra. Undrar hur det gick för Ts!

Intressant :)

Hur länge har ni hållt ihop nu då? För oss är det typ 2 år och jag vette fan om det var nån bra idé ändå :p